Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 3 Dec. 1902 - Följetong: Från Pietro Mascagnis tidigare lefnad. En själfbiografi - Musikpressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
angenäm historia som liälst. Jag vill
dock för ingen del påstå, att detta är
beroende på någon hos själen
inneboende ondska, utan tror snarare, att
lycka, ryktbarhet och rikedom i sig
själfva ha något motbjudande, som
kommer folk att rynka på näsan.
Men möjligen misstager jag mig.
Detta är orsaken till, att jag vid
genomletandet af anteckningarna från
mitt kringflackande lif särskildt fäst
mig vid minnena från mina
bekymmersammaste år, då jag ännu var
okänd, och då tjugutvååringens
äregiriga drömmar ofta dogo bort under
gäspningar och svält. Jag hade då
en förskräcklig matlust, hvilken gaf
mig mer att tänka på än millionärens
magkatarr och brist på matlust.
Vid konservatoriet i Milano, där jag
tillbragte åren 1881 — 84, hade jag ej
orsak att beklaga mig hvarken öfver
professorerna, som kärleksfullt
uppmuntrade mig i mina studier, eller
mina kamrater, som alla ville mig väl.
Då jag varit där ett år, kom jag att
läsa en öfversättning af Heines
Wilhelm Ratcliff. Verserna, öfversatta af
Maffei, tycktes mig så sköna, att jag
deklamerade dem under natten, gående
fram och tillbaka i min kammare.
Jag blef så uppeldad och så
vansinnigt förälskad i Heines drama, att jag
blott drömde om Toms värdshus,
Wilhelms fantastiska lidanden och dessa
skurkars äfventyrliga lif. Sedan jag
insomnat, kunde jag tydligt urskilja
ord och musik i den stora
kärleksduetten mellan Wilhelm och Maria.
Nu fick jag ingen ro, förrän jag
ned-skrifvit tre stycken ur denna duett,
och detta var mitt första opus. Under
sommarferierna 1882, som jag
tillbragte i Livorno, utarbetade jag en
stor del af duetten, som sedan
kompletterades i Milano följande år.»
Här följer sedan en beskrifning på
de öden Mascagni hade att genomgå
intill år 1885, då det resande
teatersällskap han medföljde skingrades och
han stod utan plats. Därefter
fortsätter han:
»Jag återvände till Cerignola med
hjärnan i jäsning. Härifrån kallades
jag plötsligt till Milano för kopiering
af partituret, därefter tillbaka till
Cerignola och... då blef jag varse, att
jag för att komma till Rom i och för
Cavallerias iscensättning ej ägde en
vitten på fickan. Springa till banken
kunde jag ej, ty trots min vän
kassörens påstående hade nog min
underskrift synts där åtskilliga gånger,
kanske alltför ofta. Då blef jag
genom signor Edvardo Sonzognos
mel-lankomst med några hundra lire löst
ur knipan.
Slutligen en morgon erhöll jag från
Neapel kallelse att ofördröjligen resa
dit till teater Fondo. En anvisning
på 100 lire medföljde. Jag hade fått
plats vid hertigens af Cirella
sällskap.
Efter en månad voro vi åter fria
till följd af sällskapets upplösning, och
jag var utan sysselsättning i väl en
och en half månad.
Senare fick jag anställning hos
Ma-resco vid teater Fondo, och snart
började de vanliga utflykterna. Från
Neapel bar det i väg till Benevento
för några få föreställningar och från
B. till Foggia, tills vi slutligen den
29 december 1885 anlände till
Cerignola, och här stannade jag.
Under hela karnevalstiden 1886
kvarstannade jag hos Maresco mot en
aflöning af 10 lire om dagen, och detta
var tillräckligt för mina och min
hustrus behof. Men detta mödosamma
lif, denna vistelse midt i en atmosfär
af förorätter, afund och förtal betog
mig all lust att fortsätta. Jag
spelade, som jag tror, tämligen bra
piano, och som jag af naturen var
utrustad med en viss förmåga att
undervisa, uppmanades jag af många,
bland andra af borgmästaren, som var
mig ytterst bevågen, att lämna
sällskapet och blifva lärare i
pianospel-ning. Elever skulle nog ej komma
att fattas mig.
Underhandlingarna härom hade
emellertid nått Marescos öron, och en
vacker dag kallade han mig till sig,
förehållande mig, huru orätt jag handlade
i att lyssna till falska vänners råd
och öfvergifva honom nu, då
sällskapet inom få dagar skulle resa till
Sicilien.
Nu mins jag ej så noga, hur saken
utvecklade sig, men däremot kommer
jag lifligt ihåg, att Maresco blef
uppbragt öfver mina invändningar och
råkade i formligt raseri, som slutade
med ett kok stryk, hvaraf jag ännu
bär märke å ena armen.
Jag stod just i begrepp att slå igen,
då sällskapets artister kom nio emellan
och förde mig till apoteket att
förbindas.
Detta radikala sätt att få folk att
förnya ett kontrakt behagade mig ej
synnerligen, och jag ansåg mig löst
från hvarje förpliktelse.
Se här, hur jag utförde min plan!
Det var sista föreställningen för
säsongen, då jag tidigt på kvällen
skickade bort mina två koffertar och den
märkvärdiga kappsäck, som inneslöt
manuskriptet till min Ratcliff, till en
familj, där min hustru skulle invänta
mig.
Jag gick nu till teatern för att
anföra för sista gången. Maresco var
synnerligen vänlig och skroderade om,
att på Sicilien, dit vi skulle afresa
följande dag, skulle affärerna komma att
gå för fulla segel, och jag skulle alls
icke komma att ångra att jag följt
med. Som jag ännu kände litet
ömhet i armen, sade jag hvarken ja eller
nej, men var fullt och fast besluten
att verkställa min tillämnade flykt.
Knappt hade föreställningen slutat,
förrän jag skyndade till det ställe, där
min hustru inväntade mig. Jag
kastade af mig fracken, och när jag
trodde, att vi kunde passera staden
utan fara att stöta på någon af
sällskapet, begåfvo vi o-s i väg. Vårt
värdfolk ledsagade oss till ett af deras
vinberg, där en kalesch väntade oss.
Men hvilken natt! Det var febniari
månad. Den bitande kölden piskade
oss i ansiktet, och min hustru led i
dubbel måtto, emedan hon var i
sådana omständigheter, att hon hade
särdeles smärtsamma känningar af
vagnens skakningar. Jag sökie
distrahera henne genom skämtsamma infall
ty mitt goda humör förlorade jag
sällan, men orden fröso på mina läppar.
Vi hade väl färdats 5 eller 6
kilometer, då vi stela som isbitar stego af
vid ett ensligt hus, inhöljdt i nattens
ogenomträngliga mörker. Min hustrus
händer voro så stelfrusna, att hon
endast med möda kunde öppna dem.
I stugan bodde två albaneser. Den
underrättelse de fått om tiden för vår
ankomst, hade varit något sväfvande,
och vid denna tid, klockan var 8 på
natten, väntades vi synbarligen ej.
Sedan vi uppgjort en duktig brasa,
serverades vår tarfliga aftonmåltid,
och denna kom mig synnerligen väl
till pass, ty jag höll snarare på att dö
af hunger än af köld. Någon säng
fanns ej, hvarför vi fingo improvisera
en sådan af sten och säckar. Jag vet
ej, om Lom bardis: Sara talaino 1’arena
del deserto interminato» (öknens
oändliga sandfält skall blifva din brudsäng)
genljöd i min själ. Ombyltade så
godt sig göra lät, men utan att lyckas
utestänga kylan, väntade vi blott på
att det skulle dagas, men timmarne
framskredo förfärligt långsamt.
(Forts.)
Musikpressen.
På Abr. Lundquists (Georg Abr:son
Lundquists) förlag har utkommit
för en röst med piano:
W. Peterson-Berger : Ur.»Fridolins
lustgård, dikter af E. A. Karlfehlt (Svensk lyrik.
Ny serie, Häft. 2—4.) 1 Längtan heter min
arfvedel (d—e) 2 Maj i Munga (c—g); 3 Dina
ögon äro eldar (h—e); 4 Böljeby-vals (c—f);
5 AspAkers-polska (e—g). Pris 2 kr.
På Elkan & Schildknechts förlag
har utkommit
för piano, 2 händer:
Wessléx, Rudolf: Tre pianostycken (Kolk
dans. Serenad. Vals). Pris 1 kr.;
Akderssox, Birger: Amorosa. Gavott.
Pris 50 öre;
Sieveking, Martinus: Introduction et Valse
len le. Pris 1 kr.;
Mejer Hei.mund, Erik: Valse mignonne.
Pris 1 kr.;
Wahlström, Nina: Under blågul flagga.
Marsch. Pris 60 öre;
Schilling, Helge: Ve ungas Hambo. Pris
50 öre;
Serraxder, S.: Vid Mälarens strand. Vals.
Pris 1 kr.;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
