Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 15 Okt. 1902 - Om originaltempi i Mozarts »Don Juan». Tomascheks metronomisering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tidens jämna framåtskridande i det
stora hela; enskildheter, ofta af vikt,
blifva dock stundom efter, om ej för
alltid, dock för någon tid, och ingen
lärer undgå att märka det tidens vagn
i sin snabba fart här och där stöter
emot ojämnheter som ej vilja gifva
med sig, om de än icke hämma
kolossens gång.
Man kunde dock med skäl anmärka
att om man än i Mozarts tid icke hade
järnvägar, så fanns likväl i
människosinnet ett orolighetsfrö föga mindre
verksamt än i våra dagar. Men det
hade ännu icke i lika grad hunnit
utsträcka sig till konstens område, och
mängden dessutom ännu icke fullt
be-fryndat sig med verk sådana såsom j
Mozarts operor, hvilka mestadels ännu
blott existerade för en mindre publik
af finare bildning. De koncessioner
som man nu tror sig vara skyldig j
den större allmänheten, kommo då så- I
lunda mera sällan i fråga, om än
Mozart stundom torde haft bekymmer
nog ined att hålla sina samtida
exe-kutörer inom det skönas gränser. Man
eger ett talande bevis härpå uti den
orubbliga tradition som ej blott hos
konstnärer utan äfven hos dilettanter ,
ännu bibehåller sig i afseende på tid- I
måtten i Mozarts och Haydns
kammar-1 musik. Vi anföra exempelvis de första
Allegrosatserna i Mozarts D-moll-kvar- I
tett, G-moll-kvintett samt
G-moll-kvar-tett (med piano), hvars tempotagning
står utom all analogi med den som
eger rum med många Allegrosatser i
hans ouvertyrer och operor. Detta j
kommer däraf att den förra genren [
merendels kultiveras inom trånga,
slutna kretsar, den senare inför den stora
publiken.
Detta utgör visserligen en förklaring
af, men ingalunda en ursäkt för, ännu
mindre en autorisation af nämnda
förhållande. Ty långt ifrån att
öfver-drifna tidmått skulle höja effekten af
Mozarts musik, minska de den
betydligen, dels emedan karaktären ej blott
vanställes, utan ofta alldeles förändras,
dels emedan de finare
instrumentalkombinationerna, om de än möjligen
kunna tillvägabringas, dock ej hinna
göra sin verkan fullt gällande,
livar-jemte ock instrumenterna förlora i
tonens konsistens. Vi erinra oss ej
att någonsin hört någon, icke ens en
oinvigd åhörare beklaga sig öfver
långsamhet hos ett Mozartskt Allegro, men
väl öfver motsatsen.
Att enei’giskt reformera de olägen
heter som i nämnda hänseende före
finnas, ålägges opera- och orkester
dirigenter af den pietet de ej allenast
äro skyldiga minnet af den störste
mästare i deras konst som världen
sett, utan ock musikvännen samt de
yngre konstnärer, som lätt missledas
af falska mönster, mer. framför allt af
humanitetens plikt, som bjuder den
utöfvande konstnären att genom
framställandet af konstens skatter i oför-
minskad renhet efter förmåga bidraga
till sin samtids förädling.
Emellertid utgör tidmåttens
absoluta fastställande en stor svårighet.
För att häfva den vände man sig till
en Mozarts samtida med en begäran
att ur minnet metronomisera numren
i Don Juan. Denne man var den
numera aflidne Wenzel Johann
Toma-schek, (f. 1774, | 1850) en für sin
sällsynta artistiska soliditet i Tyskland
högt aktad tonkonstnär af den äldre
skolan. Hvad beträffar metronomen
(taktmätaren), så är naturligtvis
frågan om den nu brukliga Mälzelska,
som patenterades 1816.
Tomaschek kom till Prag år 1791,
således fyra år efter första
uppförandet därstädes af Don Juan, hvars
alla repetitioner Mozart själf hade ledt.
Tomaschek hörde samma af Mozart
inöfvade orkester och sångare så ofta,
att han kunde på klaveret spela hela
operan utantill, ty något klaverutdrag
fanns då ännu icke. Operans tempi
har han sedan angifvit så som han
otaliga gånger hört dem af den
orkester som under Mozarts ledning
inöfvade operan. Denna
metronomise-ring offentliggjordes för länge sedan j
i Allgemeine Musikalische Zeitung; \
vi anse oss ej böra underlåta
reproducerandet af detta viktiga dokument.
Operans ursprungliga inledning i två
akter följer härvid. Partiturets
italienska text i de särskilda numrens
begynnelsestrofer användes här äfven- |
som bråktalen för notvärlden (’/•) = en
halfnot, ’/, = en fjärdedels not o. s. v.)
Don Juan.
Första akten.
Uvertyr. Andante: i/i = 92; Allegro
molto: ’/s = 132.
N:o 1. introduktion Notte e giorno, ’
Allegro molto: ‘/s = 104, —
Ah, soccorso, Andante 1 4 = 60. t
N:o 2. Recitativ: Ma quäl mai s’offre,
All:o assai: l/, = 80.
Maestoso: Yi = 80, och Andante:
7, =52. — Allegro, fuggi
crudele: = 100; Maestoso
lo giuro: ’/, = 80, och Adagio
en tempo: 1/i = 63; härefter
tempo primo: 1/ä = 100; vid
orden agVocchi tuoi: 1/.2 = 60,
och vid amor åter det första
tempot (’/s = 100).
N:o 3. Ah ehi me iliee mai, Allegro:
V, = 84.
N:o 4. Madamina! Allegro: l/4 = 152;
Andante: 1/i = 96.
N:o 5. Giovinette ehe fatte, Allegro,
V4. (med punkt) = 126.
N:o 6. La ci dar em la mano: ’/* =
88; Allegro: i/v = 92.
N:o 7. Ah fuggi, Allegro: i/i =112.
N:o 8. Nontifidar, Andante: l/4 =96.
N:o 9. Recitativ. All:o assai: l/2 = 92;
Andante: 1/i = 52; det sedan
följande Andantet: */4 = 58;
Tempo primo (92); Andante:
Yj = 58, slutligen tempo primo.
N:o 10. Or sai, Andante: Vs = 69.
N:o 11. Fin eh’han dalvino: 1/2 — 116.
N:o 12. Batti, hatti: 1 /„ = 88;
Allegro: Yi = 92.
N :o 13. Finale. Presto, presto, All:o
assai: = 100. — Tra quest’
ar hor i, Andante: 1/i = 84;
Allegretto fate core: 1/1 = 120;
Menuetten: Vi = 96. Protegga
il giusto cielo, Adagio: ’/4 =
52; Allegro: 1 , = 126; Mae- ’
stoso: Yi = 80; Menuetto: 1/i |
= 96. — Ajuto, gente, Allegro
-1/2 = 116; — Ecco il birbo:
Andante: ’/i = 84; — Sista
Allegrot: ‘/s = 88.
Andra akten.
N:o 1. Eh via, All:o assai: */., = 72
N:o 2. Ah taci, Andante: Vs = 104 !
N:o 3. Deh vieni, Allegretto: lji = 80
N:o 4. Meta di voi, Andante con moto:
V» = 60.
N:o 5. Vedri ti earino, Andante: */8 =
116.
N:o 6. Sola, sola, Andante: */s = 88;
All:o molto: */s =
H2-N:o 7. Ah per pieta! AU:o assai: ’/s
= 112.
N:o 8. 11 mio tesoro, Andante, 1/1 = 96.
Dirider finirai, Adagio, i/t —
69.
N:o 9. O, statua gentilissima, All:o ’/4
= 160.
N:o 10. Crudele! 1/i = 138. Larg-
hetto: Vs = 89. — Andante
Vg = 88. ■— Allegretto l/4 =
138.
N:o 11. Finale. Giå la mensa, All:o
assai: Vs = 100. — Che tipar,
Allegretto: ‘/4 = 80. — Fra i
due, Allegretto: 1/4 = 152. —
Questa poi, moderato: 1/., =
152. — L’ultima prova, All:o
assai: Vs = 72. — Ah signor,
All:o molto: */s = 112. — Don
Giovanni, Andante: 1/.2 = 50.—
Da qual tremore 1/2 = 96. — I
Ah dov’ é il perfido, AU:o assai
Vs = 60. — Or ehe tutti,
Larghetto: Yi = 60. — Questo é il
fin, Presto: 1 = 69.
Senare inlagda stycken.
N:o 1. Redt. In quali eccessi, All:o
assai, l/4 = 152. Mi tradi,
Allegretto: ‘/i = 126.
N:o 2. Ilo capito, All:o di molto:
Vs = 144.
N:o 3. Dalla sua pace, Andante
sostenuto : Vs = 88.
N:o 4. Restati qua: l/s = 182. —
Duo: Per queste, All:o
moderato: ’/i = 116.
Den gjorda anmärkningen,
beträffande för hastigt tempo i den så
kallade »champagnearian», l:a akt N:o 11,
finner stöd i ofvanstående
tempobe-teckning. Enligt denna skulle, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
