Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 17 Nov. 1902 - Följetong: Händeis galaperuk - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oss finna, hvad han behöfver.» Utom
sig af glädje följde Handel den sköna
Jenny. I sin faders perukbod anställde
hon en allmän granskning af alla
befintliga peruker; men alla voro för
små. Ändtligen upptäckte Jennys
förslagna ögon under disken en, som var
ovanligt stor. »Denna skall passa
mylord», sade hon med ett vänligt
leende till Händel. »Var god och tag
plats, medan jag sätter honom på er.»
Jenny, som var ganska skicklig i sitt
yrke, hade snart med sina vackra
händer af den oansenliga peruken gjort
ett stolt praktverk. Händel erbjöd
den tjänstaktiga, vackra flickan sin
börs, men hon afböjde detta med
stolthet och bad blott om den gunsten,
att han skulle blifva hennes kund,
hvartill Händel naturligtvis med nöje
samtyckte. Den store tonsättaren, som
dittills aldrig känt sig dragen till
någon kvinna — huru många
skönheter än redan täflade om hans gunst
— gick ur perukmakarebutiken icke
utan en viss rörelse, ty den älskvärda
Jenny hade ännu vid afskedet
betraktat honom så underbart och hade
därvid visat en rodnad, som särskildt
för engelskorna är ett medel att yppa
deras hjärtehemligheter. Ingenting
var naturligare, än att Händel lät
frisera sig hvarje dag och aldrig hade
brådt, när hennes mjuka och fina
händer hela halftimmen figurerade
omkring hans stora hufvud. Huru det
egentligen tillgick, visste han själf icke,
men han började känna en böjelse för
den unga flickan och hade såsom
uttryck af sin vänskap gifvit henne ett
exemplar af sin »Messias». Saken
kom slutligen så långt, att han hade
för afsikt att formligen anhålla om
den sköna Jennys hand. Sagdt och
gjordt! När han inträdde i butiken
för att prcstissimo fullborda sin
afsikt, såg lian i bakgrunden miss Jenny,
som just höll på att sätta papiljotter
på en ung gardesofficer och därvid
log och skämtade med honom på ett
ganska förtroligt sätt. Händel kände
någon svartsjuka, men lian satte sig
lugnt och beslöt att vänta tåligt, tills
den unge officeren gått.
Detta tycktes dock icke vilja inträffa
så snart och Händeis tålamod hlef
satt på ett ganska hårdt prof. Hade
Jenny sett Händel, hvilket icke var
fallet, så skulle hon sannolikt liafva
fullbordat sitt arbete snabbare.
Fördjupad i tankar, satt Händel där, och
af den svaga rodnaden på hans kinder
kunde man väl sluta till giftastankar;
men huru förskräckligt skulle han icke
blifva uppväckt ur sin dröm ! »Fader»,
ropade Jenny med sin älskvärda,
välljudande röst, »gif mig ännu ett blad
af Händeis Messias, jag behöfver ännu
sex papiljotter för att göra vår officer
till den skönaste soldat i alla tre
konungarikena.»
Dessa ord voro ett åsklag för den
arme Händel, och han skyndade okam-
mad därifrån, utropande i förtviflan:
»Hon gör papiljotter af mitt största
mästerverk!» Sedan denna dag, då
han varit nära att fria till en vacker
flicka, som icke medförde något annat
än sin talang att frisera och två vackra
ögon, kom han aldrig mer på
giftastankar, utan dog som ungkarl. Efter
hans död sålde man alla hans peruker,
de voro sex dussin af de mest olika
former, utom den, i hvilken han på
egen begäran blifvit begrafven: den
peruk, Jenny gifvit honom.
——
Från scenen och
konsertsalen.
Kgl. teatern. Nov. 4 Gounod : Faust
(Marg, ireta: fru Sigrid Arnoldson, gäst; Faust
Mefistofeles, Valentin: hrr Ödniann, Vallgren,
Lundqvist). — 5 V. Stenhammar: Gillet på
Solhaug. — 6 Bizet: Carmen (Carmen: fru
Arnoldson; Mikaela: frk Lykseth). — 8
Svend-ses-konsert 1 Symfoni, D-dur; 2 Zorahayda,
symfonisk legend; 3 To islandske melodier,
för stråkork.; 4 Norsk Rlmpsodi X:r 3. —
9 Wagner: Tannhäuser. — 10 Gounod:
Romeo och Julia (Julia: fru Arnoldson: Romeo:
hr Ödmann). — 11 SvENDSEN-konsert. 1
Symfoni, B-dur; 2 Andante och final ur
violinkonserten, op. 6 (konsertm. L. Zetterquist)
3 »Sæterjentens söndag» af Oie Bull, satt för
stråkorkester; 4 Carneval i Paris. — 12
Mozart: Don Juan (Don Juan: hr Forsell, gäst,
Leporello: hr Stiebel, deb.). — 13 Thomas:
Mignon (Mignon: fru Arnoldson). — 14 Boito:
Mefistofeles. — 15 Rossini: Barberaren i
Sevilla (Rosina: fru Sigrid A rnoldson, sista
gäst-uppträdandet; Figaro: hr Forsell, gäst; grefve
Almaviva, Bartholo, Bazil: hrr Max
Strandberg, Söderman, Vallgren.) — 16 Puccini:
Bohéme.
Vasa-teatern. Nov. 3—16 Genée:
Sjöka-detten (*/,, 25:te gången). — 9, 16
Värmlän-dingarne (matiné).
Olympia-teatern. Nov. 3 — 9 Weinberger:
Primadonnan (Lotte: frk Lindstedt). — 11 —
16 Opfenbach: Tjufskyttamc, operett i 3 akt.
af Chivot och Duru. Öfvers. af E. Vallmark
(Ginetta, Bibletto: frkn Kolthoff, Eklund;
Campistrou, Eleonor, Mareassou, Carmagnasse :
hrr Strömberg, Lambert, Sjöholm, Söderlund).
— 9, 16 En söndag på Amager (matiné).
Musikaliska akademien. Nov. 9
Välgören-hets-matiné. Medverkande: fru Anna Norrie,
frkn Svärdström, Martha Ohlson, hr John
Forsell. — 14 Konsert af Fi.orizei, von
Reuter. Biträdande: fru Davida Afzelius, hr I).
Jeisler. — 16 Konsertföreningens l;a
folkkonsert. Solister: fru Dagmar Möller, hr W.
Stenhammar; dirigent: hr Tor Aulin. 1 Ludv.
Norman: Konsertuvertyr, Ess dur; W.
Stenhammar: pianokonsert, B-tnoll op. 1, med ork.;
3 Conr. Nordqvist: Sorgmarsch vid kon. Carl
XV:s hegrafning; 4 Solosånger: 5 Beethoven:
Symfoni, B-dur, op. 60.
Vetenskapsakademien. Nov. 13 Konsert af
hr Henry Bramsen, frkn Karen B ramsen
och Ellen Beck. Biträdande: hrr W.
Stenhammar, John G. Jacobsson.
Sigrid Arnoldsons gästspel, som
började d. 25 okt., afslöts den 15 nov.
med den firade artistens uppträdande
som Rosina i »Barberaren», en af
hennes förnämsta glansroller. Utom denna
roll och förut nämnda Mignon, Julia
och Carmen utförde hon äfven
Margareta i »Faust», i allt åtta föreställ-
ningar inför fylld salong. Vid
af-skedsföreställningens slut blef hon
hyllad med ett dussin inropningar och
fick under aftonen mottaga såväl
lagerkransar som blommor. Det i
»Barberaren» vid lektionsscenen vanligen
förekommande koloraturnumret
utgjordes nu af den stora Dinorah-arian
hvarefter hon med en viss rörelse
sjöng den bekanta sången »Fjorton år
tror jag visst att jag var» såsom en
gärd åt minnet af hem och hemland.
I »Barberaren» utförde hon dialogen
på svenska, annars sjöng hon sina
partier på italienska och franska.
Hennes röst hör, som man vet, ej till de
stora, men med sin rena konstnärliga
sång, sin behagliga apparation och
dramatiska framställning fängslar hon
ovillkorligen publiken. Hennes
kostymer äro särdeles eleganta, stundom
dock mer än rollens natur fordrar.
Som gäst har äfven herr Forsell ånyo
börjat uppträda och jämte
Holländaren utfört Don Juan och Figaro i
»Barberaren», då han i duetterna med
Rosina sjöng likasom hon italienska.
Herr Forsell är en ypperlig Figaro
och vann rikt bifall. För mycken
forcering af den starka stämman skadar
stundom den vokala framställningen.
Hvad »Barberaren» beträffar gafs
den för öfrigt med god rollbesättning
med undantag af herr Strandberg,
som är en föga representativ grefve
Almaviva och tycks generad öfver att
alltid belastas med denna roll.
Särskildt vid sidan af Sigrid Arnoldson
tycks det som om teaterstyrelsen borde
ställa en lämpligare grefve, t. ex. herr
Nyblom. Eller är kanske herr
Strandberg den ende af våra tenorer som
kan utföra Alma vivas koloraturparti?
De båda Svendsen-konserterna,
hvil-kas program ofvan anförts, voro
besökta af en mindre talrik publik än
man kunnat vänta. Visserligen
bjödos ej några nyheter, men
kompositionernas höga musikaliska värde och
deras utförande under tonsättarens
egen ledning borde ha varit lockande.
Svendsens orkestermusik är verkligen
så klashiskt melodisk, spirituel och
formskön, att den står vida öfver hvad
nu fabriceras af sådan musik. Att
karaktärisera programmens särskilda
nummer saknas här utrymme.
Bifallet var efter hvarje särdeles varmt
och symfoniernas scherzon bisserades
äfvensom Ole Bulls sköna melodi
»Sæterjentens söndag». Mycket bifall vann
äfven herr Zetterqvist för sitt
utmärkta spel i violinkonserten och hans
solo i den förtjusande tondikten
»Zorahayda». Såväl publiken som
hof-kapellet ägnade herr Svendsen en
liflig hyllning, särdeles efter sista
konserten såsom ett tack för detta hans
besök.
Om Vasa- och Olympiateatrarnes
nya operettprogram få vi yttra oss i
ett följande nummer. Offenbachs
»Tjuf-skyttarne» på den sistnämnda liar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
