Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 16 Jan. 1903 - Paula Lindberg (med porträtt) - Anna Norrie (med porträtt) - Om kyrkomusik och kyrklig musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
%
Paula Frödin-Lindberg är född
d. 25 januari 1873, dotter af
handlanden John Frödin och lians maka Maria
Lundberg. Efter att ha genomgått
franska skolan började hennes
egentliga sångstudier för fru Caroline
Ost-berg, och efter hennes bortresa på
Amerika-turnén tog hon
sångundervisning af fru Louise Pyk. 1 plastik
och scenisk framställning erhöll den
unga operanovisen bästa ledning af
fröken Signe Ilebbc och fru Charlotte
Strandberg. Efter debuten under
operans vårtermin 1893 erhöll hon den
I juli engagement.
Vi fullständiga nu denna biografiska
skiss med att i kronologisk följd
uppräkna de nya roller hon för hvarje
år utfört.
Utom första debutrollen i »Vilhelm
Teil ätergaf hon samma år, 1893:
Helena i »Mefistofeles», Leonora i
Stradella , titelnden i Adams
»Giral-da» och Suschen i »Bybarberaren»
af Schenk; 1894: Guilmette Pathelin,
drottningen i »H ugenotter na»,
Lam-pito i Saint-Saens’ »Fryne , Mercedes
i »Carmen», Norina i »Don Pasquale»;
1895: Laura i »Jolantha», Suzel i
»Vännen Fritz» af Mascagni, Zerlina
i »Fra Diavolo, Ellen i »Lakmé»,
jämte mindre roller: Daggman i »Hans
och Greta», Valtraute i »Valkyrian»,
en tärna i »Trollflöjten»; 1896: Venus
i »Tannhäuser», Lisette i
»Vårdrottningen» af Gluck, Teresia i
»Hexfäl-lan», Margareta-Helena i »Mefistofeles»,
Nanetta Ford i Verdis »Falstaff»,
Diana i »Kronjuvelerna»; 1897: Dot i
Goldmarks »Syrsan vid härden»,
Anna Page i »Muntra fruarna»,
Margareta i »Faust»; 1898: Anna i »Hvita
frun», Castagnette i Dentes operett
»I Marocko», hertiginnan af Longeville
i »Frondörerna», Gullväg i »Tirfing»;
1899: titelrolen i »Oberon», Ingeborg
i »Den bergtagna», Senta i »Den
flygande Holländaren», Helena i
»Vår-drottningen»; 1900: Santuzza i »Pä
Sicilien», »Eva i Mästersångarne»;
1901: Valentine i »Hugenotterna»,
titelrolen i »Tifania» af Neuville,
Sieglinde i »Valkyrian»; Freja i
Rhen-guldet», Mimi i »Boheme», och under
sistförflutna året: Valborg i Halléns
nya opera »Valborgsmessa», Signe i
»Gillet på Solhaug» och Bertha i
»Profeten». Vi kunna tillägga (fr.
1895—96) Ulla Fersen i Hallströms
»Ett svenskt minne», till firande af
Bollmans 100-åriga dödsdag, samt
Anna i »Vermländingarne».
»
–––––-
Anna Norrie
eller Anna Pettersson-Norrie, som
hon här ock kallar sig på
konsertprogrammen, har återigen i dessa
dagar till Vetenskapsakademiens hörsal
lockat talrika åhörare, dem hon fägnat
med sin utmärkta talang som vis- och
och romanssångerska. Då hon därtill
i höstas äfven framträdde på den
nyöppnade Olympiateatern såsom
operettdiva i »Primadonnan», tycka vi oss
ha skäl att lämna en påminnelse om
hennes senaste verksamhet hos oss
genom att i dagens nummer intaga
hennes bild. Den har emellertid en
gång förut varit synlig i Sv. M. T.,
nämligen vid det tillfälle, då hon första
och enda gången gästade vår
opei-a-scen kreerande titelrollen i Saint Saens’
opera »Fryne» i maj 1894. Hennes
porträtt åtföljdes dä af en utförligare
biografisk teckning af hennes lif och
konstnärliga verksamhet, hvarur vi nu
endast vilja meddela hufvuddragen.
Anna Hilda Charlotta
Pettersson föddes i Stockholm den 2 febr.
1860. Hennes sångundervisning
började egentligen i Musikaliska
akademien, där hon hade prof. Günther till
lärare. Hon tog sedan sånglektioner
för Fritz Arlberg och under de sista
studieåren af fröken Signe Hebbe, som
äfven undervisade henne i plastik och
scenisk konst; så debuterade hon 1882
ä Nya teatern som Antoinette i
»Gnistan > och var sedan engagerad där
1882—84. Från ocii med 1883
började hennes större verksamhet på
operettens område i »Infantinnans
dockor», hvarpå följde »Bellevilles mö»,
i hvilken operett hon alternerade med
Vendela Andersson. Vidare uppträdde
hon där i »God natt, herr Pantalon»,
»Alphyddan», »Stella» m. fl. Hon
sjöng sedan på Södra och
Djurgårdsteatrarna 1884 87 och gjorde sig
mycket bemärkt som Denise i »Lilla
helgonet» m. fl. roller. 1 885 om hösten
gjorde Anna Pettersson en studieresa
till utlandet, förnämligast Paris. 1887
på sommaren sjöng hon första gången
i Köpenhamn Denise på
Dagmar-tea-tern och öfvertog på hösten samma år
jämte norske tenoren Kloed och
svenske skådespelaren Gründer
direktör-skapet öfver Vasateatern, hvilket af
dem innehades i två år. Fröken Anna
Pettersson gästade sedan i Köpenhamn
och i Kristiania samt företog 1891 en
resa till London, där hon studerade
sång för Zelia Trebclli. I slutet af
sistnämnda år öfverraskades man af
underrättelsen, att den så högt
uppburna operettdivan Anna Pettersson
den 12 nov. ingått äktenskap med fil.
kand., litteratören Norrie i Köpenhamn.
Kort därefter företogs en tur till
Finland med gästspel i Helsingfors och
Viborg. På Vasateatern här sjöng fru
Pettersson-Norrie 1892, firade sedan
nya triumfer i Köpenhamn och
uppträdde därpå i Hamburg under ett
kort gästspel. Sedermera uppehöll hon
sig en tid i Berlin med öfvande af
sång- och rollstudier, då en tysk turné
låg henne i hågen. Där fick hon af
vår operadirektion anbud att gästa
här i »Fryne , hvilket anbud också,
som sagdt, af henne antogs, och vi
minnas, huru talangfullt hon utförde
detta parti, däri inläggande en
behaglig moderation, som i en Frynes roll
knappt kunnat väntas af den
uppsluppna operetthjältinnan. Men hennes
konst och intelligens gjorde sig rätt
gällande äfven på denna scen. Fru
Norrie har emellertid ej vidare
uppträd t i några operapartier men väl
fortsatt att beträda operettscenen. Att
uppräkna alla de triumfer hon firat
på dessa i olika roller skulle kräfva
flera spalters utrymme. Vi måste afstå
därifrån, men kunna ju ändå utom
redan nämnda pjeser påpeka
Rosenkind, Lyckobruden, Den sköna
Ga-latliea, Kosackflickan, Boccaccio, Yngste
löjtnanten, Storhertiginnan, Den sköna
Helena, Kolhandlarne.
På senare åren har fru Norrie, som
bekant, i de skandinaviska länderna
mest framträdt såsom romans- och
vissångerska, siirskildt i den komiska
stilen ytterligt lifvat sin publik, och
därtill har hennes högst verksamma
minspel, odladt i operetten, bidragit i
hög grad.
Om kyrkokonserter och
kyrklig musik.
I senast utkomna häftet af
tidskriften Kyrkosången förekommer en
artikel med ofvan stående titel af U.
L. U. Den har förut, redan 1896,
stått att läsa i »Vårt Land» och har
nu i nämnda tidskrift intagits med
benägen tillåtelse af författaren, som
nog ej kan vara någon annan än
biskop Ullman i Strängnäs, känd såsom
musikvän. Uppsatsen börjar sålunda:
»Under de senaste årtiondena har
det blifvit allt allmännare sed i vårt
land att använda kyrkorna till
konsertlokal, i synnerhet där man icke
har tillgång till annat rum, lämpligt
för offentliga musiktillställningar, och
detta till och med äfven då, när det
är fråga om sä kallad världslig
musiks uppförande. Särskildt om
som-rarne vid åtskilliga af våra badorter
är det vanligt att kringresande
artister konsertera i kyrkan, så snart
vederbörande finna henne mera
användbar än societetssalongen. Och sålunda
kan man ej sällan få höra
hvarje-handa sinligt erotiska operastycken
och liknande produkter af
världslig-art genljuda i samma rum, som en
gång invigdes till Guds ära och hans
församlings uppbyggelse och hvarest
fördenskull blott heliga ord och toner
skulle höras. Så nedtrampas Herrans
gårdar af världsandans dels
njutnings-lystna, dels vinningslystna dyrkare på
det mest hänsynslösa sätt. — Saken
förbättras icke därigenom att man
stundom, vare sig af en viss pietetskänsla
för rummets helgd eller möjligen ock
för att slå dunst i ögonen på en kri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
