Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 16 Febr. 1903 - Operabref från Italien, af Anteros - I. Berlioz’ »Damnation de Faust» - II. Verdis melodram »Luisa Miller». Manzottis balett »Rolla»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lagt några strofer för att ej låta
honom såsom alldeles passiv åskådare
följa det präktiga skådespelet. I vår
tanke vore det vida lämpligare att
placera samma i jämförelse med de
öf-riga högst korta och såsom inledning
till det hela tämligen betydelselösa akt
efter den i ej mindre än fyra
afdel-ningar sönderfallande andra aktens
andra tablå, scenen i
Auerbachskälla-ren, genom hvilken anordning den
idén skulle kunna inläggas däri, att
Mefistofeles, efter att förgäfves sökt
locka Faust med den lägsta arten af
sinnliga njutningar, rusets fröjder, vill
fresta honom med timlig ära och
utmärkelse, innan han tillgriper det
yttersta medlet, kärlekens allt
besegrande makt... på sin nuvarande plats
har den obestridligen ingen annan
»raison d’ßtre» än att briljera med
den ungerska marschen, låt vara att
denna är ett praktnummer utan like!
I fråga om tredje tablån, hvarest Faust,
omsväfvad af sylfidernas luftiga
danser, på den idylliska ön Elba ser
Margareta i drömmen, torde den
anmärkningen kunna göras, att den på
scenen, om ej i konsertsalen får en
mindre stämningsfull afslutning
därigenom att Berlioz, förledd af sin smak
för kontrastverkningar, omedelbart
efter denna så utsökt poetiska, att ej
säga sublima scen låter samma
skådeplats, där luftiga andeväsen nyss
drif-vit sitt spel, helt omotiveradt inkräktas
af ett följe studenter och soldater.
Störande och trotsande all scenisk
illusion verkade åtminstone å »La Scala»,
fjärde tablån med sin tudelning af
scenen — å ena sidan Margaretas
kammare, å den andra angränsande gata
—- så att den åt den senare vettande
väggen ej gick fram till rampen, hvaraf
åter följden blef, att framför rummet
en öppen plats uppkom, där de båda
älskande hade oförsiktigheten
exponera sig, medan de vid porten
församlade grannarne som bäst voro i
färd med att utspionera deras
»téte-å-téte». En effektfull verkan däremot
gjorde å samma teater afgrundsridten,
åskådliggjord förmedelst ett rörligt
panorama, en »Wandel-dekoration»
med oupphörligt växlande bilder.
Skrifven i blomman af Berlioz’
ungdom och fullbordad, då hans geni
uppnått sin fulla mognad, förråder »La
damnation» mindre svagheter än
Berlioz’ öfriga operor, på samma gång
som densamma är den för hans
konst-närsindividualitet mest karaktäristiska
skapelse. Jämväl på scenen gjorde
densamma intrycket af att vara ett
mästerverk af beskrifvande musik,
såväl i fråga om innehåll som form, ett
språk hvilket uttrycker vida mer än
det talande ordet mäktar tolka eller
färgen förmår framställa och som
åter-gifver alla slags toner, alltifrån
sylfi-dernas och irrblossens flykt till
afgrundens kaos. Denna musik är ej
mindre klar än djupsinnig. Från de
stora tyska mästarne hämtade Berlioz
sin instrumentala och polyfona
öfver-lägsenhet liksom sin motvilja för det
vulgära, och i hans
orkesterackompanjemang spårar man ett genljud af
nordisk sentimentalitet; melodien,
sär-skildt i Margaretas parti, erinrar om
Webers, och af germaniskt skaplynne
är han jämväl, bland annat, i
källar-scenens öfverdådiga, satiriserande fuga.
Om hans latinska ursprung vittnar
hans kärlek till precision och klarhet.
Han är ofta bizarr, men likväl städse
logisk. Hans oaflåtliga sträfvan går
ut på att vara originell och
omväxlande ända in i minsta detalj; däraf
härledde sig det för honom så
karaktäristiska, ständiga modulerandet och
mångfaldigandet af de rytmiska och
orkestrala effekterna. Emedan Berlioz’
lifsgärning var en banbrytares, blef
den först sent, knappast ens under
hans egen lifstid, till fullo förstådd i
och uppskattad. Ett nytt musikdrama
skapade han visserligen icke — detta
var Wagner förbehållet —, men han
ryckte upp det gamla ur de
traditionella formernas stagnerande vatten.
Till att varda en verklig reformator
fattades honom den suveräna kraft,
hvilken är i stånd ej allenast att rifva
ned, utan jämväl uppbygga något nytt,
den mäktiga stämma, hvilken förstår
tala själarnas tungomål.
Från scenen verkar operans förra
hälft afgjordt mest anslående, framför
allt den härliga scenen med
sylfidernas dans kring den drömmande Faust...
en fullkomligt bedårande, sannskyldig
sinnenas förtrollning, ej blott genom
musikens rent af eteriska skönhet,
utan äfven tack vare det tänkbarast
möjligt fulländade utförande, hvarest
ej ens luftbalett saknas för att höja
illusionen. Ehuru i det följande så
värdefulla saker förekomma som
Margaretas af en ljuflig vemodsfullhet
genomträngda visa om kungen i Thule
och hennes sant patetiska, djupt
gripande romans efter Goethes ord »Min
frid är hän», Mefistofeles’ ypperliga
serenad och Fausts storslagna
»invokation» till naturen samt, icke minst,
irrblossens fantastiska dans och den i
all sin fasansfulla hemskhet ytterst
målande afgrundsridten, effektfullt
interfolierad med kvinnornas och barnens
klagande växelsång, »S. Maria, S.
Magdalena, ora pro nobis», — är likväl
den senare delen af »La damnation»,
hvari det dramatiska elementet är
öf-vervägande, vida svagare, och slutet
med sin föga inspirerade änglakör
verkar rent af betänkligt matt, särskildt
i jämförelse med prologen i Boitos
»Mefistofeles», denna, trots den
sceniska apparatens enkelhet, ej mindre
klart strålande musikaliska klenod.
Största förtjänsten af denna
konstnärliga triumf, hvartill det i sin
helhet förträffliga framförandet å »La
Scala» af Berlioz’ inom musikdramat
väl fullständigt enastående skapelse
gestaltade sig, tillkommer den för sin
ålder — han är född i Parma 1867
— synnerligen framstående, därstädes
sedan flera år tillbaka såsom förste
kapellmästare anställde* Art,uro
Tosca-nini. Också var teaterns med rätta
så ryktbara orkester, ej mindre än
kören, höjd öfver allt beröm, i
synnerhet i betraktande af de kolossala
svårigheter förevarande partitur erbjuder.
Föga mindre fordrande, men
jämförelsevis otacksamma äro solisternas
uppgifter, den, i alla händelser från
dramatisk synpunkt, bäst genomförda
rollen är Mefistofeles’, utförd af
Maurice Renaud från »Stora Operan» i
Paris. En lika utsökt som mångsidig
artist,** i besittning af en sällsynt
skön och välskolad baryton samt med
användning af en snart sagdt
oöfver-träfflig plastik, mimik och maskering,
kreerade denne en alldeles ypperlig, i
högsta måtto originell figur af
Mefistofeles, en sannskyldig djäfvul »ända
ut i fingerspetsarne»; ej minst
beundransvärd var hans fina frasering
trots det för honom främmande
språket. Den unge sångaren Zenatello,
som gifvit prof på en verklig »tour
de force» genom att på åtta dagar
instudera Fausts för en tenor, med
några få undantag, ovanligt lågt
liggande parti, har en stämma af
särdeles behaglig timbre, men hans
framställning var för öfrigt ganska
färglös och ointressant. Af Margaretas
korta roll, hvilken, så vackra nummer
den än har att uppvisa, emellertid ej,
enär den alltjämt håller sig i
mellan-registret, bereder tillfälle att briljera
med några primadonna-egenskaper,
gjorde frk. Petri det bästa möjliga.
Bortseende från hennes mindre
jungfruliga gestalt, gaf hon genom den
varma känsla hon inlade hos
prototypen för det »evigt kvinnliga» en
mycket tilltalande prestation. Sist,
men icke minst, må lofordas den
splendida och stilfulla uppsättningen, hvars
like dittills ej ens skådats på den i
fråga om sina »mise-en-scener» i
allmänhet, åtminstone i Italien,
oöfver-träffade Scala-teatern, och som i »La
damnation» är af så stor betydelse.
II.
Verdis melodram »Luisa Miller».
Manzoitis balett »Rolla».
Med afseende på »La Scalas»
följande program kunna vi yttra oss
helt kortfattadt, enär detsamma
huf-vudsakligen hade, ur musikhistorisk
synpunkt, ett kuriositetens intresse.
Det upptog nämligen ett af Verdis
* Detta är ett i Italiens teaterväsen ined
dess ringa »stabilitet» alldeles unikt
förhållande.
** Såsom exempel pä lians omfattande
talang kan nämnas, att han är en lika
präktig don Juan som en öfverdüdig Beckmesser
i »Mästersängarne» samt, öfver liufvud taget,
en utmärkt Wagner-tolkare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
