Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 16 Jan. 1903 - Om kyrkomusik och kyrklig musik - Operakorrespondens från Tyskland, af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiklös publik, bland det öfriga
musik-kramet inblander på programmet ett
ocli annat stycke af andlig musik.»
H vem som förnämligast bär skulden
till detta användande af kyrkan
lämnar förf. osagdt. Pastorn såsom
»kyrkans målsman och helgedomens främsta
väktare» anser förf. enligt sakens
natur böra vara den bestämmande i fråga
om kyrkans användning. Annorlunda,
säger han, gestaltar sig saken i
sådana församlingar, där kyrkorådet,
såsom nu mera ieke är ovanligt,
tillskansat sig denna befogenhet, ett
förhållande, som då är att anse som en
abnormitet». Vidare heter det:
»Till och med äfven de
kyrkokon-serter bland oss, som man med något
skäl kallar »andliga», i det
programmet upptager stycken af mer eller
mindre andlig åtminstone seriös
karaktär, äro med ytterst sällsynta
undantag sådana, att man från strängt
kyrk-lig-musikalisk ståndpunkt icke kan
förorda eller godkänna deras uppförande i
den kristliga församlingens
gudstjänst-rum. Ganska sällan förekomma
därvid kyrkliga tonkonstverk af de
er-kändt klassiska mästarne. Mestadels
är det musik af modernt, ytligare slag,
stundom till oeh med af i grunden
profant skaplynne om ock under
andlig skylt.»
I sammanhang härmed yttras det
längre fram i artikeln: »Hvilka
oförgätligt djupa och heliga intryck för
lifvel man kan mottaga vid sådana
musikfester af kyrklig art, det veta
de som därvid varit närvarande och
som icke äro antingen rent af
förslö-ade mot allt heligt eller sakna
sen-sorium för att förnimma toner och
musik. Ja, livad för en makt sådana
toner utöfva öfver äfven ganska
blandade åhörarskaror, det lära de ibland
oss icke mer förgäta, hvilka en gång
voro vittnen till den märkvärdiga
stämning af allvar, ja af andakt, som
bemäktigade sig de tusentals
människor, hvilka voro lyckliga nog att
på 1S60 och 70-talet åhöra professor
J. A. Josephsons med skäl berömda
oratoriekonsertcr i Upsala, och detta
ehuru uppförandet icke skedde i
kyrkan, utan i akademisk lokal,
Carolina-salen, och oaktadt äfven för öfrigt en
och annan oundviklig omständighet
i fråga om flera bland de
exekverande solisterna och körsångarne
stundom kunde vara i någon mån
störande för helighetskaraktären i dessa
musikfester.»
Sist anförda punkt är
karaktäristisk nog för strängheten i förf:s
åsikter. Då vid nämnda och andra
ora-toriekonserter i Upsala likasom i
huf-vudstaden artister från kgl. teatern
vanligen användts som solister, är
det omöjligt att ur hrr biskopens
yttrande utleta någon annan mening än
att dessa solister såsom tillhörande
teatern därför i någon mån stört
»he-lighetskaraktären» hos oratoriekonser-
terna(l). Utan att vilja inlåta oss på
frågan om det är presten eller
kyrkorådet som rätten tillkommer att
bestämma om församlingskyrkans
användande för konserter, så är det
vanligt att konsertgifvaren i en kyrka
af vederbörande uppmanas att välja
ett program af allvarligare natur; detta
veta också konsertgifvarne och rätta
sig därefter. För ett och annat
obetydligare undantag härifrån tro vi icke
det förtjänar att höjas ett anathema
öfver alla kyrkokonserter af icke rent
andlig natur.
I många år ha hufvudstadens
kyrkor varit upplåtna för konserter,
däribland studentkonserter och nyligen
militärkonserter i närvaro af
konungen och k. hofvet. Vi tro icke att
kyrkorna af dessa konserter
vanhelgats och därefter behöft renas med
rökelsekar och böner. De, som
bevistat sådana konserter och sedan
gudstjänster i samma kyrka, ha
säkert åhört dessa senare med lika stor
andakt som om de aldrig besökt en
kyrkokonsert. Gärna må dock
medges att i kyrkan bäst lämpar sig
orgelmusik och sådan sång eller musik
i allmänhet, som kan räknas till den
andliga.
Då förra sommaren våra
framstående sångartister fru Anna Hellström
och Arvid Ödmann, med fröken Märta
Ohlson såsom ackompanjatris, i
mellersta Sverige gjorde en konserttur,
voro kyrkorna, såsom de enda
lämpliga konsertlokalerna på de platser
der de konserterade, åt dem upplåtna.
Hade sådant nekats dem skulle säkert
många, som nu, de flesta säkert för
första gången, fingo höra dem,
beklagat att de gått miste om denna
konstnjutning därför att kyrkorna nekats
dem till lokal.
På ett ställe i Skara, vägrade,
såsom vi hört, biskopen att upplåta
domkyrkan åt dem. De voro ju ock
— horribile dictu — operasångare.
I denna stad fanns emellertid ett
hotell med konsertsal, eliuruväl denna
icke kunde rymma så många åhörare,
som haft möjlighet att höra dem i
den stora kyrkan.
i
Operakorrespondens
från Tyskland.
Särskildt i Berlin har sedan
vintersäsongens början en så liflig
verksamhet utvecklats inom musikvärlden,
att endast en flyktig öfverbliek af dess
förnämsta företeelser här kan
ifråga-koniina.
»Kgl. Opernhaus» har tills dato
presterat fem nyheter. Den första af
dessa, Max Schillings »Der Pfeifertag»
betitlad »heitere Oper» — väl
närmast motsvarande fransmännens »opéra
comique» — är emellertid ej något
absolut nytt verk, enär detsamma
redan för tre år sedan gafs i Schwerin
och där rönte en sådan framgång, att
det under tiden antagits till
uppförande å flera tyska teatrar. Den i
Sverige väl föga kände kompositören
är en af de få samtida tonsättare,
hvilka vetat att tillgodogöra sig
Wagners musikdram-reformer samt på
samma gång röja en verkligt själfständig
begåfning. Redan hans
förstlingsarbete Ingwelde vittnar härom, och
ifrågavarande verk hör otvifvelaktigt
till de bästa skapelser som framträdt
under den efter-wagnerianska
operaperioden. Detta oaktadt torde
detsamma ej få någon vidare scenisk
lifslängd, hvartill skulden ligger i
obetydligheten hos det dramatiska stoffet,
ett »Spielmann-scherz» frän 1400-talet.
Dikta ren grefve Fertlinand Sporek, som
jämväl författat »Ingwelde -libretton,
har emellertid häraf gjort det bästa
möjliga, och de måleriska scenerierna
i de båda första akterna bidraga till
att göra den ganska tilltalande.
Svagast i alla hänseenden är den tredje
och sista, hvilkens humoristiska prägel
mindre tyckes lämpa sig för Schillings’
konstnärliga skaplynne, hvaremot
finalerna i de föregående äfvensom hy
11-ningssångerna i den första, särskildt
tenorens, samt densammes berättelse
i andra akten, äro sannskyldiga
musikaliska pärlor. Dessutom äro första
aktens början med sina basunkörer
bakom scenen och spelmännens defilé
framför borgen i samma akt samt
hyllningståget i den andra synnerligen
lyckade. Körer och ensembler äro
särdeles klangsköna, orkestern af stor
färgrikedom, framför allt i tredje
aktens förspel, som säkerligen också i
konsertsalen torde göra stor verkan.
— Utförandet var, under Richard
Strams’ öfverlägsna ledning samt med
så framstående solister som damerna
Herzog och Hiedler, hrr Grilning,
Hoffrnann och Liehan, i allo
förträffligt.
Opernhaus’ nästa novitet, J. Urichs
»Das Glockenspiel måste i likhet med
den utmärkta ungerska violinvirtuosen
Jenö llubays samtidigt å »Theater
des Westens upptagna musikdrama
Der Dorf lump», i hvars enformighet
allenast ett af komponisten sjiilf
mästerligt föredraget solo för hans eget
instrument »par préférence utgjorde
en försonande ljusglimt, dela ödet att
falla igenom hos såväl publik som
kritik. Handlingen i den förra operan
har ett visst släkttycke med
Huge-notteruas», fastän densamma försiggår
under Dünkirchens befrielse från
Spaniens ok år li)4ii. Ej mindre svag än
texten är musiken, hvilken visserligen
vittnar om redbart arbete, men tyvärr
liafva inga vidare genialiska idéer
inspirerat tonsättaren, och ej heller
åter-gifvandet höjde sig öfver
medelmåttans ståndpunkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
