Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 3 Nov. 1902 - Litteratur - Den japanska musiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
senare år), Wagner, efter Lenbach,
Giuseppe Verdi; vidare: Wagner som
instruktör i Bayreuth, 4
Wagner-karrikatyrer, Wagners handskrift och
notskrift, vyer af festspelsteatern i
Bayreuth, villa Wahnfried och palazzo
Vendramin (der Wagner dog),
genomsnitt af Bayreuth-orkestern, samt det
inre af »Prinzregent-teatern i München.
Den japanska musiken.
I Japan gifves det fyra från
hvarandra noga begränsande klasser af
musici. Till den första höra
»Gak-kounine», personer, som inneha de
högsta samhällsplatser och som icke
blott äro utmärkta exekutörer på sitt
instrument, utan tillika fullproppade
med den japanska tonkonstens alla
teoretiska hemligheter och lagar. I
äldre tider lär det till och med hafva
händt att furstar sökte inträde i denna
klass. Dessa konstnärer utföra musik
blott i templen vid religiösa fester
samt ha ett rikligt notbibliotek
börjande från så gamla tider, att
textstilen å de äldsta exemplaren
omöjligt kan af de nu lefvande
dechiff-reras.
Den följande musikklassen i
nedåtgående skala är »Guenin», hvilken
handhafver den världsliga musiken i
den högre stilen. Medlemmarne af
denna klass äro i rang lika med
köpmännen. Till denna kategori böra vi
äfven räkna »taikunens» hofkapell,
kalladt »Nö». Dessa musici spela mest
hos de furstliga, och då livarje liten
daimio gerna stoltserar med en talrik
svit, håller täta festligheter med
fyrverkeri, dans, ja till och med
kämpa-lekar, är det klart, att dessa
orkestrar ha en ganska trägen
sysselsättning. Den tredje klassen »Kengio»
likasom den fjärde k Kotö» utgöras af
blinde, hvilka man möter öfver allt i
Japan. De spela och sjunga sina
egendomliga melodier och sånger till den
stora massans uppbyggelse.
Spelmannen sitter nedhukad och håller sin
Kokiuo, en sorts violin, stödd på en
metallpinne. Strängarna äro
genom-dränkta med vax. Sedan han
ingni-dit sina händer med stärkelse,
angriper han instrumentet med en stråke,
den han förer med tummen och
pekfingret. Taglen å densamma hänga
under pauserna slappa, men spännas
med fjärde fingret för livarje
stråktag. Dessa blinda musici åtnjuta ej
obetydligt anseende och äro ej utan
anor, ty japanernas berömdaste
episka dikt, Feike-monogatari, d. ä. Feike
dynastiens historia, föredrogs i
närmaste tiden efter år 1183 af en blind
sångare vid namn Seobuts. Detta
epos är nu tryckt och upptager ej
mindre än tolf band.
Några af dessa blinda virtuoser ha
första strängen af sitt instrument
stämd en oktav högre än vanligt,
hvilket uf,gör ett utmärkelsetecken för
de skickligare. Sången är aldrig den
viktigaste delen i föredraget, utan
ledsagar i oktavgångar principalstämmans
klagande melodier.
De, japanska musikinstrumenten
indelas i två hufvudgrupper, de »rena»
och de »orena» instrumenten, icke
som skulle man ha rättighet att på
de senare spela falskt eller illa, utan
dessa epitet antyda blott, att de förra
uteslutande användas för
kyrkomusiken och de senare för den världsliga.
Till den förra gruppen höra
stämflöjterna, schoschii, hvilka ersätta
stämgafflarna hos oss. De innehålla det
japanska tonsystemets alla tolf
kro-matiska toner. De äro af bamburör
och försedda med vibrerande tungor.
För att hindra dessas rostande är
flöjten konstruerad så, att man ej blåser
i instrumentet, utan genom sugning
drager den yttre luften in i röret
(alldeles såsom vid de moderna
amerikanska orgelharmoniums). En
annan stämapparat består af en ask af
japanskt lackérarbete med inneliggande
tolf rör. En annan innehåller blott
sex rör med tungor i båda ändarne.
Stränginstrumenten sönderfalla i två
grupper: sådana, som strykas, och
sådana, som knäppas såsom en
gitarr eller mandolin.
Af slaginstrument finnas tre olika
varieteter; en art med utspändt skinn,
hvilket under musiceringen bearbetas
med en träbult eller trumpinne; en
annan art består åter af dels enkla,
dels sammankopplade metallskifvor,
och slutligen ett träinstrument, ett
slags varierad form af »slagzittra»,
med tre strängar, hvilka sättas i
vibration medelst ett plectrum.
1 Miako i Jeddo kan man få höra
Baiaschi, en af japanernas bästa
orkestrar, sammansatt på följande sätt:
2 Taiko-gata (trumslagare).
2 Fouy-gata (flöjtister).
2 Schoschicirikki (blåsare på rör
med tungor).
1 Kane-gata (triangelslagare).
2 Outai-gata (sångare).
Det japanska tonsystemet har en
religiös grundval, med tagen hänsyn
till naturkrafterna, himmelstecknen och
årets indelning. I Japan eger talet 5
en kabbalistisk betydelse och är
heligt. Skalan omfattar följande fem
grundtoner, hvilka dock ej gå i
diatonisk jäinn stegring:
1 Kiou (Tempel, Herre).
2 Sclio (Handel, Tjenare).
3 Kakau (Valdthorn, bonde).
4 Tschi (Sak, ting).
5 Ou (Penna, sinnebild af det
abstrakta).
Dessa toner utgöra grundstommen
i dc efter årets tolf månader
uppräknade tolf tonarterna, hvilka äro
följande:
i vårt tonsystem
begynnande med
1. Tairio Januari e
2 Taisokou Febr. f
3 Kioschö Mars ges
4 Kossen April g
5 Tschourio Maj as
6 Sonischine Juni a
7 Ringschou Juli b
8 Isokou Augusti h
9 Naurio Sept. c
10 Bouiki Oktober des
11 Oschö Nov. d
12 Köschö Dec. es
Orsaken till denna uppställning lär
vara den, att man -i Japan tror, det
vinden under fortvaron af en månad
alltid åstadkommer en ljudvåg, som
bildar en af de fem tonerna i sagda
månads skala. Om sättet att söka de
fyra öfriga tonerna till skalan, då den
första är gifven, ger oss denna sista
sats upplysning.
Begynna vi t. ex. från Tairio, få vi
nästa ton i denna tonart, om vi räkna
medsols åtta månader framåt. Den
åttonde månaden är då Isokou, hvars
hufvudton då blir den andra tonen i
Tairio-skalan. Tredje tonen få vi
genom att från Isokou räkna sex steg
tillbaka, alltid med den sista
utgångs-tonen som Kioschö, hvars hufvudton
då blir det tredje tonsteget i den
sökta skalan. Härifrån räkna vi åter
åtta steg framåt och få då i månaden
Bouiki den fjärde tonen. Den femte
tonen erhålles åter genom räknandet
af sex månader tillbaka från
sistnämnda månad som ett, då vi komma
till Tschourio. Med kännedom af dessa
månaders motsvarande tonsteg hos
oss låter därför Ta irio-tonar ten
sålunda:
es, b, f, c, och g.
Kiou, Schö, Kakou, Tschi, » Ou.
De öfriga tonarterna fås på samma
sätt genom att alternerande räkna åtta
månader framåt och sex tillbaka.
Noterna, som skrifvas från höger till
vänster och uppifrån och nedåt, äro
mycket primitiva och ofullständigt
uttryckande styckets rytm och
instrumentering, livadan man med bifogade
stafvelser är tvungen att antyda t. ex.
genom ett »ra ra ra , att
biåsinstrument med tungor skola användas.
Den japanska tonsättningen eger
naturligen tonförbindelser, hvilka i
västerlandet ingalunda räknas till
harmonierna. Man möter oktav- och
kvintgångar med ett förslag, som är ett
och ett halft tonsteg högre, och till
och med en och annan »nona> hör
icke till sällsyntheterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
