Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 17 Nov. 1902 - En dansk konserttrio: Karen och Henry Bramsen. Ellen Beck (med porträtt af frökn. Bramsen och Beck) - Mascagni i Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890, började den unga sångerskan
på fullt allvar studera för Lange, och
vann fullständig framgång två år
senare på en i Köpenhamn gifven
konsert, livarpå hon erhöll engagement
å olika håll. Hon reste sedan till I
Paris, där hon i tre månader stude- j
rade för samme professor, Devilliers,
som Herold sjungit för. Yid sin
återkomst till Köpenhamn gjorde hon stor
lycka. Och hon har sedan dess upp- !
trädt både i London och Paris, i den
sistnämnda staden år 1900 under
världsutställningen på en konsert i \
Trocadéro, då hon för sin sång er- !
höll många loford i de stora franska
tidningarna.
1 Kristiania är fröken Beck väl
känd. Hon har där sjiilf gifvit fyra
konserter samt uppträdt i
Musikföreningen. I Göteborg har hon
likaledes gifvit fyra konserter. Ehuru i
främsta rummet konsertsångerska, liar
hon likväl för en tid sedan debuterat
på K. teatern i Köpenhamn som
Ingeborg i »Drot og marsk’. Hennes
röst är en hög mezzosopran och man
kan ana att så är då man ser hennes
ståtliga, kraftigt byggda figur, som
för öfrigt röjer dansk liflighet och
gemytlighet.
__ J_______
5
Mascagni i Amerika.
»Cavallerias» berömde maestro har
på senare tid ofta nog varit föremål
för uppmärksamhet i tidningarna ieke
blott för hans operaverk utan äfven
för hans verksamhet i annat
hänseende. Utom sitt fädernesland har han
i Europa konserterat med en
orkester och därvid utfört såväl egna
kompositioner som klassiska och nyare
orkesterverk. I hemlandet har hans
förhållande till myndigheterna i Pesaro,
där han är anställd såsom direktör
för Rossini-lyceet, ådragit sig allmän
uppmärksamhet. Man har där
intrigerat för att aflägsna honom från
denna befattning — om skälen
därtill har man ej full visshet —,
emellertid har stadens prefekt ställt sig
på hans sida, likasom äfven
lärjun-garne, emot stadsfullmäktiges försök
att afsätta honom, och Mascagni
således gått segrande ur striden.
För någon tid sedan underrättades
man om att Mascagni med en stor
orkester hade begifvit sig till Amerika
för att skörda guld och lagrar i mängd;
nyligen har man fått höra att turnén
blifvit afslutad med ett stort fiasko.
Om detta företag lämnar oss en
korrespondent i »Die Signale» närmare
besked och vi anföra här det
hufvud-sakliga af hans meddelande.
Europeiska komponister bruka
sällan komma till Amerika. De hafva
ej samma utsikt som sångare och
virtuoser att därpå göra goda affärer
och få endast undantagsvis anbud från
de stora musikmäklar-firmorna.
Dvorak har ett par år förestått ett
konservatorium i Newyork men sedan
återvändt till hemlandet utan att ha
kunnat uträtta mycket i Amerika;
Tschaikowsky hjälpte till att inviga
den stora konsertsalen »Carnegie Hall»
i Newyork, dirigerade ett par gånger
och reste sedan tillbaka. Andra
märkligare komponistbesök i dollarlandet
ha stannat vid blotta planer och
förslag.
Med Mascagni ställde sig sakerna
annorlunda: då hans besök
förkunnades, menade till och med erfarna
och konservativa affärsmän, att med
en sådan person måste man säkert
kunna göra goda affärer.
Men motsatsen har inträffat:
Me-tropolitan-operans salong har vid alla
föreställningar, utom två, varit
förskräckligt tom och detsamma berättas
från andra städer, som Mascagni med
sitt sällskap därefter har besökt. Det
ledsamma härmed är att man knappt
har skäl att beklaga ett sådant
ekonomiskt fiasko, att man ej kan påstå
om själfva prestationerna att de
förtjänt bättre öde. Man trodde
åtminstone att de hos amerikanarne skulle
framkalla en stor nyfikenhet. Men
den sordin, som redan första aftonen
sattes på entusiasmen, var af den
beskaffenhet, att, där icke känslor för
landsmannen verkade, man föredrog
att hålla sig ifrån påföljande
föreställningar. Och flertalet af italienare på
platsen äro icke lyckliga nog att kunna
bekosta sig en femdollars-plats på
teatern. De hålla sig vanligtvis till
galleriet eller ståplatserna.
Man skulle känna sig lättare om
hjärtat ifall man kunde göra
impres-sariefirman Mittenthal Bros &
Kromberg allena ansvarig för det nästan
exempellösa misslyckandet, men det
går inte, ty Mascagni själf är
åtminstone till hälften skuld därtill. Han
hade af impressariatet fått fullmakt
att efter eget val och utan afseende
på kostnaderna engagera samtliga
medverkande, solister som orkester. Och
så kom han med en orkester, som
var ytterst underhaltig. Orenheten i
stämning så hos stråkförare som
trä-och messingsblåsare var outhärdlig;
violisternas tonvolym var, oaktadt
deras ansenliga mängd, ganska
obetydlig och tonkvaliteten tycktes intyga
att endast de billigaste instrument
an-vändts; detta gäller också om
träinstrumenten och i än högre grad om
messingsinstrumenten. Hvilka
begrepp hade väl Mascagni gjort sig om
musikförhållandena i Amerika, då han
kunde föra dit sådana musiker.
Möjligt att en och annan god förmåga
fanns i orkestern, men flertalet i den
utgjordes af riktiga stympare.
Naturligtvis var det en sammanrafsad
orkester af folk från alla möjliga städer
i Italien, hvilka första gången voro
tillsammans då de inskeppade sig i
Neapel. De hade förbundit sig att
flitigt hålla ihop och repetera under
öfverfarten men — noter hade man
glömt att medtaga!
Icke stort bättre hade Mascagni
lyckats beträffande sångsolisterna.
Nästan utan undantag voro dessa
sångare behäftade med den italienska
ovanan att tremolera, att sjunga
vibrato, med ständigt öppen tonansats
och forcering. Utom Italien skall man
väl aldrig, som vi hoppas, vänja sig
vid en så dålig ersättning för sången.
Säkert är emellertid att man aldrig
någonstädes träffar på »bel canto» så
sällan som just i det land, där ordet
och begreppet uppstått. I Mascagnis
operasällskap var det egentligen endast
bassisten Na var rin i, som var fri
från denna ovana. Ej alldeles utan
den men för öfrigt en förträfflig
konslnärinna är signora
Bianchini-Capelli, som jämte Santuzza utförde
Silvia i »Zanetto», under det Maria
Far ne t ti, som återgaf Iris, genom
beständig tonsväfning ställde sina för
öfrigt goda egenskaper i skuggan. En
af de värsta syndare mot sångens
helige ande är tenoren Schiavazzi,
som påtvingades oss både i »Cavalleria»
och »Iris», medan en annan, långt
bättre tenor, Antonio Paoli, blott
en enda gång alldeles oförutsedt kom
att uppträda såsom Turiddo. Till en
sådan orkester, sådana solister slöt
sig nu äfven orent sjungande kör och
rätt tarfligt sceneri. Framför allt
visade sig i alla departement en total
brist på förberedelse. Mascagni själf
inträffade först fyra dagar innan första
föreställningen ägde rum. Hvilket
ofantligt lättsinne när det dock gällde
att åt hans sånggudinna eröfra en ny
världsdel! Så fick man först till bästa
den lilla kammarmusik-operan
»Zanetto» och »Cavalleria»; »Iris» och
»Ratcliff» voro flere gånger uppsatta
och strukna på spellistan till dess
ändtligen »Iris», sedan man likväl
först proberat med operans uppförande
i Philadelphia, kom upp på
Metropo-litan-scenen. »Ratcliff» blef trots alla
löften aldrig gifven. I hvilket kaotiskt
tillstånd allt befann sig, hur
hufvud-löst det var ställdt med allting, kan
man förstå, då vid första
scenrepetitionen, tre dagar innan »Iris» skulle
uppföras, det befann sig att
dekorationerna till denna opera ännu efter
transporten från Italien lågo
hoprullade och ingen hade tänkt på att
skaffa träställningar till att spänna
upp dem på. Och vid uppförandet
visade det sig att de mycket beprisade
dekorationerna voro rätt skröpliga och
mycket för låga för
Metropolitan-operans stora scen.
Att Mascagni genom att ha fått sina
verk bättre uppförda skulle ha
erhållit ett gynnsammare omdöme om
dem är tämligen säkert, så vidt den
stora publiken tages i betraktande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
