Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 15 Sept. 1902 - Senaste musiksäsongen i Dresden. II. Konserter, k. hofoperans nya säsong, af G. W. - Följetong: Den blonde vildbasaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
SVENSK MUSIKTIDNING
afbröts representationen i 3:dje akten
när telegram kom om konung Alberts
bortgång.
Nu efter de långa ferierna börjades
med »Tannhäuser» under direktion af
Hofratli v. Schuch. Anthes var
såsom Tannhäuser briljant disponerad
och Fri. Eiben schütz (ny engagerad)
såsom Venus likaså. Därefter har
»Rienzi» med Forchhammer,
»Lohen-grin» och »Holländer» gifvits. I
»Ri-goletto», »Mignon», »Hoffmans
äfven-tyr», »Hansel und Gretel»,
»Corne-villes klockor» och »Pagliacci» har
fru Erica Wedekind som vanligt
entusiasmerat publiken med sin gedigna
konst och oöfverträffliga koloratur.
Den 27:de gafs »Czar och
timmerman», Lortzings underhållande
komiska opera, däri hr Scheidemantel
excellerar såsom czaren. Efter
sången i tredje akten erhöll han de mest
intensiva applåder, hvilket äfven kom
Fri. Nast’s intagande »Marie» till del.
Herr Greder, (den nyengagerade
bas-buffon) är en genomkomisk
»borgmästare». Balletten i sista akten
förtjänar särskildt beröm, och operan
var i alla afseenden en
»mönsterrepresentation».
FÖLJETONG.
Den blonde vildbasaren.
Humoristisk skiss ur konstnärslifvet.
Det var under de första åren af
kejsarinnan Maria Theresias regering,
då hon uppgjorde planen att bygga
det sommarresidens, där hon under
senare tid sä ofta och så länge skulle
slå sig ned. • Hon öfverlade med sina
byggmästare på det noggrannaste
angående de ändringar och
nyanläggningar som skulle göras med
lustslottet Schönbrunn, och efter hennes
anvisningar uppgjordes projekter och
ritningar. Hennes tankar rörde sig
ständigt om den vackra och väl
belägna egendomen.
Och när så byggnadsställningarna
voro uppresta i de många
slottsrummen kom kejsarinnan, nyfiken och
beskäftig, dagligen dit för att se hur
långt arbetet framskridit. Hon kunde
rätt grundligt ge arbetarne en
upp-sträckning för deras långsamhet, och
man hade all möda att göra henne i lag.
En gång, det var vid pingsttiden,
hade hon emellertid fått ett annat
skäl att bli förargad.
Då hon nämligen inträdde i stora
salen, fick hon nämligen till sin
förvåning se en hop pojkar klättra högt
upp på ställningarna under skrik och
stoj. »Vill ni gå ned, edra tjufpojkar!»
ropade hon till de unga gymnasterna,
som att börja med ej lyssnade till upp-
maningen, men då den upprepades
ännu eftertryckligare klättrade de unga
ostyringarna ned från sin farliga
position uppe i höjden.
»Hvem har att ansvara för det
här?» frågade Maria Theresia, sedan
ungdomsskaran förskräckt dragit sig
undan. »Att låta barn klättra
omkring på det viset så att de samt och
synnerligen kunna bryta halsen af sig!
— Skall jag vara barnvakterska ?
Finns det ingen som kan ge akt på
att sådana galenskaper ej få ske? —
Nå, svara mig ni!» utropade hon till
slottsfogden, som förskräckt närmade
sig den vredgade härskarinnan.
»Ers majestät, det är korgossar
från hofkapellet, som sjungit med vid
invigningen. Ers majestät var så
belåten med utförandet af
vokalmes-san, att Ni täcktes befalla, att man
I skulle bereda de små något nöje.»
»Men det har inte varit min mening»,
svarade Maria Theresia, »att pojkarne
skulle falla ned ifrån ställningarna
och slå ihjäl sig. Det skulle just ha
varit mig ett skönt nöje. — Kom hit
I nu pojkar, jag vill säga er
någonting. Ställ aldrig vidare till en
sådan lek, för då vankas det en
basto-nad på färsk gärning. Förstå ni! —
Och du isynnerhet, din blonde
vild-basare, tag dig i akt, ty du var främst
i leken och flög omkring som en
tätting!»
Slottsfogden lofvade att göra sitt
| bästa för att undvika ett upprepande
af den där scenen, och kejsarinnan
vände sig om för att gå därifrån.
»Hör han, säg också till
hofkapell-mästare Richter», tillade hon under
bortgåendet, »att han håller
korgos-sarne bättre i styr, annars skall han
få med mig att göra!»
Dagen därpå kom Maria Theresia
tillbaka dit. »Vill gärna se», sade
hon till den henne åtföljande
hofdamen, »om min befallning i går
blifvit åtlydd. Men, livad nu — har
jag inte åter igen de gudlösa pojkarne
där uppe!»
Och verkligen, — de små
kapell-sångarne hängde på nytt uppe i
byggnadsställningarna. Och i den mest
svindlande höjden, till förskräckelse
äfven för de vågsammaste i skaran,
sväfvade den blonde vildbasaren under
skallande skratt.
»Nej, nu går det verkligen för
långt!» utropade kejsarinnan i
vredesmod och befallde, att kapellmästaren
skulle ditkallas. Då han infann sig
mottog hon honom, helt onådig, med
de orden: »Nå, se dit bara! Har han
inte hört hvad jag har befallt?»
Kapellmästare Richter betraktade
mållös de djärfva klättrarne uppe i
ställningarna. »Ers majestät»,
stammade han helt häpen, »jag vet
verkligen ej livad jag skall säga. Jag
höll i går en allvarlig straffpredikan
för gossarne och de voro rörda till
tårar. Men nu — det är den där
ljushårige Seppel, bara han som
förleder sina kamrater till allehanda
pojkstreck.»
»Ah, den blonde vildbasaren ?»
frågade kejsarinnan. »Nå, vet han
hvad, låt honom få den där
bastona-den, som jag hotade med i går, så att
han får känna följderna af att vara
olydig.»
Ocli denna från den kejserliga
munnen utgångna straffdom blef
punktligt verkställd på delinkventen.
Fyrtio år hade förflutit.
Den sköna och härliga kejsarinnan
Maria Theresia hade blifvit en
ärevördig matrona, och säkerligen hade
hon aldrig mer tänkt på den där
gossen, för hvars personliga trygghet
hon sörjt på ett så eftertryckligt sätt!
Emellertid hade korgossen också
kommit till åren och blifvit en äldre man;
hans själ hade likväl bibehållit den
ungdomliga friskheten, och hvad denna
själ skapade torde ej så snart under
seklernas lopp föråldras. Korgossen
hette — Josef Haydn.
I slottet Esterhaz vid Neusiedlersjön
hade furst Esterhazy Miklos till gäst
sin tillbedda monarkinna. På själfva
slottsteatern gafs »L’infedelta delusa»,
sedan kom på den motliggande
marionett-teatern kejsarinnans
älsklings-stycke »Philemon och Baucis» till
uppförande; till båda styckena hade Haydn
skrifvit musiken. Det var i
september 1773.
Esterhaz, hvars uppförande kostat
elfva millioner, var då det
praktfullaste slott på kontinenten. Det
innehöll trehundra sjuttio rum, och där
voro sammanförda alla den furstliga
Esterhazy’ska släktens skatter i
juveler, konstsaker och rariteter, hvilka nu
äro skingrade och förda till Wien,
Eisen stadt, Forchtenstein och många
andra ställen.
Kejsarinnan var förtjust öfver
uppförandet af de båda skådespelen,
särskildt öfver den älskliga, till hjärtat
talande musiken.
»Dessa melodier äro små
mästerstycken», sade hon till fursten under
den stora taffel som egde rum efter
nämnda teaterföreställningar, hvilka då
voro ämnet för konversationen. »Låt
presentera komponisten för mig!»
»Han står bakom ers majestäts
stol», sade fursten.
Till förklaring öfver detta svar må
nämnas, att vid stor taffel på slottet
Esterhaz medlemmar af det furstliga
kapellet, till hvilket Josef Haydn då
hörde, måste hjälpa till med
uppassningen vid taffeln.
»Är det han? Är det komponisten?
Han förekommer mig helt bekant!
Men hvar har jag då sett er förut,
Haydu? Hjälp mig på spåret!»
»Den enda gång jag hade lyckan
att bli bemärkt af ers majestät var i
mina gossår, vid reparerandet af slot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
