Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 2 Febr. 1903 - »Simson och Delila», opera i 3 akter af Ferdinand Lemaire. Musiken af Camille Saint-Saëns. Textinnehåll - Ny-rysk salongsmusik II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
f
SVENSK MUSIKTIDNING.
19
allena skall drifva henne att uppfylla
hans bön. Visserligen har Simson,
säger hon, tvenne gånger nekat att
yppa för henne hemligheten med den
makt som förlänar honom hans styrka,
hur stark än hans kärlek till henne
var, men denna natt känner hon sig
viss på att nå sitt mål. Dagons
bistånd utlofvas henne af
öfverstepräs-ten, som sedan lämnar henne.
Simson inträder, upprörd ocli med
dröjande steg. »Jag ville fly från
henne», utropar han, »men jag kan
det icke.» Delila skyndar emot honom,
Simson söker strida mot sin böjelse
och ber henne vända sin blick ifrån
honom; hon förklarar att kärlekens
gud här skall vinna seger, medan
Simson nedkallar öfver sig Guds dom,
som han trotsar genom sin kärlek till
henne. »Må hans blixt träffa mig
här!» utropar han. Ett oväder
närmar sig och utbryter mot slutet af
kärlekscenen emellan dem. Då
Simson slutligen öfvervinner sin lidelse
utropar Delila: »Fege! Nu är det
nog! jag föraktar dig, farväl!» hvarpå
hon skyndar in i sin boning. Ovädret
fortfar att rasa. Simson sträcker upp
händerna, anropande himlen om skydd,
men störtar slutligen in i Delilas
hus.
Filisteiska krigare inträda och
smyga sig försiktigt fram till Delilas
boning. Vid en häftig åskknall sträcker
sig Delila fram genom fönstret,
ropande till sig filisteerna, hvarvid
Simson utbrister: »Ha, förräderi!» Kri-
garne skynda till och intränga i
huset.
Tredje akten, l:a tablån. Ett
fängelse i Gassa. Simson är belagd med
kedjor, hans hår är afklippt, hans ögon
utstungna. Simson anropar sin Gud
om förbarmande i sitt svåra lidande.
En kör af hebreer bakom scenen
anklagar honom för att han har förrådt
sina bröder, som satt allt sitt hopp
till honom, förrådt dem för en
kvinnas skull. Simson fortfar att anropa
Gud om hjälp för sig och för Israels
folk. Filisteiska krigare inträda och
lossa hans fjättrar, hvarefter de föra
honom med sig.
2:a tablån. Det inre af Dagons
tempel. Framför gudens kolossala bild
är ett offeraltare, hvartill trappor leda.
I midten af templet äro två
närstående marmorpelare, som stödja det
hvälfda taket. Öfversteprästen står
på en upphöjd plats, omgifven af
förnäma filisteer och krigshöfdingar.
Delila synes stående midt ibland unga
flickor, blomstersmyckade och med
dryckeskärl i händerna. En stor hop
folk uppfyller tempelrummen. Dagen
inbryter. En blandad kör prisar
dagens inbrott; mörkret skall ej mer
hindra festliga spel till firande af
folkets glädje. En större balett uppföres
nu. Simson införes därefter af en
gosse. »Sen hit!» utropar
öfversteprästen, »han närmar sig, Israels do-
mare, att krydda vår fest och förnöja
edra blickar. Delila: skynda hit att
kredensa honom bägaren, som skall
tömmas dig till ära!» En kör hånar
honom med att dricka honom till, i
det han afsides klagar öfver sitt öde.
Delila framträder nu, hånande honom
med att påminna om hans kärlek till
henne och de kyssar hon skänkt
honom, en kärlek säger hon, som för
henne endast tjänade att afkyla hennes
hämnd och aflocka honom hans
hemlighet. Öfversteprästen uppmanar
honom att sjunga en sång och prisa
den kärlek han vunnit. »Kan din
Gud», säger han »ge dig din syn
tillbaka, skall jag offra åt honom och
erkänna hans höghet.» Simson svarar
härtill: »Gud, du hör hur den
lögnprofeten hädar ditt heliga namn; lyss
till min bön och straffa den förmätne!»
Folket hånskrattar och gycklar öfver
hans vanmakt. Öfversteprästen
uppmanar nu Delila att bringa Dagou ett
offer till firande af hans seger öfver
Jehova. Delila och öfversteprästen
vända sig mot offeraltaret, stiga upp
på dess trappsteg och fatta de heliga
kärlen. En offereld upptändes på det
blomstersmyckade altaret; dryckoffer
slås öfver elden, som hastigt
uppflammar och sedan försvinner, till dess
den höjer sig under tredje strofen af
den hymn som nu i omvexlande duo
(Delila och öfversteprästen) och kör
uppstämmes med böner till guden.
Därefter befaller öfversteprästen att
»till värdigt firande af segern» föra
Simson till Dagons altare för att han
där skall knäböja och bringa guden
ett offer. Simson yttrar då för sig:
»Herre, stunden är kommen, öfvergif
mig icke!» Han tillsäger nu gossen,
som är hans ledare, att föra honom
till de båda marmorpelarne, under
det kören fortsätter sin liymn.
Simson har emellertid omfattat pelarne
och försökt att skaka dem. »Starke
Gud», utropar han, »förbarma dig
öfver mig, som bländats af de brottsliga;
Herre, förläna mig nådigast kraft att
blifva din hämnare och inviga detta
folk åt döden!» Han bryter nu af
pelarne och templet störtar samman
under folkets verop.
Ny-rysk salongsmusik.
ii.
En framstående yngre konstnär, elev
af Petersburgs konservatorium,
hvilkens pianokompositioner kunna
rekommenderas, är Anton Arensky (f.
1861 i Novgorod, kompositionslärare
vid Moskva-konservatoriet). Lärjunge
af Rimsky-Korsakow visar han i sina
verk stort inflytande af Chopin. Detta
gäller i synnerhet om hans pianokon-
sert, brillant och af fin faktur. Bland
hans pianosaker må framhållas de af
Ad. Ruthardt (förl. Hug & C:o) för
undervisningen bearbetade styckena
Basso ostinato, Péons, Consolation och
Valse. Af de hos Bosworth utkomna
Esquisses op. 24 är n:o 2 en
väl-klingande etyd. Af Arensky känner
man också kammarmusik, såsom Pia
notrio D-moll och Stråkkvartetter. — Af
Anatole Liadow (f. 1855) har man
Intermezzi och Préludes, som gjort
sig bemärkta såsom föredragsstycken
och lämpliga för undervisningen
äfven-som !l Marceau de ballet op. 52,
anslående små salongsstyckon. — En
alldeles särskild uppmärksamhet
förtjänar S. Raehmaninoff (af hvars
pianokompositioner några äfven
ut-gifvits af Ruthardt). Hans Prélude,
op. 3 n:o 2, här bekant från Leon.
Bor-wicks konserterande, är ett rätt svårt
men mäktigt verkande stycke med
harmoniskt intressanta ackordföljder i
intressant stegring mot slutet. Äfven
en Valse af honom är ett vackert och
elegant salongsstycke. Vidare har man
af honom en sångbar Serenade och
en ej så lätt Elegie, som dock lönar
mödan att instudera. Af hans op. 10
må påpekas fjärde stycket: Melodi
och femte, den något bisarra
Humo-resque. Modulationerna i det
originella temat stödja sig, som ofta är
fallet i den ryska folkmusiken, på de
gamla kyrkotonarterna, som ännu i
dag bibehållit sig i den slaviska
folkvisan. Rachmaninoffs 2:a
Pianokonsert är ett märkligt verk liksom hans
2:a Suite för 2 pianon (Marsch, Valse,
Romans, Tarantella). — Den som har
särskildt intresse för slavisk musik
bör göra bekantskap med den ryska
byscenen A la Russe af Ed v.
Napraw-nik (f. 1839 nära Königgrätz), som
ehuru böhmare kan räknas till de
ryska komponisterna; sedan 1869
kapellmästare vid ryska operan i
Petersburg. Han är för öfrigt bekant
genom andra pianokompositioner,
kammarmusik och operor. — Af helt annan
art är Génari Karganoff. Denne
är tonlyriker, och hans små poetiska
stycken framstå med intagande melodi
och harmoni, ehuru ej mycket
egenartade. Af hans Miniatures (op. 10)
utmärka sig det om Schumann och
Jensen påminnande melodiska stycket
Souvenir och det i dialogisk form
hållna Reproche. Bland tolf stycken
i Album lyrique kunna det första,
Adieu (B-moll), och det elfte, Berceuse
(D-moll), rekommenderas till alla vänner
af en fin tonpoesi. I Aquarelles, cinq
pieces op. 22 må den lätta och
behagliga Au crépuscule beaktas. Såsom
ett elegant salongsstycke af icke så
vanlig uppfinning är slutligen att
rekommendera hans Valse Caprice op.
16. (K:s kompositioner äro äfven
ut-gifna af Rahter.) (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
