Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 15 Okt. 1902 - Sigrid Arnoldson (med porträtt) - Om originaltempi i Mozarts »Don Juan». Tomascheks metronomisering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gunst så som ingen annan sångerska
gjort det efter Adelina Patti och
Christina Nilsson, fru Arnoldsons
lands-nianinna. Efter en af de sista
föreställningarna, då fru Arnoldson sjöng
Margareta, hörde vi en bekant
diplomat yttra till sin följeslagare i det de
lämnade teatern: »Ce n’etait pas plus
ile l’enthousiasme — c’etait du delire!»
Och publiken befann sig också
verkligen i en yrsel af förtjusning. Det
händer att hon under en afton kan
bli framropad 40 å 50 gånger. Trots
det enorma priset — logerna kosta
80 till 100 mark, parkettplatserna 15
till 25 mark — är vid Arnold
son-föreställningarna den enormt stora
teatern fylld till sista plats.» Så var
äfven t. ex. fallet i Breslau förra året,
då hon där med utomordentlig
framgång sjöng »Mignon», »Traviata» och
»Carmen». Då hon i slutet af 1900
gästade på operan i Stuttgart för
första gången — konserterat där hade
hon fem år förut — meddelades i
Neue Musikzeit, för andra gången
hennes porträtt, åtföljdt af en särdeles
berömmande artikel. Det heter däri
bl. a.: »I Sigrid Arnoldson har
världen, såsom förut i hennes
landsman-ninnor Jenny Lind och Christina
Nilsson, bevittnat ett sångfenomen af
sällsyntaste slag, af moder natur
under-barligen utrustad och utbildad i
Desirée Artöts och Maurice Strakosch’s
skola. Att icke blott och bart
ge-schäfts-reklam väft en nimbus kring
hennes namn utan att hon verkligen
är en härskarinna i bel cantos, den
äkta sångkonstens rike, det visar
hennes på allt jämt nya triumfer rika
lefnadsbana.» Hennes Violetta,
Margareta och Carmen omnämnas vidare
med stort erkännande, och
utomordentlig framgång följde äfven detta
hennes gästspel.
Vi ha anfört dessa omdömen om
den svenska konstnärinnan såsom
färska bevis på hur högt värderad
och firad hon ännu i dag är öfverallt
i utlandet.
Några biografiska erinringar må
här slutligen inflyta.
Sigrid Arnoldson, dotter af
vår utmärkte operatenor Oskar
Arnoldson (d. 1881), är född härstädes
d. 20 mars 1861. Sin första
sångundervisning fick hon af fadern,
därefter af Fritz Arlberg, och uppträdde
offentligt som sångerska först 1882 å
en af henne gifven konsert på Dalarö,
där hon hade sitt sommarhem. I
november samma år gaf hon på
Musikaliska akademien konsert, biträdd
af sin fars gamla vänner och
scenkamrater. Med Arlberg gjorde hon
sedan sommaren därpå en konserttur
till Norge och västkusten, öfverallt
eröfrande publiken med sin behagliga
röst och goda sängmetod, sitt fagra
utseende och sympatiska väsen.
Genom ekonomiskt understöd af Isidor
Dannström, den förre sångartisten och
sångläraren, hlef hon satt i tillfälle att
komma till Berlin och under ett par
år studera sång för fru Desirée Artöt.
Hon fick där tillfälle att låta höra sig
å konserter, bl. a. vid fru Artöts
25-års-jubileum 1885. Med fru Artöts
man, den utmärkte sångaren Padilla,
företog hon en konserttur i Österrike
och blef på hans rekommendation
engagerad vid sommarteatern i Prag,
där hon debuterade såsom Rosina i
»Barberaren» med fullständig
framgång. Padilla själf sjöng Figaro.
Af-böjande erbjudna engagementer i Prag,
Budapest och Berlin återvände hon
till hemlandet. Vid Christina Nilssons
konserterande i Stockholm, sept. 1885,
fick hennes impresario, Moritz
Stra-kosch, höra den unga sångerskan och
erbjöd henne engagement på 6 år samt
att utbilda hennes sångkonst i Paris.
Hon kom emellertid åter till Berlin
att fortsätta studierna för fru Artöt.
Om hösten 1886 gjorde hon inträde
på italienska operan i Moskva och
därmed började hennes storhetstid och
ryktbarhet. Bristen på sceniska
studier ersattes hos henne genom den
liflighet, det behag hon inlade i sin
framställning och som hos henne var
en gåfva af naturen. Från Moskva
begaf sig Sigrid Arnoldson till Paris.
Hon bevistade där jämte sin syster
en föreställning på Opera Comique i
maj 1887, samma afton då denna
teater lades i aska, och var då utsatt
för stor lifsfara. I juni s. år
debuterade hon på Drury Lane-teatern
i London som Rosina, sjöng där
äfven Zerlina i »Don Juan» och fick
låta höra sig på hofvet. Vid
återkomsten till Paris afled hastigt M.
Strakosch, hvarigenom en konserttur
i England blef instäld. Hon firade
sedan som Rosina triumfer i Holland,
och begaf sig därpå mot norden,
konserterande i Norge och därefter i
Stockholm under september månad
jämte hr Padilla och violinisten
Mar-sik. I december engagerades hon för
kortare tid vid Opera Comique i
Paris och debuterade där såsom Mignon.
Hon sjöng sedan i början af 1888 i
Triest, Monte Carlo, Nizza och på
Ar-gentina-teatern i Rom och tog
anställning vid Coventgarden-teatern, där hon
med sällsynt framgång sjöng Rosina,
Dinorah, Söinngångerskan, Cherubin,
Zerlina och Traviata. Med
impresa-rion Alfred Fischhof afslöt hon nu
kontrakt om gästspel i Wien, Berlin,
Petersburg, Madrid etc, uppträdde
vidare i Baden-Baden, Hamburg in. m.
och var i slutet af året engagerad i
Petersburg. Vid början af 1889
firade hon ånyo triumfer i Moskva.
Samma år ingick hon äktenskap med
sin impressario Alfred Fischhof. 1890
finna vi henne i Holland, i Wiesbaden,
Florens etc. och i början af 1891 i
Barcelona, i Monte Carlo och på Opera
Comique i Paris, där hon följande året
sjöng Lakmé med stor framgång och
sedan uppträdde första gången som
Carmen. I Amerika gjorde hon 1894
stor lycka, särskildt såsom Cherubin,
och i »Werther» vid sidan af fru
Ea-mes och mr de Reszke. Baucis, Nedda
och Micaela hörde ock till de roller
hon där återgaf. Men det skulle
blifva för vidlyftigt att vidare följa
hennes triumftåg. På Stockholms
operascen sjöng Sigrid Arnoldson
första gången d. 10 sept. 1891 såsom
Mignon, hvarpå följde Violetta och
Rosina samt vidare i november Lakmé,
kort innan det gamla operahusets
portar, där hennes fader skördat så rika
lagrar, slötos för alltid. Vid hennes
sista gästspel härstädes 1897 sjöng
hon på operans provisionella scen, n.
v. Svenska teatern, då man äfven fick
höra henne såsom Margareta och
Julia. Af utmärkelser som kommit
konstnärinnan till del må endast nämnas,
att hon 1891 erhöll svenska medaljen
»Litteris et artibus», som 1897
utbyttes mot en med briljanterad krona;
strax därefter tilldelade henne
Danmarks konung belöningsmedalj med
krona. En utmärkelse året därpå i
Petersburg var beviljandet af den
utomordentliga förmånen att få en
recett, detta på grund af hennes
förträffliga kreerande af Tatianas parti
i Tschaikowskys opera »Evgen
One-gin».
––-*––-
Om Originaltempi i
Mozarts Don Juan.
Tomascheks met romanisering.
Ett bland de mest allmänna
klagomål i vår tid är det som på många
ställen förnimmes öfver fördärfvandet
af Mozartska verk genom falsk
tempo-uppfattning. Dessa klagomål äro
grundade, så heter det i den för femtio år
sedan skrifna uppsatsen med
ofvan-stående titel, och sanningen däraf har
man nyligen fått bevittna. Redan
Mozart själf beklagade sig ofta och
bittert öfver att man jagade hans
tidsmått, och ett hans yttrande i detta
hänseende är allmänt kändt: »De tro
sig genom jäktandet kunna bringa eld
i föredraget; men om elden ej finnes
i kompositionen, så framkalla de den
icke genom jäktandet.» De största
misstagen bestå nämligen vanligtvis
uti tidmåttens öfverdrifna hastighet,
men någon gång ock i deras alltför
stora långsamhet, och det märkligaste
är att ej endast oerfarna dirigenter
och dilettanter, utan ock orkesterchefer
med vana och bildning göra sig
skyldiga till betydliga och fördärfliga
missgrepp i detta afseende. De äro barn
af järnvägarnes tidehvarf och anse
förmodligen lugnare allegrotempi ej
vara förenliga med tidsandan. Vi
tillhöra ej deras antal som misskänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
