Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 17 Nov. 1902 - Mascagni i Amerika - Mozarts yngste son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kritiken skulle väl dock knappast ha
tillmätt hans »Iris» större betydenhet.
Man känner naturligtvis här, som i
hela världen för öfrigt, hans
förstlingsverk mer än nog, och detta har
synnerligast genom Emma Calvé i
Santuzzas parti utöfvat stor
dragningskraft; samma utmärkta sångerska har
dock ej kunnat intressera Newyorks
publik för »Amico Fritz». Något
mera af Mascagni känner man ej här,
under det Puccinis »Bohéme» och
»Tosca» gifvits med god framgång.
Så mycket betydelsefullare är det, att
Newyork-kritiken med alldeles ovanlig
öfverensstämmelse uttalat sig ganska
ogunstigt om »Iris».
I första rummet anser jag
textboken till »Iris» förfelad. I
»Cavalleria» fanns det väsen af kött och
blod att karaktärisera, men de
personer vi lära känna i »Iris» äro
be-dröfligt overkliga. Illica måtte ha
föga kännedom om Japan, annars hade
han ej kunnat så missteckna den lilla
dockan Iris. I Japan har man ju
andra moralbegrepp än i västerlandet.
En ung flicka anses icke där som
fallen om hon skänker en rik herre
sin gunst och med det »honorar » hon
bekommer därför hjälper sina fattiga
föräldrar, men fullkomligt absurd är
Illicas historia om den lilla japanskans
förskräckelse för den kärlekshungrige
rike mannen, och den blinde faderns
förbannelse vänder alldeles upp och
ned på verkligheten. Kärnpunkten i
Illicas fabel är fullkomligt västerländsk.
En sådan text kan ej inspirera en
komponist till verklig känslomusik.
Af »Iris» och genom att studera
kla-verutdrag af några andra Mascagnis
operor har jag kommit till öfvertygelse
om att han dock är blott och bart en
musikmakare och, oafsedt bristande
förmåga, ej en gång har vilja att stå
i spetsen för en musikalisk
reformrörelse. Af dessa abrupta anlopp till
lidelse- och känslofullhet, dessa här
och där utströdda melodiskärfvor, de
ofta nog tanklösa, krystade och nästan
alltid grofva dissonanserna, korteligen
af så mycket oorganiskt krims-krams
kan jag ej leta fram någon storhet i
vilja eller förmåga. Väl förekommer
i andra akten, i scenen mellan Iris
och Osaka, moment som gripa en,
men olyckan är att komponisten i
nästa ögonblick åter släpper taget och
ställer oss framför ett mörkt, tomt
svalg i hans inspiration. Huru litet
passa då ofta nog orden till musiken!
Och därvid får man ock tänka på de
många själfsvåldiga, omotiverade och
osångbara språng och vändningar,
som komponisten påtvingar
sångstämmorna. Är det melos?
Detsamma kan man säga om
instrumentationen: det är alltjämt samma
ca-valleria-manér att måla med stora
färgklunsar; blott att Mascagni uti
»Iris» mycket oftare än förr erinrar
sig Wagnerska orkestereffekter. Blott
ett enda otadligt nummer finner jag i
hela verket nämligen början, den
uppvaknande dagen och solhymnen.
»Zanetto är en alltför obetydlig
— och därtill förskräckligt tråkig —
enaktare för att jag skall behöfva
närmare redogöra för densamma. Att
man under sådana omständigheter alls
icke kände sig förargad öfver att man
gick miste om den utlofvade
Rat-cliff», är naturligt nog.
–––––
Mozarts yngste son.
Wolfgang Amadeus Mozart den
yngre föddes den 26 juli 1791*, och
var vid faderns död knappt 5
månader gammal. Sina snart nog gryende
anlag för musik hade han således ej
tillfälle att utbilda i hemmet, under
sin storo faders ledning. Vid 5 års
ålder medföljde han sin mor till Prag
där han uppträdde på en konsert.
Mau ställde nämligen gossen på ett
bord och han sjöng Papagenos första
sång ur »Trollflöjten» med särskild
för detta ändamål underlagd text.
Prags invånare, hvilka vördade den
store Mozart ända till svärmeri,
fattades af en vemodig förtjusning vid
åhörandet af barnets jollrande toner,
och den lille gossen gjorde på sina
åhörare en verkan, sådan han
måhända i framtiden ej lyckades
frambringa. Öfverlämnad i främmande
personers vård, omfattades han likväl
med kärlek och omsorg af dessa hans
faders vänner. Efter närmare 4 års
förlopp återkom han från Prag till
Wien, där hans musikaliska försök
erhöhe en mera bestämd och
konstnärlig riktning under ledning af S.
Neu-komm och A. Streicher. Redan vid
11 års ålder försökte lian sig i flere
kompositioner, af hvilka en
klaver-kvartett i G-moll med
stråkinstrumenter blifvit utgifven af trycket.
Sedermera erhöll han undervisning på
pianoforte af Hummel äfvensom i
kompositionen af Vogler och Albrechtsberger.
År 1805 gaf den unge Mozart sin
första offentliga konsert i »Theater
an der Wien». Efter utförandet af
faderas G-moll-symfoni, föreställdes
den unge konstnären af sin mor för
publiken, och mottogs med jubel.
Joseph Haydn ville vara i faders ställe
och ledsaga gossen vid hans första
offentliga steg, men då man befarade
att detta skulle alltför mycket angripa
den svage gubben, måste lian afstå
därifrån. Mozart lät vid detta tillfälle
höra sig i en af honom själf
komponerad klaver-konsert i C-dur (Op. 14)
och som blifvit tryckt, samt i
variationer öfver Menuetten ur »Don Juan»
för pianoforte, äfvenledes kompone-
* Mozarts iildre son, Karl, valde
ämbetsmannabanan och uppnådde en hög ålder.
rade af honom. Vid samma konsert
förekom dessutom en kantat som han
skrifvit för fader Haydns 73:de
födelsedag. Öfver denna konsert yttrar Alols
Fuchs i en biografisk uppsats öfver
den yngre Mosart: »Vår lille Wolf-
gang uppväckte vid sitt framträdande
1 allmän entusiasm, hvilken under
konsertens fortgång stegrades till
verkligt jubel; flera gånger blef han
framropad af den talrikt församlade
publi-| ken (då för tiden en sällsynthet), och
inkomsten af denna konsert uppgick
till 1,700 floriner, en för denna tid
oerhörd summa.»
»Af dessa penningar kunde den lille
Mozarts lärare först erhålla någon
betalning, ty alla hade varit nog
ädelmodiga att, i afvaktan på denna dag,
lämna honom undervisning dittills utan
ersättning, enär hans mor ej var i
stånd att af sin ringa årliga pension,
260 fl., bestrida dessa utgifter.»
»Det fanns den tiden ingen
Mece-nas, som ville tillbjuda Mozarts son
hjälp och beskydd, hvilket däremot
nu för tiden oftare inträffar i afseende
på talangfulla barn.»
Frän sitt 13:de år måste han,
genom att undervisa andra, förskaffa sig
uppehälle, äfvensom genom
själfstu-dium söka tillfredsställa sin trängtan
att utbilda sig i musiken. Han lärde
sig flera språk och odlade sin själ
genom ändamålsenlig läsning. Sin
styf-fader, etatsrådet von Nissen, hade han
att tacka för möjligheten att ernå mera
vetenskaplig bildning. Från år 1808,
då 17 år gammal, till 1818 uppehöll
han sig i Lemberg, dels såsom
musiklärare inom enskilda familjer, dels
meddelande musikundervisning timvis,
dessutom fortfarande att själf studera
och komponera. På en offentlig
konsert 1811 utförde han med bifall flera
af sina kompositioner, och lät under
den tid han vistades i Lemberg
ut-gifva en sonat för pianoforte (Op. 10),
sex sånger, och en sonat för
pianoforte med obligat violin (Op. 15).
1818 lämnade han Lemberg för att
börja en konstresa, men uppträdde
först på en afskedskonsert, då han
utförde sin 2:dra klaver-konsert i
Essdur, hvilken finnes utgifven under Op.
24. 1820 kom han till Wien, sedan
han genomrest norra Tyskland och
uppehållit sig i Köpenhamn samt med
bifall gifvit konserter i Kiew,
Warschau, Königsberg, Berlin, Leipzig och
Dresden. Till oktober 1822 vistades
han i Wien, ständigt verksam såsom
musiklärare. Fortfarande bemödade
han sig att i den rika hufvudstaden
vinna någon mot hans kunskaper
svarande plats, hvilket hvarken då eller
någonsin lyckades honom, och som
till stor del orsakade den melankoli
hvaraf hans lynne alltmera led. Han
flyttade nu åter till Lemberg där han
förblef till 1838. Under denna period
inrättade han därstädes, med
Sång-i akademien i Berlin till förebild, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
