Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 16 Febr. 1903 - Aina Mannerheim (med porträtt) - Robert Planquette † (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fogade. »Cest une voix unique», sade
lärarinnan, som förutspådde sin elev
en glänsande konstnärsbana. Men när
hon då stod vid skiljovägen, där
hennes öde skulle afgöras, mötte henne
två genier, ryktbarheten och kärleken.
Och hon följde sitt hjärtas röst,
öfvergaf konstnärsbanan och sökte
säll-heten vid den husliga härden, såsom
maka åt grefve Carl Mannerheim.
Madame Marchesis omdöme om Aina
Mannerheims unika stämma gäller
fortfarande. Den är i sanning praktfull,
denna mäktiga, dunkelt kolorerade,
voluminösa och uttrycksfulla
mezzosopran, hvars låga toner ega
kontraaltens bredd och sällsynta färg, på
samma gång som mellanregistret är
egalt och saftigt, samt de höga
tonerna äro svällande klangfylliga.
Gref-vinnan Mannerheims skola är den
franska och hon förstår därför, såsom
endast adepterna af denna förfinade
metod, att med fulländad konst
ansätta tonerna pianissimo, äfven i det
höga läget. Men denna specialitet
drifver sångerskan dock ej till
ensidighet, utan är det tvärtom med lust
och glädje hon låter sin stämmas alla
rika resurser ljuda, då det
musikaliska uttrycket så fordrar. Och på
samma gång man fröjdar sig åt denna
röstens präktiga välklang, beundrar
man de skiftande nyanserna i
mezzopianot, hvilket sångerskan likaledes
har fullkomligt i sitt välde och
hvilket är af så ovärderlig vikt vid
lieder-föred raget.
På sina program upptager
grefvin-nan Mannerheim naturligtvis främst
de modärna franska operaariorna, i
livilka hon är i tillfälle att visa hela
sin goda skola, sin stämmas omfång
och prakt samt föredragets
konstnärlighet. Men på den sista tiden har
sångerskan äfven begynt odla den
tyska, nordiska och inhemska sången
och romansen, och vid föredraget af
dessa nummer, där det främst
kommer an på det musikaliska uttryckets
sanning och innerlighet, har hon firat
nya och afsevärda triumfer. Schubert,
Grieg, Collan — dessa och med dem
besläktade tonsättare tolkar
sångerskan på ett sätt som lika mycket
vittnar om hennes förmåga att intränga
i själfva tonsättningarnas själ och anda
som om förmågan att omedelbart
fängsla åhörames hjärta och fantasi.
För tio år sedan hade vi först
tillfälle att i en notis omnämna fröken
Ehrnrooths biträdande på en af frk.
Estelle Hay gifven konsert i
Helsingfors. Vid en af henne själf gifven
konsert i sept. 1894 föredrog hon
arior ur Glucks »Orfevs» och
»Profeten», seguedillan ur »Carmen» m.
m., och en kritiker yttrade då om
henne: »Denna sångerska är i
besittning af en bland de vackraste
mezzosopraner som förekommit hos någon
finsk sångerska.» Vid en annan af
henne gifven konsert 1896 med bi-
träde af prof. Faltin och
Violoncellisten Schneevoigt sades hon ha rönt
en lysande framgång genom sin stora,
präktiga, varma och väl skolade röst.
I en notis från 1899 finna vi
gref-vinnan Mannerheim — vi se henne
då bära detta namn — biträda
pianisten frk. Maria Collan på en
konsert, då hon åter prisas för sin
behagliga röst och föredragskonst.
Sedan dess har grefvinnan Mannerheim
årligen låtit höra sig på någon
konsert i Helsingfors eller själf
föranstaltat sådana för sin
folkbildnings-fond, stundom nödgad att göra dem
»privata», då offentliga förvägrats af
de ryska myndigheterna.
––––––
Robert Planquette f.
Den 28 januari afled i Paris den
bekante operettkomponisten Planquette,
hos oss liksom i andra länder
huf-vudsakligen känd genom sitt
chef-d’oeuvre »les Cloches de Corneville»,
som han skref vid 27 års ålder, men
dessutom har han utöfvat en ganska
omfattande kompositionsverksamhet,
till största delen afsedd för
operettscenen, men dock af en viss
konstnärlig vikt. Om hans lifs händelser
är föga bekant.
Jean Robert Planquette föddes i
Paris d. 21 juli 1850. Han var en
tid elev af konservatoriet utan att
dock göra sig mera bemärkt. Han
började sin produktiva musikaliska
verksamhet med att komponera visor
och sätta monologer i musik för
café-chantanter. En af dem, »On demande
une femme de chambre», sjöngs af
Judic och blef rätt populär. Sedan
vände han sig till operetten och skref
(1873—93) 16 verk af denna genre.
Hans första sceniska verk (1874),
en liten operett i en akt, »Paille
d’avoine», väckte föga uppseende. Så
mycket större lycka gjorde med tiden
hans följande verk, operacomiquen
»les Cloches de Corneville», s:>m
uppfördes den 19 april 1877 å
Folies-dramatiques. Till en början lockade
stycket ingen publik och äfven
kritiken var föga gynnsam. Teaterns
direktör var dock ihärdig och höll
stycket uppe på repertoaren, musiken
spreds i musikarrangemang i Paris,
och så inträffade det egendomliga, att
Cornevilles klockor först efter den
80:de föreställningen började draga
fullt hus! Operetten upplefde sedan
nästan 500 representationer i rad och
har gång på gång återupptagits på
spellistan. Samma storartade
framgång uppnåddes i London, och äfven
på andra ställen, där den gifvits har
framgången varit stor. Så äfven hos
oss, där den gafs första gången 1878
med Fritz Arlberg som Gaspard och
upplefde nära 100 föreställningar i
följd. För ett par år sedan
återupptogs stycket å Vasateatern och hade
då en lycklig »seconda primavera».
Operetten tillhör de bästa inom
genren och har vunnit stor popularitet
genom intagande melodier,
stämningsfull och ädelt hållen musik som jämte
underhållande text ställer den mer på
den komiska operans (i likhet med
»Villars dragoner») än på operettens
område. Detta verk har ock
upptagits på några af Tysklands förnämsta
operascener.
Af öfriga sådana verk för scenen
har Planquette komponerat Le serment
de M:me Gregoire, Paile d’avoine, Le
Chevalier Gaston (1879), Les
voltigeurs de la XXXII (1880), La
canti-niére, Pip van Winkle (1882), Nell
Gwynne (1884 äfven bekant under
namnet »Colombine»), La cremaillierie
(1885), Surconf (1887), The old guard
(Liverpool och London 1887), La
co-earde tricolore (1892), Le talisman
(1893), Paul Jones och Mamzelle Quat’
Sous.
Af dessa är »Rip van Winckel» den
som jämte »Cornevilles klockor» haft
mesta framgång. I Stockholm gafs
denna operett under namnet »Rip Rip»
i mars 1884 å Nya teatern och vann
med fru Östberg i den kvinnliga
huf-vudrolen rätt god framgång.
Om »Cornevilles klockor» och dess
komponist berättar man för öfrigt
följande. Operan upplefde d. 18 okt.
1887 sin l,000:de föreställning på
»Folies dramatiques» i Paris. Utom
»Mascotte» har aldrig någon operett
haft sådan framgång. Första
libretton hade till författare Gabet,
vaude-villist och poliskommissarie, men denna
gillades ej, utan Cantin, direktören för
Folies dramatiques, anförtrodde åt
Clauville att omarbeta texten. För
musiken tänkte man på Lecocq, men
denne var genom kontrakt bunden vid
Renaissance-teatern. Då föreslog
Cantin den unge komponisten Planquette,
som likväl förut endast arbetat för
cafées chantants. Planquette är trög
af naturen; dock detta var i
föreliggande fall icke hans värsta fel, men
han hade ej det ringaste
själfförtro-ende för ett större arbete. Hans förre
lärare Duprats och hans mor, f. d.
sångerska vid stora operan,
uppmuntrade honom. Han stängde sig nu
inne hos modern för att arbeta. På
tjugu minuter hade han skrifvit den
första kören, på tre dagar var första
akten färdig. Efter 12 dagar lämnade
han partituret färdigt i händerna på
Cantin, som ej ville tro sina ögon.
Planquette hade knappt sofvit tio
timmar under hela denna tid. Det
intryck som konstnärerna erforo vid
läsningen var ej synnerligen lofvande.
Simon Marx, som gaf Grenicheux’s
rol, ville ha en inträdesaria.
Clair-ville klottrade till skeppsgossesången
på ett bordshörn. Planquette,
utarbetad som han var, kunde ej finna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
