Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 3 Nov. 1902 - Gillet på Solhaug, opera i tre akter af Wilhelm Stenhammar. Texten från Henrik Ibsens skådespel »Gildet paa Solhaug» - Wilhelm Stenhammar (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
text må här i korthet anföras, ehuru
för mången helt visst bekant. Tiden
är fjortonde århundradet. Personerna
äro: Bengt Gauteson, herre till
Sol-1 liaug; Margit, lians hustru; Signe,
hennes syster; Gudmund Alfson deras
frände, Knut Gäsling, konungens fogde;
Erik till llägge, hans vän; konungens
sändebud; tre Bengts tjänare; gäster,
herremän och fruar; s ven ner oeli
tärnor, Gudmunds oeli Knuts män;
drängar och pigor på Solhaug.
Första akten. Scenen är en
festsal hos Bengt Gauteson på Solhaug.
Rummet, en ryggåsstuga, liar dörrar
på sidoväggarne och en större sådan
i bakgrunden; då denna öppnas visar
sig en af höga berg omgifven
hafs-fjord. Till höger är ett fönster med
små blyinfattade rutor oeli vid detta
ett bord. Vid motsatta väggen står
ett annat sådant framför en bänk, på
hvilken Bengt och Margit tagit plats.
Närmast henne vid sidan af bordet
sitter Knut Gäsling och vid andra
långsidan Erik till Hägge. Knuts män
hålla sig i bakgrunden. Stora bägare
med öl gå bordet rundt. Erik reser
sig och begär såsom Knuts böneman
svar på sin fråga om denne kan få
Margits syster Signe till hustru.
Margit står upp och svarar att Signe får
själf afgöra det, hvarför Knut far upp
i vredesmod. Margit förklarar att
han hört Knut omtalas som en vild
sälle, slagskämpe och drinkare, som
ej passar till äkta man, men Knut
lof-var bättring och har gjort ett löfte
att vinna Signe till hustru; han
bryter ej ett löfte han gjort. Knut blir
då kvarbjuden till det gille, som
tillställts på Solhaug af Bengt, hvilken
denna dag för tre år sedan hade
bröllop med Margit, och aflägsnar sig med
sina följeslagare. Gudmund Alfson
inträder. Flera år har gått sedan
Margit och han råkades. De hade förr
haft tycke för hvarandra, men
Gudmund hade dragit bort och tagit tjänst
hos konungen och Margit blef gift
med den rike Bengt Gauteson. Vid
återseendet vaknar hos Margit
kärleken till Gudmund, hälst som Bengt
i ej kunnat vinna hennes hjärta och
Gudmund nu som fredlös man söker
skydd på Solhaug. Han berättar för
henne sitt öde. Han hade åtföljt
kans-lären Audun Hugleiksson då denne
skulle från Frankrike föra konungens
utkorade brud. Under vägen hade
han varit vittne till huru herr Audun
och prinsessan i lönn talat kärligt till
hvarandra, huru han sett hennes ögon
i mörkret glöda och hört syndiga ord
från hennes läppar, hvarefter hon
försvunnit med kansleren och han helt
hastigt sett sig ensam på däcket. Där
de suttit fann han en liten flaska med
en underbar saft, hvaraf en enda
droppe skulle kunna bringa döden —
den var ämnad åt kungen. Tre
dagar därefter hade de anländt till Norge,
men Gudmund hade genast beredt sig
tillfälle till hemlig flykt, då han visste
att den illistige Audun skulle hos
konungen bereda hans ofärd.
Sålunda hade Gudmund blifvit
fredlös. På Solhaug känner han sig dock
åter lycklig. Han frågar nu efter
Signe som var en liten flicka vid hans
bortfärd. Han får nu återse henne
och finner henne såsom en utslagen
ros, skönare än förr. Hon påminner
Gudmund att hans harpa är i förvar
på Solhaug, skyndar efter den och
Gudmund sjunger sedan ett kväde på
hennes begäran. Akten slutar med
att Bengt inkommer med de till gillet
inbjudna gästerna.
Andra akten. Till vänster är den
upplysta gillestugan, där det dansas
och sjunges, i fonden fjorden, längst
till höger en älf som med ett fall
tömmer sig i hafvet. Det är en ljus
sommarnatt. Knut och Erik utkomma
ur huset. Erik framhåller vådan för
Knut att trotsa kungens befallning att
fånga Gudmund, men Knut säger sig
nog veta hvad han gör; därigenom
skulle han nämligen ställa sig alltför
illa med Bengt och hans fru samt
Signe. De aflägsna sig och Gudmund
inträder jämte Signe. De finna nu
att de älska livarandra och Gudmund
skall uppsöka Margit för att omtala
det. Sedan de gått inträder Margit,
som fått i tankarna att med giftet i
den af Gudmund hittade flaskan röja
sin make ur vägen; visste hon blott
om hon var älskad af denne. Då
Gudmund nu inträder och lockas att
framtaga flaskan, hvilken han vill
krossa mot berget, lyckas Margit få
öfvertaga denna för att offra den åt
Necken. Hon låtsar som om hon
kastade den i floden men gömmer henne
sägande för sig själf: »Nu hjälpe mig
Gud, nu må det brista eller bära!»
Hon sjunger sedan ett kväde för
Gudmund, däri antydande sina känslor
för honom, Knut och Erik jämte
gäster framträda. Gudmund frågar Knut
om han kommer för att gripa honom,
men denne ber honom vara lugn i
det hänseendet. Knut och Gudmund
förtro hvarandra att de båda tänka
gifta sig och föremålet för deras tycke
finnes här på Solhaug. Margit och
Signe lyssna på af stånd till samtalet.
Den senare har anförtrott Margit att
en stor lycka väntar hennes syster.
Samtalet mellan Gudmund och Knut
röjer att det är Signe båda eftersträfva.
Detta gör dem till fiender och
Margit, som hört dem, bringas till
för-tviflan då hon finner att det är Signe
som Gudmund älskar. Knut
aflägsnar sig under hotelser. Gillet fortgår
emellertid och gästerna utträda i det
fria. Gudmund och Margit uppmanas
att sjunga och uppstämma kväden
anspelande på deras egna förhållanden.
Margit öfverväldigas till slut af sina
upprörda känslor och faller afsvimmad
ned i de närståendes armar.
Tredje akten. Samma rum som i
första. Bengt som berusat sig under
gillet, följer ut de aftroppande
gästerna, hvilka aflägsna sig under sång.
Margit inträder, dyster i hågen vid
tanken på att Gudmund »i morgon
drager ut i världen» och hon får sitta
ensam kvar med sin afskydde make.
Hon framtager flaskan, tänker
bortkasta henne men gömmer henne åter.
I detsamma inträder Bengt, pockande
på mera öl och vill draga henne ned
i sitt knä. Hon sliter sig lös och
går till bordet midt emot medtagande
en bägare med öl, hvari hon häller
giftet och går. Bengt skall just
tömma bägaren då en tjänare inrusar,
berättande att Knut Gäsling med följe
drager upp mot gården. Han griper
en yxa och, skyndar ut. Signe och
Gudmund inträda aftalande om flykt.
De ämna ur bägaren dricka ett
afsked till hemmet, då Gudmund
igenkänner den såsom den bägare,
livar-ur Margit en gång druckit honom till,
när han sist lämnade Solhaug. Han
slår därför ut drycken genom fönstret.
Margit inkommer, ser bägaren i
Gudmunds hand, och i tro att han
druckit giftet ropar hon på hjälp.
Gudmund, som inser sammanhanget,
lugnar henne med att ingen druckit ur
bägaren. Inskyndande huskarlar
berätta att Knut dräpt Bengt men jämte
sina män fångats och bundits. De
införas följda af folket på platsen och
Knut försäkrar att han endast
försvarat sig mot den rasande Bengt
samt erbjuder Margit mansbot. Hon
förklarar dock att hon endast fordrar
att han afstår sina anspråk på Signe,
hvilket han bifaller. Gudmund och
Signe skola aflägsna sig, då man hör
främmande anlända. Konungens
sändebud inträder och Gudmund anser
sig förlorad, då i stället sändebudet
inbjuder honom till konungen, som
benådat och rikligen förlänar honom.
Hans frände, kanslären, har, sedan
konungen upptäckt hans ränker,
straffats med döden. Margit träder nu
mellan Gudmund och Signe, förenande
dem, hvarpå alla uppstämma en
lof-sång.
Wilhelm Stenhammar
är född i Stockholm d. 7 febr. 1871,
son af arkitekten och tonsättaren P.
U. Stenhammar och hans maka, född
Rudenschöld. Såsom pianist
utbildades han här af Richard Andersson, i
komposition af Emil Sjögren, J. Deute,
A. Hallén och W. Heintze. Elev vid
konservatoriet tog han 1890 en
vacker organistexamen, studerade 1892
—93 pianospel för prof. Barth i
Berlin och har utvecklat sig till mästare
på detta instrument. Hans första större
komposition, »Prinsessan och s
vennen» för solo, kör och orkester, gafs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
