Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 16 Febr. 1903 - Robert Planquette † (med porträtt) - Ny-rysk salongsmusik II (forts, och slut) - Operabref från Italien, af Anteros - I. Berlioz’ »Damnation de Faust»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någon passande melodi; då satte sig !
modern till pianot, och efter några
takters preludium sjöng hon den
sedan så bekanta: »Va, petit mausse»,
hvilken sonen förklarade som pärlan
i sitt partitur.
Ny-rysk salongsmusik.
ii.
(Forts, och slut.)
Vända vi oss nu till
Alexander Glazounow (f. 1865), träffa i
vi på en mycket fruktsam komponist,
om hvilken en kritiker yttrat att
»lifligt temperament, glädtighet och
älskvärdhet bilda grundelementen i hans
städse nobla musik». I de mindre
formerna af pianomusiken är han mest
egenartad. Bland dem kunna påvisas
*2 Morceaux»; Barcarolle och
Novellette (op. 22), Petite Valse (op. 36),
Nocturne (op. 37), »3 Miniatures» (op.
42): Pastorale, Polka, Valse, S Etudes
(op. 31), Grande Valse de concert
(op. 41), Valse de salon (op. 43). —
Af S. Liapounow har nyligen
utkommit Etudes op. 11, tillegnade Frans
Liszt’s minne. Dessa äro under namn
af Berceuse, Rondo des fantomes,
Carillon, Terek, Nuit d’Eté, Tempéte
och Idyll mindre att räkna till etyder
än till föredragsstycken för mera
försigkomna pianister. Den nämnda»
Carillon» skildrar en under ständig
klockringning till katedralen tågande
procession, hvars högtidliga koralsång är
hämtad från ryska liturgiska sånger.
Dessa stycken, med en ton af nationel
egendomlighet, äro framstående verk
i den nyryska pianomusiken, och utom
^Carillon» kunna bland dem
företrädesvis anbefallas »Berceuse», den
musikaliska illustrationen till den
kaukasiska bergström men »Terek» och
»Rondo des Fantömes». Polens
folkmusik, äfveusom Chopin har inycket
inverkat på de ryska komponisterna,
såsom bl. a. Felix Blumenfeld
visat i sitt präktiga stycke Polnische
Suite II, op. 31. Han är dock mer
kosmopolit än ny-rysk och hans
kla-versats är särdeles välljudande, lians
nationaldanser: Krakoviak, Kujawiak,
Mazurka, Polonaise utgöra glänsande
konsertnuminer. Af hans
kompositioner kunna för öfrigt påvisas: 4
Morceaux op. 2, 2 Nocturnes (op. 6), 2
Impromptus [op. 13), Valse-Impromptu
(op. 16) och flere häften Préludes (op.
12, 17). — A. Scriåbin är en
be-gåfvad tonsättare, som synes ha tagit
starkt intryck af Chopin och Liszt; det
melodiska uttryckssättet är dock ej
hans starka sida. Hans nyligen
ut-gifna Préludes (op. 27) och Fantasie
(H-moll op. 28) må här omnämnas.
Dtn bekanta opera- och
orkester-komponisten Rimsky-Korsakowkan man
lära känna såsom pianokompositör
genom hans op. 10 (Valse, Intermezzo,
Scherzo etc.) och op. 11:4 Morceaux.
Såsom född 1844 kan han dock ej
räknas till ung-ryssarne. Klangsköna,
fina miniatyrer m. m. bjuder Paul
Juon, t. ex. i op. 18 Satyre and
Nymphen, Kleine Suite (op. 20) —
Josef Wihtol, livländare, har skrifvit
goda Parafraser öfver lettiska
folkvisor (op. 6, 29). Hans Humoresque,
Berceuse, Mazurka et Valse (op. 3, 8,
10) må ock nämnas. — N.
Stcher-batcheff har skrifvit åtskilliga mindre
pianosaker som äro anslående. Af
sådana kunna påpekas Féeries et
Pantomimes (op. 8), Mosaique (op. 15),
Idylles (op. 23) etc. — Till dessa
komponister torde ock kunna räknas St.
Ni ewiadom ski,hvars Deux Mazureks
(op. 26), Quatre Morceaux (op. 30)
och Polonaise et Krokowiak innehålla
graciös melodi k och brillant klingande
klaversats, som göra dem ganska
underhållande.
____u_____
i
Operabref från Italien.
Nervi, januari 1903.
I.
Berlioz’ »Damnation de Faust».
Nca/a-teatern i Milano torde
åtnjuta äran att räknas för Italiens
främsta lyriska scen, liksom nämnda
stad, den största och mest blomstrande
i norra delen af »musikens hemland»,
par preference, räknas för dettas mest
betydande musikaliska och dramatiska
centrum, hvarest en Verdi, Boito,
Leon-cavallo, Manzoni, Giacosa m. fl. af
dess yppersta genier varit eller
fortfarande äro i verksamhet.* »La Scala»
har innevarande säsong öppnat sina
portar något tidigare än den
traditionella S. Stefano, tredje dag jul. Ehuru
ett dylikt frångående af en
vedertagen plägsed af många »konservative»
betraktats såsom ett betänkligt »omen»,
har emellertid början, särskildt hvad
»La Scala» beträffar, lofvat det bästa.
Det första programmet utgjordes
här af Hector Berlioz’ dramatiska
legend »La damnation de Faust» f.
f. g. i Italien gifven såsom
musikdrama, d. v. s. med fullständig
scenisk apparat. Kompositörens egen
ursprungliga afsikt var att få sitt verk
framfördt i denna form, hvilket
framgår af det i Goethes kvarlåtenskap
befintliga »Faust»-partitur han
dedicerade till den senare, äfvensom däraf,
* Milano iir ej allenast sätet för Italiens
båda förnämsta mnsikförläggare, Tito Ricordi
och Edoardo Sonzogno, utan åtminstone alla
mera betydande opera-premiärer äga allra först
rum därstädes, och med desammas utgång
här anses i regeln deras framtida öde vara
besegladt.
att han själf betitlar detsamma opera
och i ett af sina bref uttryckligen
förklarar, att då han icke lyckats finna
någon teaterdirektör, som trotsade de
därmed förenade tekniska
svårigheterna, måste han låta sig nöja med
att utföra det i konsertsalen.
Idén att realisera Berlioz’
intentioner är af ganska färskt datum och
utgick från den ej mindre sakkunnige
än energiske direktören för
Monte-Carlo-teatern, Raoul Gunsbourg,
hvilken med iakttagande af största
möjliga pietet lämpat original-libretton för
scenisk framställning.* Frestelsen att
härvidlag gå för långt låg nära till
hands, allden stund denna långt ifrån
utgör något organiskt helt, utan en
följd af tablåer utan direkt
sammanhang ... en anmärkning, som man till
en viss grad jämväl riktat mot Boitos
»Mefistofeles». Så fragmentarisk är
den af Berlioz själf efter Goethe
författade textboken, att det är omöjligt
komma till rätta i de af honom
kompilerade »Faust »-scenernas virrvarr,
med mindre man äger kännedom om
den senares dikt, och för att af dessa
göra ett regelrätt drama skulle alltför
många tillägg vara af nöden. Det bör
äfven ihågkommas, att den förre aldrig
haft för afsikt att sätta i musik
hvar-ken hela Faust-legenden eller en viss
del af den store tyske skaldens
väldiga skådespel. Medan ensamt Boito
vedervågat att sammantränga
detsam-mas hufvudinnehåll inom en operas
vida mer begränsade ram,
inspirerades Schumann uteslutande af det
filosofiska elementet i »Faust» samt
Gou-nod af de erotiska och romantiska.
Måhända alla tiders mest genialiske
tonmålare, fäste sig Berlioz, i
öfver-ensstämmelse med sin begåfning, helt
naturligt företrädesvis vid verkets
pittoreska och fantastiska sidor, än
ordagrant följande detsamma, än
förändrande verser samt till och med
tilldragelserna enligt sin egen fantasis
nycker och sin böjelse för
kontrastverkningar. Instinktmessigt har ock
Berlioz, hvars begåfning mindre
lämpade sig för att uttrycka den
mänskliga lidelsen och smärtan, afhållit sig
från att behandla flera af de viktigaste
moment, där Fausts, Margaretas och
Valentins hjärtan vibrera, liksom han
ej medtagit scenerna i fängelset och
kyrkan eller soldatens duell och
förbannelse.
Bearbetaren af hans »Fausts-version
har, såsom ofvan antydts, retoucherat
den med så lätt hand som möjligt;
så har han i första akten, där han
låter Faust inifrån en paviljong ostördt
iakttaga den ungerska arméns defilé
vid den så oemotståndligt medryckande
Rakoczy-marschens toner, i dennes mun
* Oss veterligen har hittills — omkring
I två månader före »La Scala» — endast
Hamburgs »Stadttheater», likaledes med
utomordentlig framgång, följt det af honom tagna
initiativet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
