Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 3 Nov. 1902 - Wilhelm Stenhammar (med porträtt) - Johannes Elmblad (med porträtt) - Något om pianistisk salongsmusik. IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på Filharmoniska sällskapets konsert
1892. På kgl. operan uppträdde han
1894 med sin pianokonsert, som
sedan gjort honom bemärkt i utlandet och
har gjort sig såsom pianist mycket
värderad såväl här som i Danmark och
Tyskland. Såsom sådan har han flera år
medverkat i Aulinska kvartetten,
föranstaltade 1895 tillsammans med
pianisten Knut Bäck intressanta
musikaftnar och har biträdt på en mängd
konserter. Sistnämnda år uppfördes
å kgl. operan en ballad af honom,
Florez och Blanzeflor» för bariton
och orkester. »Snöfrid» och »I
rosengården» äro ett par andra af honom
skrifna körverk. Den stora »Kantat»
han komponerade till öppnandet af
Stockholm s-utställningen 1897 är ett
framstående verk. Flere sånger och
pianosaker ha af honom komponerats
och utgifvits, och tre stråkkvartetter
har han fått uppförda af Aulinska
kvartettsällskapet, hvari han är en af
de medverkande. Hans första verk
för scenen som här uppfördes,
kom-poneradt för det nya operahusets
invigning, var musikdramat »Tirfing»,
hvars premiere ägde rum d. 9 dec.
1898. »Gillet på Solhaug», var, som
redant sagts, tidigare skrifvet. Året
förut gafs på en symfonikonsert å
kgl. operan ett orkesterverk,
»Exel-sior», symfonisk uvertyr, af
Stenham-mar. Hr Stenhammar har äfven
visat sig vara en god dirigent. Såsom
sådan fungerade han i Filharmoniska
sällskapet 1897 —1900. Såsom kgl.
hofkapellets dirigent vid
symfonikonserter debuterade han i okt. 1897 och
ledde flere sådana konserter samt
utnämndes 1900 till 2:e hofkapellmästare,
då han afsade sig
dirigentbefattningen i Filharmon. sällskapet. Sin tjänst
i hofkapellet lämnade han vid slutet
af vårterminen 1901. Sedan 1900 är
hr Stenhammar ledamot af K.
Musikaliska akademien i Stockholm.
––––––
Johannes Elmblad.
Med Gillet på Solhaug» och dess
uppsättning afslöt herr Elmblad sin
mer än femåriga förtjänstfulla
verksamhet såsom Kgl. teaterns regissör.
Det är beklagligt att dess styrelse ej
kunnat bereda honom tillräckliga
ekonomiska fördelar, motsvarande det
trägna och maktpåliggande arbete som
är förenadt med regien af en lyrisk
scen, ett värf som också kräfver en
instiktsfullhet, en erfarenhet oeh
humanitet som få torde besitta i så hög
grad som hr Elmblad. Hans
öfver-flyttande till den stora
Metropolitan-operan i New-York är ett bevis på
huru vidt och hur högt hans förmåga
uppskattas.
Det var den 2(3 mars 1897, som
herr Elmblad tillträdde regissörskapet
vid vår opera efter den afgående hr
Rundberg. Jämte detta erhöll han
också anställning vid densamma i
egenskap af lyrisk artist. Såsom sådan har
han, som bekant, länge årligen
medverkat vid festspelen i Bayreuth och
äfven under senare år gästat flere
utländska scener specielt framhållen
såsom dramatisk sångare. I Wagners
musikdramer är det Fafner, Hunding
och Hagen, hvilka tillhört hans
repertoar, för hvilken här ej fullständigt
kan redogöras i denna korta uppsats.
Under den tid hr Elmblad nu
verkat vid vår opera såsom lyrisk
konstnär har han utfört följande partier:
Falstaff i Muntra fruarna», Rocco i
»Fidelio», Bartholo i »Figaros
bröllop» och Barberaren», Angantyr i
Tirfing», Hunding i »Valkyrian >,
Clemens i »Valdemarsskatten», Osmin i
Enleveringen», Daland i Den
flygande Holländaren», Tristan i
Martha», Utobal i »Josef i Egypten »,
Konungen i »Aida», Cornelius i
»Niirn-bergerdockan >, guvernören i »Don
Juan», lord Kockburn i »Fra Diavolo»,
Kasper i »Friskytten», Marcel i
»Hu-genotterna», Zigenaren i Tifanin ,
Omar i »Abu Hassan , landtgrefven
i »Tannhäuser» och Fafner i
»Rhen-guldet». Det skulle blifva för
vidlyftigt att uppräkna de operor, hvars
förtjänstfulla uppsättning han har haft
att ombesörja på den nya operascenen.
Johannes Wilhelm Samuel Elmblad
är född d. 29 aug. 1853 i Kärda
(Jönköpings län), son af lektorn vid
Stockholms gymnasium P. M. Elmblad och
hans maka, född Rappe. Han
studerade musik vid konservatoriet
härstä-des 1870—74, hade sedan Arlberg och
Joh. Stockhausen till sånglärare. I
utlandet verkade han sedan först endast
som konsertsångare men öfvergick
däi-på till scenen. Såsom operasångare
har han haft anställning i Dresden
(1879), Hannover och Prag (1884),
Newyork (1887), Berlin (1888), åter i
Prag (1890) och Breslau etc. På
Stockholms opera har hr Elmblad gästat
1887 och 1894.
Yi måste nu inskränka oss till dessa
biografiska notiser. Utförligare
biografiska uppsatser äro införda i denna
tidning 1892 och 1897.
––-^––-
Något om pianistisk
salongsmusik.
IV.
Jämte Heller, Henselt, Jensen och
Th. Kirchner, hvilkas
pianokompositioner af ofvannämnda slag anförts, ha
vi att påpeka ännu några tonsättare
af deras samtida. Början må då
göras med
Robert Volkmann (1815—1883).
Född i Sachsen, blef han efter
musikstudier i Freiberg och Leipzig
musiklärare i Prag 1889 och därefter i
Pesth 1842, där han sedan med
undantag af ett vistande i Wien (1854
—58) tillbragt sin lefnad, under
senare år såsom professor vid landets
musikakademie. Volkmann rönte stort
inflytande af Schumann och sedan af
den ungerska nationalmusiken. Hans
betydande kompositioner för orkester
och kammarmusik (symfonier,
serenader, stråkkvartetter m. m.) att förtiga
må af pianokompositionerna följande
verk påpekas.
Fyrhändiga sådana äro:
»Musikalisches Bilderbuch» (op. 11),
»Ungarische Skizzen» (op. 24), »Die
Tageszeiten» (op. 39), »3 Märsche» (op. 40),
»Sonatine» (op. 57), hvartill komma
bearbetningar af tvåhändiga stycken
(op. 21, 22, 40) samt orkester och
kammarmusik. Gå vi nu till de
tvåhändiga ha vi att märka: »Buch der
Lieder» (op. 17, 3 häften),
»Vische-grad» (op. 21, 12 musik-dikter), båda
i ungersk stil, äfvensom delvis
»Wan-derskizzen» (op. 23). Nästan alla
stycken utmärka sig för präktig melodik,
fängslande rytm och dramatisk
liffull-het. Särskildt kan framhållas
»Festliche Marsch» i ä/4 takt (op. 17, 3),
med den behagliga mellansatsen,
»Andante religioso» (op. 17, 6) med sin
ypperliga stegring, »Ernste gang»,
med sin om Schubert påminnande
harmonik, »Im Walde», (op. 23, 2),
den intagande melodien »Liebliche Au»
(op. 23, 3). Musikaliskt värdefulla och
att rekommendera för första
undervisningen äro »Lieder der
Grossmut-ter» likasom ofvannämnda Sonatine och
»Tageszeiten».
En stor produktion, äfven
musik-litterär, har Ferdinand Hiller
utvecklat (nära 200 verk). Född 1811
i Frankfurt am Main, var han från
1850 bosatt i Köln, dirigent för de
stora konserterna där och
konserva-torie-direktör; han dog där 1885. H.
var utmärkt pianist och lärare. Utom
större pianokompositioner (konsert,
sonater etc.) har man af honom: för
fyra händer »Operette ohne Text»;
för två händer: »Réveries» (4 häften)
Capricen, Impromptus, Rondos,
Marscher, Walzer m, m. Ett häfte »Aus
dem Soldatenleben» (op. 146) kan
särskildt påpekas, och hans »Rhytmisclie
Studien» (op. 52) innehålla värdefullt
material. — Nästan alldeles på samma
tid som Hiller lefde Karl Grädener
(1812—1883), född i Rostock och död
i Hamburg. I yngre år verkade G.
tre år i Helsingfors såsom
violoncellist, grundade 1851 en sångakademi
i Hamburg, var 1862—65
konserva-torielärare i Wien och därefter sådan
i Hamburg. Grädener intresserar
mindre genom melodisk rikedom än
genom harmonik och stämföring. Hans
pianostycken räknas bland de bästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
