Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 16 Febr. 1903 - Operabref från Italien, af Anteros - II. Verdis melodram »Luisa Miller». Manzottis balett »Rolla» - Musikpressen - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tidigare verk, »Luisa Miller» — på
denna teater ej gifvet på hela femtio
år. Så när som på introduktionen,
en af den store tonsättarens bästa
uvertyrer, samt ytterligare några få
nummer, hvaribland specielt tenorens
ännu allt emellanåt sjungna romans
»Quando le sere al placido», kan denna
opera sägas innehålla blott och bart
embryot till en af den förres närmast
följande samt på samma gång mest
genialiska skapelser, »Rigoletto».*
Libretton kan dess värre icke sägas
bidraga tiil arbetets värde, fastän den
kan räkna sina anor från ingen
mindre än Schiller, i det att den utgör
en bearbetning af ett bland dennes
relativt svaga alster, sorgspelet »Kabal
och kärlek», hvars ämne, ett af
romantikens öfverdrifnaste foster, just
ej hör till de mest tilldragande.
Måhända har teaterns direktion förledts
till denna högst egendomliga och
Verdis ära ingalunda förhöjande repris
genom den utomordentliga framgång,
hans »Trovatore» rönte
därsammastä-J des för ett år sedan; denna gång
likväl utan att få bekräftelse på det
latinska ordspråket »repetita juvant».
Oafsedt missgreppet att framdraga ur
glömskan ett partitur, som faktiskt
knappast visat sig ega förmåga att
slå an ens vid sitt första
framträdande, medverkade tvenne
omständigheter till, att ifrågavarande
föreställning ingalunda kan inrangeras bland
»La Scalas» triumfer, dels att
publiken kände sig särskildt manad att
skänka sitt bifall åt »Trubaduren»
under det smärtsamma intrycket af
den så populäre operakompositörens
kort förut inträffade frånfälle vid
nittonde seklets slut, dels att densamma
omedelbart före »Luisa Miller» fått
göra bekantskap med en så rent af
fascinerande musik som Berlioz’
mästerverk.
Återgifvandet af den senaste
ver-dianska reprisen beredde emellertid
tillfälle att i titelpartiet njuta af en
sopran med utomordentligt rika
vokala resurser, signora Betti-Micucci,
hvilken allenast kräfver större
förfining i sitt musikaliska föredrag och
sin dramatiska framställning för att
blifva en af den lyriska scenens för- J
nämsta prydnader. Lika litet lycka- j
des tenoren Mariacher att af operans
hjälte göra någon idealisk figur, men
hans sång förtjänar allt erkännande.
Af de öfriga framställarne utmärkte sig
isynnerhet barytonisten Magini-Coletti
såsom Miller, hvars gripande} duett
med dottern: »Andrem raminghi e
po-veri» erhöll en så förträfflig tolkning,
* Denna melodram drager just f. n. fulla
hus till Milanos mest populära operascen,
som är uppkallad efter sin egare, grefve dal
Verme, en af förevarande stads rikaste
ädlingar. Densammas störste teatermecenat, hertig
Visconti di Modrone, hvars lysande
frikostighet »La Scala» i väsentlig mån har att tacka,
att den förra säsongen kunde återupptaga sin
verksamhet, har nyligen aflidit.
att densamma vardt hela
representationens glanspunkt.
Till »råga på måttet» utfylldes
programmet med baletten Rolla», en
af Luigi Manzottis äldre
kompositioner, hvilken, ehuru delvis omarbetad
af den i Italien på sitt område
oöf-verträffade författaren, såväl från
koreografisk som musikalisk synpunkt,
verkade betydligt antikverad.
Handlingen är förlagd till Firenze under
de prakt- och konstälskande
Medi-céernas dagar. Det måste ock
med-gifvas, att »La Scala», hvars »corps
de balett» ingen annan teater här i
landet hvarken i kvantitativt eller
kvalitativt afseende kan mäta sig med,
för att gifva sceniskt lif åt
ifrågavarande lysande epok uppbjudit all sin
förmåga. Anleros.
w
Musikpressen.
Hos hofmusikhandlaren Abr.
Lund-qvist har utkommit
för piano två händer:
Samson et Dalila. Opera de Cnmille
Saint-Saens Reminiscences. Fris 2 kr.
»Reminiscenserna» ur Saint-Saens’
opera, som nu gifves å kgl. teatern,
är ett potpourri om 11 sidor,
innehållande vackra melodier ur operan.
Texten till denna är i öfversättning
mera lyckad än textöfversättningar i j
allmänhet bruka vara, hvilket man ock
kunnat vänta af en musiker och
estetiker sådan som Karl Valentin.
––––––-
Från scenen och
konsertsalen.
Kgl. teatern. Febr. 2 Meyerbeer:
Profeten (Fides: fru Mandahl, deb.) — 4
Weber: Oberon (Rezia, Fatima, Puck: fruar
Östberg, Hellström, frök. Edström; Oberon,
Huon, Scherasmin, Sadack, Aboulifar, beyen:
hrr Malm, Ödmann, Mandahl, Grafström,
Henrikson, Ericson; tvä hafsnymfer: fru Bartels,
frök. Hulting). — 6 Doxizetti: Regementets
dotter (Marie, markisinnan: fruar Hellström,
Strandberg; Tonio, Sulpiz, Hortensio: hrr M.
Strandberg, Sellergren, Grafström); Balett:
Bilder frän maskeraden — 7, 10 En
midsom-marnattsdrom, dramatisk dikt af )\. Shak- j
speare, musik af Fel. Mendelssohn-Bartholdy. ,
— 8 Mozart: Figaro $ bröllop (Grefven: hr
Forsell, gäst; Figaro: hr Stiebel, deb.)— 11,
12, 14, 15 Saint-SaÉxs: Simson oah Delila.
Opera i 3 akter af Ferdinand Lemaire.
Öfversättning af Karl Valentin (Delila: fru Jung
stedt, frök. Edström; Simson: hrr Ödmann,
Nyblom; Dagons öfverste präst, Abimelek, en
gammal hebré: hrr Vallgren, Söderman,
Sellergren; en budbärare, första och andra Fili
stéen: hrr Ericson, Brödermann, Mandahl). —
— 13 R. Wagner: Den flygande
Holländaren (Senta, Marit: fruar Lindberg,
Strandberg; Holländaren: hr Forsell, gäst; Dalaud,
Eric, styrmannen: hr Sellergren, Nyblom,
Nord-qvist); Wagners apoteos.
Vasa-teatern. Febr. 2—15 Joh. Strauss:
Wienerblod (**/*: 75:te gång.). — 8
Nerkin-game (matiné).
Olympia-teatern. Febr. 2—6, 8, 15
Clai-rette i dragonlägnet.
Operans stora evenemang för
säsongen har varit första uppförandet i
dessa dagar af Saint-Saens »Simson
och Delila», för hvars textinnehåll,
bekant från bibliska historien, vi i förra
numret redogjorde. Premiären, som
| ägde rum på en abonnemangsdag,
gafs för fullsatt salong och med
af-gjord succés, såväl hvad operans som
de medverkande artisternas framgång
beträffar. De båda dubblerade
titelrollerna innehades å första
föreställningen af hr Ödmann och fru
Jung-stedt, som hyllades med rikt och
upp-repadt bifall, å den andra af de yngre
krafterna hr Nyblom och fröken
Edström, som äfven vunno stort och
välförtjänt bifall. Den tredje
hufvud-personen i operan, Dagons
öfverste-präst, utfördes högst berömvärdt af
hr Vallgren, som ock vann publikens
erkännande därför. Öfriga roller äro
obetydande. Baletten, som spelar en
stor roll i första och särdeles i sista
akten, var praktfull likasom
uppsättningen i sin helhet. Hedern af denna
tillhör operans dekorationsmålare,
Thorolf Jansson, som tecknat och
utfört dekorationerna. Det viktiga
maskineriet i sista akten är verkställdt
å teaterns verkstäder, och äfven
kostymuppsättningen är förfärdigad å
teaterns verkstäder för kostymer, utom
en del från Berlin förskaffade
detaljartiklar. Förste regissören Georg
Törn-quist, balettmästaren Otto Zobisch och
maskinmästaren Karl Krahé ha för
öfrigt vid uppsättningen inlagt stor
förtjänst, och fingo vid premiären
mottaga publikens tack därför. Att
förste hofkapellmästaren Nordqvist,
som inöfvat och ledde operan, blef
tacksamt hyllad, är naturligt.
»Simson och Delila » har nu, 25 år
efter allra första uppföljandet, börjat
göra rond öfver Tysklands flesta
operascener och med en framgång, som ej
tillkommit några af vår tids nya,
större operaverk. Den vackra
musiken och den fina instrumentationen
förklarar detta; äfven den äldre
konstruktionen i afslutade nummer med
präktiga kör- och solonummer samt
vacker balett tager ut sin rätt och
vinner terräng gent emot
wagnerepi-gonernas tröttande deklamationsoperor
med dess invecklade
dissonans-orkest-ration. I förspelet till »Simson och
Delila» gör en kör af judarne bakom
ridån god verkan; denna fortsättes
sedan i första aktens början och
stegras till storslaget uttryck jämte
soloinlägg af Simson, då de resa sig mot
Abimelek. Efter vunnen seger af
judarne träder en grupp af dem fram,
sjungande en rätt monoton femtonig
kör, mera bön än jubelsång,
intressant med sin genuint österländska prä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
