Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 3 Dec. 1902 - Olof Lemon (med porträtt) - Mozarts yngste son (forts. och slut) - Följetong: Från Pietro Mascagnis tidigare lefnad. En själfbiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göteborg för att höra den nye Romeo.
Denna resa hade också till följd att
herr Lemon af direktör Nordqvist
engagerades vid Kgl. Operan från
höstterminen 1892.
Då vi omnämnde detta engagement,
yttrade vi vår tillfredsställelse
där-öfver, förutseende att Kgl. Operan i
herr Lemon skulle komma att utom
herr Ödmann erhålla ännu en
sympatisk tenor, i synnerhet välbehöflig för
den komiska operan eller speloperan,
då herr Ödmann ej kunde räcka till
för alla partier. Herr Lemon hade
också förutsättningar för att lyckas
vinna sympati hos operapubliken.
Med sin klara och ljusa, redan väl
utbildade röst af ren nordisk klang
och med ett godt öra för
intonationens renhet förenade den unge
sångaren en figur och apparition, som iiro
särdeles lämpliga för scenen.
Anlagen för den sceniska konsten syntes
också gifna i betraktande af det
lediga sätt den som skådespelare då
föga erfarne konstnären skötte sina
rollers dramatiska uppgifter.
Herr Lemon utvecklade efter sitt
engagement en flitig verksamhet vid
operan, som han dock lämnade 1894
om våren för att begifva sig på en
studieresa till Paris. Där gjorde han
nu sångstudier för den berömde
sångläraren Delle Sedie och efter
återkomsten till hemlandet började han
ånyo uppträda på operan efter
för-nyadt engagement från höstterminen
1896; detta räckte till våren 1899.
Sommaren följande år ingick hr
Lemon äktenskap med fröken Blenda
Nilsson, den intagande sångerska som
efter sångstudier för prof. Hallström
debuterade i början af 1900 på
Göteborgs stora teater i Hallströms sista
verk för scenen »Hin ondes snaror»,
i hvilken pjes hon sedan framträdde
här på Svenska teatern. Herr Lemon
bosatte sig sedan på landet. Att han
efter faderns död, som inträffade kort
efter hans afgång från operan, skulle
ha egnat sig åt hans affär lär icke ha
varit fallet.
Vi lämna nu här en redogörelse för
herr Lemons verksamhet vid operan
med uppräknande i kronologisk
ordning af de roller han där utfört.
Efter debuten i ..Lalla Rookh som
Nou-reddin 1892 följde Clément Marot i
»Skrifvarkungen», Wilhelm Meister i
»Mignon» och Ruyz de Alarcon i
Hallströms opera »Granadas dotter ; 1893:
Prinsen i »Per svinaherde af
Hallström, Erik i »Värmländingarne ,
Ma-sanielio i -.Den stumma», Don Manuel
i »Giralda» af Adam, Canio i
»Pa-jazzo» och Max i Friskytten». 1894
utförde han endast såsom ny rol
David i »Alphyddan» innan han reste
till Paris. Efter återkomsten till
operan sjöng han där 1896: Nemorino i
»Kärleksdrycken», Romeo i »Romeo
och Julia», Fenton i Verdis »Falstaff»
och Philemon i Gounods »Philemon och
Baucis»; 1897 Ruodi i Wilhelm Teil»,
Tam i no i »Trollflöjten», Faust i
Gounods opera, Edvard Plumner i
Gold-marks »Syrsan vid härden», Fenton
i »Muntra fruarna» och Harun i
Bi-zets »Djamileli >; 1898 Fargeau i
Hallströms operett »Mjölnarvargen», Don
Octavio i »Don Juan» och Zephoris i
»Konung för en dag >; slutligen 1899
Scherasmin i »Oberon», Olof Eskilson i
Halléns »Valdemarsskatten» Belmonte
i »Enleveringen ur Seraljen» m. m.
Sitt nuvarande gästspel började hr
Lemon såsom Masaniello i »Den
stumma» och han har sedermera äfven
uppträdt som Canio. Om det
kommer att omfatta flere roller ha vi oss
ej bekant. Herr Lemon visar sig
fortfarande besitta de konstnärliga
egenskaper, som han lade i dagen
under sin anställning vid operan, och
som ofvan antydts. Vi veta
emellertid ej om något nytt engagement vid
Kgl. teatern afses med detta hans
gästspel, som hittills synes med intresse
ha omfattats af operapubliken.
––-i—
Mozarts yngste son.
(Forts, och slut.)
I sitt testamente skänkte han till
Mozarts-stiftelsen (Mozarteum) i
Salzburg, utom en rik samling af
musikalier, musikaliska böcker och
tidskrifter, hela brefväxlingen mellan
Mozartska familjens medlemmar, i
egenhändiga originalbref från Leopold
Mozart och W. A. Mozart, hvilka till
största delen blifvit aftryckta i den
af v. Nissen utgifna Mozarts biografi;
flere äldre skilderier med särdeles
trogna porträtter af familjens
medlemmar, hvaribland i synnerhet den
stora oljefärgstafla är märkvärdig, på
hvilken Leopold Mozart, den store
Wolfgang med sin syster Marianne
och deras mor äro efter naturen
af-bildade. Af denna tafla finner man
en litograferad kopia i den af v.
Nissen utgifna Mozarts biografi;
slutligen den Clavichord, hvilken
komponisten till »Don Juan» och
.Trollflöjten» begagnade intill sin död.
I en biografi öfver honom, hvarur
ofvanstående är sammandraget, yttrar
författaren D:r A. Schmidt: »Om ett
medfödt berömdt namn någonsin för
en människa blifvit till en börda, den
hon genom hela sin lefnad måst släpa
med sig, utan att kunna afkasta, så
var det för IV. A. Mozart, den yngre.
Hans store faders rykte hvilade med
en klippas tyngd på hans talang, så
att den endast kunde slå rötter i
konstnärens eget bröst, men icke drifva
skott, eller framalstra grönskande
grenar, friskt framskjutande inom det
offentliga lifvet, bestrålade af
erkännandets mognande sol. Om hans ta-
lent också ej var en af dessa
storartade, upphöjda, som närmade sig hans
faders genius, så var den dock
alltid en af dessa företeelser inom
konstens värld, hvilka uppträda
förmedlande mellan konstnären och den
profane, hvilka förbereda
öfvergångs-epokerna, och väfva de fasta trådar,
som förena de särskilda delarna med
hvarandra till ett skönt helt.»
Mozarts son har flitigt arbetat och
skapat mycket som skulle förvärfvat
honom konstkännarens aktning och
kärlek, om det offentliggjordes. Det
föll honom själf icke in att vidare
ut-gifva några af sina arbeten. I yngre
år hade åtskilliga misslyckade försök
att vinna förläggare till kompositioner,
på hvilka han själf satte värde, gjort
honom rädd, och denna fruktan och
blyghet, att då det så fordrades göra
sitt värde gällande, (hvilket han trots
obelåtenheten med sig själf kände)
hade tilltagit med åren. Verkligen
glad och lycklig var Mozart endast
då han bland förtroliga vänner
föredrog sin faders kompositioner i denna
anda och kunde få samtala därom,
eller då han hörde något af faderns
verk väl uppföras; i sådana fall
försvann hans vanliga skygghet, han blef
liflig, meddelsam, och utsade fritt och
obesväradt sina tankar till och med
inför obekanta, om hvilka han
förutsatte att de förstodo honom. För den
som ej närmare kände honom,
tycktes han i allmänna lifvet vara en
godsint, stilla, beskedlig man, utan
särdeles betydenhet. Mozart var dock
någonting vida mera. Han var en
grundlig kännare, ja lärd i sin konst, och
äfven i andra fack af vetande egde
han mer än vanliga kunskaper.
––––––-
FÖLJETONG.
Från Pietro Mascagnis
tidigare lefnad.
En själf biograf i.
Då Mascagni på sista tiden varit
så mycket omtalad torde en erinran
om hans tidigare lefnadsöden efter
hans egen berättelse, intagen i en
italiensk tidning för flera år sedan,
intressera våra läsare, af hvilka väl
ingen finns, som icke hört och
beundrat hans »Cavalleria rusticana», den
populära operan, hvilken här, liksom
i Danmark fått benämningen »På
Sicilien- i Tyskland »Sicilianische
Bauern-ehre». Mascagnis berättelse följer här:
»Min lilla erfarenhet af lifvet har
lärt mig, att berättelsen om andras
lidanden i regeln roar mer än hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
