Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 17 Nov. 1902 - Mozarts yngste son - Musikpressen - Litteratur - Följetong: Händeis galaperuk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sångförening benämnd »Cäcilien-Chor»,
hvilken under hans ledning samman- i
trädde en gång i veckan, för
inöf-vande af klassiska vokalkompositioner,
som sedermera offentligen utfördes på
konserter för välgörande ändamål.
1827 mottog han, vid en för honom
tillställd fest, af sällskapets
medlemmar en pokal af silfver med inskrift:
»Der Cäcilien-Chor seinem verehrten
Stifter und Direktor W. A. Mozart»,
samt följande år vid en lika
beskaffad fest, en briljanterad ring. Af
fler-faldiga orsaker, ej beroende af honom,
upplöstes sällskapet efter treårig
verksamhet, och Mozart lämnade Lemberg
för alltid 1838, samt återvände till
sin födelsestad Wien, där han, ehuru
förgäfves, hoppades att vinna en
stadigvarande plats. Denna önskan blef
så införlifvad hos honom, att han
afslog anbud att blifva konsertmästare
i Weimar, allt i hopp att något
tillfälle till anställning i Wien skulle
yppa sig. Såsom förr fortfor han
således att gifva musiklektioner.
Ett af de viktigaste momenter i
hans lefnad var festen den 4 sept.
1842 i Salzburg, vid aftäckandet af
hans faders staty. Han
sammanträffade där med sin äldre broder Karl,
samt dirigerade utförandet af en utaf
honom för detta högtidliga tillfälle
komponerad Kantat efter motiver ur
faderns verk, och med af honom
författad text. Hymnen är från trycket
utgifven af Artaria i Wien.
Vid den konsert som egde rum
samma dag på aftonen utförde Mosart.
sin faders stora klaver-konsert i D-moll
med verklig helig ingifvelse.
Återkommen till Wien, inträdde han
åter i sina gamla förhållanden och
församlade i sitt hus de utmärktaste
konstnäi’er vid de af honom
föranstaltade kvartett-soaréerna. Under
vintern 1843 var han mera än
vanligt sjuklig, och beslöt att följande
vår besöka Karlsbad, dit han också i
juni 1844 begaf sig i sällskap med
sin tillgifne lärjunge, Ernst Pauer.
Det tillfrisknande hvarpå man
hoppats, skulle likväl ej förverkligas, ty
knappast hade han framkommit förrän
han svårt insjuknade, och, oaktadt all
använd läkarevård, afled den 20 juli,
af m aginf lam mation.
På föranstaltande af hans vänner
upprestes på kyrkogarden i Karlsbad
ett grafmonument öfver honom, af
gjutet järn, med följande inskrift af
Grillparzer:
W. A. Mozart — Tonkiinstler tind Tonsetzer,
geboren am 26 Juli 1791,
gestorben am 29 Juli 1844,
Sohn des grossen Mozart,
dem Vater ähnlich an Gestalt und edlem
Gemüthe, der Name des Vaters sei seine
Grahschrift, so wie seine Verehrung des
Erstem der Inhalt seines Lebens war.
(Forts.)
Musikpressen.
Från Elkan & Schildknechts
musikhandel har utsändts:
Gildet paa Solhaug. Musikdrama af Willi.
Stenhammar. Udtog for pianoforte ved Georg
Prehn (Nordisk Musikforlag, Kjiibenhavn). Pr
kr. 1, 50.
För piano, 2 händer har utkommit:
Sven Berolund »La pctitc Evelynen, vals.
Pr. kr. 1, 25.
Utdraget, eller potponrriet, ur
Sten-hammars »Gillet på Solhaug», som
nyss haft sin premiär härstädes,
innehåller ett godt urval af operans vackra
melodiska partier. — Den till
anmälning sända valsen (troligen
komponistens förlag) är i stor stil med både
introduktion och coda, melodiskt
väl-klingande utan att dock förete något
originelt i melodi eller harmoni.
Litteratur.
På Breitkopf & Härtels förlag,
Leipzig, har utkommit:
Zeitschrift iler internationalen
Musikgesell-Schaft. Jahrg. IV. Heft 2. Nov. 1902.
Journalistföreningen i Kjöbenhavn
har utgifvit:
Programmet. Sæson 1902—03. Ser. 1—5.
Det sist utkomna häftet af
»Zeitschrift d. intern. Musikgesellschaft»
har följande innehåll: O. Lessmann, I
(Charlottenburg): Das dritte Musikfest
in Sheffield am 1—3 okt.; Ferdin.
Pfohl (Hamburg): Der Gaukler
unserer lieben Frau; Alb. Mayer-Reinach
(Berlin): »Der Pfeifertag» von Max
Schillings; Rieh, von Wistinghausen
(Dresden): Erstaufführung von Leo
Blech’s Oper »Das war ich» in
Dresden; Rob. Hirschfeld (Wien): Mozarts
»Zaide» in der Wiener-Hofoper.
Ver-non Blackburn (London): Recent
Eng-lish opera i London;
Musikaufführ-ungen, Vorlesungen, etc.
Programmet är, såsom ett företal
upplyser, ämnadt att blifva »en
illustrerad Revue för konsert och teater»
i Köpenhamn. Under förväntadt
samarbete med resp. konsertgifvare under
säsongen skall det utkomma hvar
afton, då konserter,
aftonunderhållningar etc. förekomma. Textinnehållet
skiftar hvarje vecka. Priset blir som
regel 10 öre numret. Karakteristiker
och biografier öfver komponister,
författare, konstnärer in. in. skall inflyta
jämte bilder. Programmet har också
en annan uppgift: att låta dansk konst
bli känd i utlandet. Därför
innehåller det i hvarje nummer en på
franska, engelska och tyska affattad
kort redogörelse för hvad som i den
danska teater- och musikvärlden väckt
intresse. Jämte adresser på
musiklärare af båda könen innehåller häf-
tet en hop annonser om konserter
etc. och en lista öfver konserter m.
m. för hvar dag. De nu utkomna
»Serierna» (numren) innehålla följande
illustrationer: Sarah Bernhardts villa,
hus i Paris och »yndlingssofa»,
porträtt af henne och frk Stapelfeldt samt
dansösen frk Genée, porträtt öfver
Brahms, Moliere, Chopin, Sardou,
Minna Wagner och Sudermann.
FÖLJETONG.
Händels galaperuk.
Georg Fredrik Händel (f. 1684,
d. 1750) utvecklade en till slöseri
gränsande lyx i peruker. Han hade.
I en morgon-, en middags-, en afton-,
| en kabinetts-, en gala- och en
nattperuk. Hans peruk spelade till och
I med vid anförarebänken i orkestern
! en betydande roll. Gick nämligen allt
efter önskan, så hade nämligen den
stora hvita peruken, hvilken han alltid
| begagnade vid repetitioner i orkestern,
en afmätt rörelse, af hvilken kapellet
slöt till hans belåtenhet. Uteblef denna
rörelse, så var detta tecken till ett
annalkande åskväder. Men af alla hans
peruker fick en enda — hans
galaperuk — spela en stor roll i hans
lif, om ock blott för kort tid. Saken
förhöll sig nämligen på följande sätt:
Konung Georg af England gaf en
dag en stor middag, hvartill alla
förnäma och ryktbara inän i de förenade
konungarikena blifvit inbjudna, och
bland dem äfven den berömde tyske
kompositören Händel. På vägen till
St. James hände det honom, att hans
galaperuk fastnade på ett brädkors,
som taktäekare upphängt på ett hus.
Händel, alldeles fördjupad i tankar
och gnolande på ett musikaliskt motiv,
märkte icke olyckan. Han ämnade
just inträda i St. James’ kungliga
palats, då en ung, vacker flicka skälmskt
fasthöll honom vid rockskörtet.
»Förlåt mig, mylord», sade hon med ett
älskvärdt leende till den förvånade
tonsättaren, »ni har ju glömt er peruk.»
»livad! Min peruk?» utropade Händel,
i det han tog åt hufvudet. »Min sann»,
tillade han tonlöst och med förtviflan,
»mitt hufvud är så kalt som Adams
knä. Hvad skall jag taga mig till?
Jag har så stort hufvud, att säkert
ingen af de närboende perukmakarne
kan uppleta en passande peruk åt mig.
Min egen perukmakare bor så långt
bort, att jag omöjligen hinner gå dit.»
»Om mylord vill följa med mig»,
svarade helt ogeneradt den vackra flickan
med en förekommande nigning, »jag
är hårkonstnärinna, heter Jenny Broek
och bor strax bredvid hos min fader,
perukmakare hos hans majestäts
stallstat. Jag tror, att mylord skall hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
