Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 16 Jan. 1903 - Följetong: Ett besök hos Anton Rubinstein, af Herm. Ritter - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett nytt besök, och detta kom också
till stånd. Ett bref med några
rekommenderande ord från Davidow
förskaffade mig ett par veckor senare
tillträde hos Rubinstein.
Om mästaren genom Davidows bref
blifvit vänligare stämd eller för
tillfället var vid godt humör — det vet
jag inte, i alla fall var han genast
tillgängligare än vid första besöket.
»Kom och tag ert instrument med
er hitin, Davidow vill att jag skall
höra er» — med dessa ord tog han
emot mig och förde mig in i
musikrummet. Detta var helt enkelt,
för-sedt med två flyglar, stolar utmed
väggarna och en byst af
storfurstinnan Helena, denna Rubinsteins
älskvärda gynnarinna, åt hvilken han bl. a.
tillegnat de första af sina skapelser,
de bekanta melodierna op. 3.
»Hvad vill ni spela för mig?»
frågade mig Rubinstein.
»Er sonat op. 49», var mitt svar.
Därvid satte jag pianostämman på
den ena flygelns notställare.
»Ledsamt nog kan jag inte spela,
jag ser så dåligt — men jag vill
försöka.»
Därmed satte sig Rubinstein till
flygeln och preludierade första temat
i sonaten.
»Ett af mina bästa
kammarmusikverk, om icke det allra bästa*; sade
han, »skada att det spelas så litet,
j — Alltså, börja nu!»
Med kraftigt stråk började jag
sonaten å C-strängen på min »viola
alta», Rubinstein följde efter med
kraftfullt trotsigt anslag, och så fortgick
det än med passioneradt uttryck än
stilla lugnt till slutet af första satsen.
Då vi slutat denna, reste sig
Rubinstein och räckte mig handen,
utropande: »Famos! — vidare!» Så följde
andantet. Rubinstein spelade det utan
att vända bladen och detta med en
förtrollande känslofullhet och
klangverkan, som jag aldrig skall förgäta;
därunder ropade han till mig vid den
stora stegringen strax före codan:
»Verdi, Verdi!»
Under det vi spelade sista satsen
hade flera åhörare oförmärkt inträdt
i musikrummet genom olika dörrar.
Dessa voro Rubinsteins gamla moder,
hans fru och barn, hvilka åhörde
sonaten till slut. Då denna var spelad
hade Rubinstein bekommit ett svettbad,
men, märkligt upprörd, visade han
sig i sitt sätt emot mig ha undergått
stor förvandling. Tacksamt räckte
han mig bägge händerna och hans
ögon lyste af fröjd, ehuru de föreföllo
halfblinda.
»Nu stannar ni och frukosterar med
mig? Kom med hit ut!»
Vi gingo nu ut på terrassen till hans
Tusculum, och på otvunget gemytligt
i sätt hade jag tillfälle att prata med
den store tonkonstnären. Frukosten
bestod af en stor rostbiff och en karott
med råa gurkor; därpå serverades
the med citron. Det var en enkel,
äkta rysk måltid. Rubinstein tog en
gurka, doppade henne i salt och
förtärde den med stort välbehag. »Ät
gurkor, de äro utmärkta, jag kan inte
undvara dem; till och med på mina
resor i utlandet låter jag dem skicka
de där tingesterna efter mig.»
I en sådan otvungen ton pratade
Rubinstein om allt möljigt och under
loppet af vårt samtal, som först rörde
sig om min viola alta, flödade allvar
j och skämt om hvartannat. Efter
frukosten kommo de för Rubinstein
oundvikliga cigarretterna, af hvilka han
kastade en hel hög på bordet. Då
vi händelsevis kommo att tala om hans
sonat, som vi nyss spelat, och han
ånyo beklagade att den så sällan
syn-l tes till på konsertprogrammen, tillät jag
mig att svara, det orsaken ligger väl
i den vanliga altviolens otillräcklighet
liksom pianopartiets instrumentering.
»Ni har rätt; nå — jag hoppas vi
än ett par gånger kunna få spela
sonaten tillsammans», yttrade han. Detta
skedde också senare i Petersburg! ja,
år 1893 blef jag till och med kallad
■ af Rubinstein till Frankfurt för att
j under lians ledning studera in detta
verk med Siloti och spela det på en
matiné som musiksällskapet gaf
mästaren till ära. Samma dag på
efter-[ middagen, d. 12 februari, tog jag på
bangården afsked af Rubinstein, som
reste till Stuttgart. Det var sista
gången jag såg den berömde konstnären, j
som i november följande året gick
ur tiden.
Att nu återkomma till vårt samtal
vid frukosten, så kom det äfven att
beröra Wagner och Liszt. Den senare
talade Rubinstein om med hänförelse
men om Wagner med afgjord
motvilja. Till slut undföll honom till och
med följande yttrande:
»Liszts dåligaste komposition var då
han slog sig tillsamman med Wagner.»
Jag märkte snart att jag var skuld
till denna förstämning, i det jag
bekände min passionerade kärlek för
Wagners skapelser.
Plötsligen reste sig Rubinstein, förde
bägge händerna genom sin hårman
och gick in i ett närliggande rum. H vad
hade nu inträffat som upprört honom
så efter hans förra lugn och
gemytlighet? Jag skulle snart få erfara det.
Den tanke, som fyllde hans hela lif
— den att få se sina operor
uppförda — lämnade honom ingen ro.
Med ett stycke partitur till hans nyaste
opera »Köpman Kalaschnikow»
återkom han och visade mig, synbarligen
hänförd, ställen däri, hvilka han själf j
tycktes beundra. Nu var mästaren I
åter glad och belåten, men med hela
den barskhet han kunde inlägga i sitt
väsen och samtal ifrade han mot Wag- i
ners konstprinciper. I ädelt
själfmed-vetande försvarade han sina andliga
operors idé, om hvars framtid lian
hade det bästa hopp.
Ända till aftonen stannade jag hos
Rubinstein. Innan jag gick, spelade
jag några parti biljard med honom i
hans egen biljardsalong och märkte
att han var bättre pianospelare än
biljardspelare. När Rubinstein gjorde
dåliga bollar, hvartill väl också hans
ögonlidade kunde vara orsaken,
urskuldande han sig med de orden: »Jag
spelar biljard bara för motionens skull.
Detta var min första egentliga
sara-manvaro med mästaren i Peterhof, där
han njöt sommarens behag och
arbetade i tillbakadragenhet. Från hans
bostad hade man vidsträckt utsikt
öfver Finska viken, till hvars strand
jag steg ned för att invänta den
ångbåt, som skulle föra mig tillbaka till
Petersburg. En härlig bild af
sommarkvällens poesi mötte mina blickar
på hemresan. De sista strålarne af
den nedgående solen förgyllde palatsen
och kyrkokupolerna i Petersburg, som
trädde fram i fjärran. Småningom
stego hvita strömoln upp på himlen,
och månen göt sin silfverglans öfver
den nordiska staden, som låg där lik
en bild från sagans värld.
Litteratur.-
Kyrkosången. Sällskapet »Kyrkosångens
Vänners» årsskrift n:r 4 okt.—dec. 1902.
Arg. IV.
Detta häfte som nyligen utkommit
har följande innehåll: Från skilda
arbetsfält. — Psalm sångskurser vid
Ves-terås’ folk- och småskolor. —
Rättelser. — Om godt melodival. — Bref
från Amerika. — Hur öka antalet af
de vid gudstjänsterna brukade
melodierna? Nils Gade som organist. —
Om kyrkokonserter och kyrklig
musik, af U. L. Ullman. — Litteratur.
Tidskriften utgifves af G. T.
Lundblad, centralkomitténs sekreterare. I
anmälan af årg. 1903 heter det
»Tidskriften utgifves 1903 till samma pris
som förut utan bil.: 1 kr.; med bil.
A: kr. 3,08; med bil. B kr. 2; med
bil. A och B: kr. 4 och med samma
plan. Den vill i främsta rummet
vara ett ord till vårt lands
präster, organister och skollärare samt
verka för ett sansadt och enigt
framåtskridande på kyrkomusikaliska
reformernas väg med en rik, liffull, heligt
skön samt uppbygglig kyrkosång och
musik till sitt mål». Prenumeration
sker å postkontor.
Tidskriftens musikbilaga för 1902
utgöres af »Samling af Koral-Preludier
byggda på koralmotiv». Häft. 1.
Ut-gifvaren: G. F. Lundblad. — Dessa,
49 till antalet, större och mindre, äro
skrifna af J. Morén (8), A. Jobs (19), C.
Lundell (11), J. G. Herzog (5), C. H.
Rinck, M. G. Fischer, J. C. Kittel, G. L.
Krieger och H. Palm (1 af hvarje).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
