Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 2 Mars 1903 - Gustaf Henrikson † (med porträtt) - Leonard Borwick (med porträtt) - Sonatens karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nämnda år utförde Henrikson några
mindre roller, t. ex. Tuve i »Den
bergtagna». Ar 1875 fick han utföra
Leanders parti i Gounods komiska
opera »Läkaren mot sin vilja» och
följande aret Spinker i »Muntra
fruarna* samt Daniel i »Alphyddan»,
hvari ett par andra af Jul. Günthers
elever lä to höra sig, nämligen fröken
Östberg och hr Hallongren. Efter
den treåriga elevkursen vid operan
erhöll han 1 juli 1H76 fast
engagement vid denna och kvarstod där till
I juli IHK.’i. Af roller som Henrikson
under denna lid utförde kunna
nämnas Jonas i »Profeten», Piffear i
»Konung för en dag», Gontran de
l’Ancre i »Guldkorset» Rambaud i
»Robert», Skawronski i »Nordens
stjärna», Merinville i »Muraren»,
Ruodi, i »Wilhelm Teil , Trubaduren
i »Vikingarne», Tom i Silfverringen»,
prins Leopold i »Judinnan», Pacome i
»Kungen har sagt det» m. fl.
Då hr Henrikson 1883 lämnade
Stockholmsoperan var det för att
tillträda engagement i Kristiania vid det
operasällskap, som där bildats af
fruarna Mattis Lundström och Olefine
Moc att uppträda på Tivoliteatern.
Under de tvenne år, som detta företag
höll sig uppe, hade hr Henrikson på
sin lott att uppbära flere större
partier, såsom titelrollen i »Faust , Don
José i »Carmen», Wilhelm Meister i
»Mignon», Zephoris i »Konung för en
dag», Lorenzo i »Pra Diavolo». Hr
Henrikson tog därpå engagement vid
Fröbergska operettsällskapet, där han
verkade från 1885 till 1889 och
såväl i Sverige och Norge som i
Danmark och Finland sjöng i ett tjog
operetter samt äfven där Zephoris
parti.
Från 1 aug. 1890 anställdes hr
Henrikson åter vid Stockholmsoperan,
hvars chef då var förste
hofkapell-mästaren hr Conrad Nordqvist, och
har allt sedan verkat där som sångare
och skådespelare.
Utom de ofvan nämnda rollerna
kunna vi nämna följande som tillhörde
hr Henriksons repertoar: Anders i
»Vermländingarne», Aigne/et i
»Advokaten Pathelin», Beppo i »Fra
Diavolo», Fredrik i »Mignon», Wenzel i
»Brudköpet», Remendado i »Carmen»,
En bramin i »Jessonda», Viarducci i
»I Firenze», Aboulifar i »Oberon»,
Isepo i »Gioconda», Guillot i
»Skrif-varkungen», barberaregesållen Adam
i »Bybarberaren», Donathan i
»Niirn-bergerdockan», Don Curzio och Bazil
i »Figaros bröllop», Kynalojiex i
»Fryne», Kalle i »Ett svenskt minne»,
Agobar i »I Marocco», notarien i
»Barberaren», baron Duphol i »Den
vilse-förda», Rardolf i »Falstaff», Benvolio
i »Romeo och Julia», Dickson i »Hvita
frun», Harald Halte i »Tirfing» samt
Mustafa i »Enleveringen ur Seraljen ,
Messur i »Abu Hassan», Parpignol i
»Boheme», Mårten i Mendelssohns
sångspel Hemkomsten» jämte flere
andra roller af mindre betydenhet.
Leonard Borwick.
Då nu åter igen, såsom för sex år
sedan, lady Hallé kommer att
konsertera här jämte pianisten Borwick, ha
vi funnit anledning till att i dagens
nummer intaga den senares porträtt.
Lady Hallé har, som bekant, flere
gånger varit afbildad i Sv.
Musiktidning. När den världsberömda
»violindrottningen» introducerade den
engelske konstnären hos oss, var han föga
känd i musikvärlden, men han har
sedan allt mer stadgat sitt anseende
såsom en ibland vår tids utmärktaste
pianovirtuoser genom sitt gedigna,
klara och uttrycksfulla spel. Vår
musikpublik hänförde han med detta
redan vid hans första besök i oktober
1H97 och ännu mera när han i
februari året därpå gaf ett par egna
konserter och som solist hade tillfälle att
göra sin talang i vidsträcktare mån
känd.
TU. Leonard Borwick är född i
Walthamstown (Essen), nu egentligen
en förstad till London, d. 26 febr. 1868.
Från sin tidigaste barndom visade han
stor kärlek för musik och
uppmuntrades i hågen för denna sköna konst af
sin far, som var en skicklig
violoncellist. Under några år tog den unge
Leonard Borwick undervisning af mr
Henry R. Bird och begaf sig sedan
till Frankfurt a. M., där han 1884—89
hade förmån att under ledning af fru
Clara Schumann utbilda sig i
pianospelet och i musikteori undervisades
vid Hoch’ska konservatoriet af Bernh.
Scholz och Iwan Knorr. Å en af
museum-konserterna där uppträdde han
första gången offentligt med
Beethovens pianokonsert i Ess dur. I
England framträdde han först på en
konsert af Philharmonie Society i St.
James’ Hall den 9 maj 1k90, spelande
Robert Schumanns pianokonsert, Brahms
Rhapsodie i B-moll och Staccato-Etude
af Rubinstein. Han blef genast ansedd
som en pianist af mera ovanligt slag,
och påföljande månad engagerades han
att spela Brahms’ D-moll-konsert på
en af Richters konserter. Allt sedan
har han ständigt tillhört de
konserte-randc artisterna och varit publikens
favorit på Populär Coneerts i London,
vid hvilka lady Hallé i många år
medverkat.
Före sitt senaste besök här hade
han i Hamburg, Köpenhamn, Brüssel
och Paris hänfört sin publik och under
senare år med stor framgång
konser-terat flerstädes i Tyskland.
–––––
Sonatens karaktär.
Sonaten är till sitt väsende ett
cykliskt verk, den skall bestå af flere
satser, som genom ett gemensamt
band äro förenade till ett helt. Man
tänker sig en pianist, som på sitt
program har omkring sex nummer. För
att icke trötta åhörarne söker han då
att låta ett långsamt stycke följa på
ett i raskt tempo, ett lugnt på ett
lidelsefullt. Denna sträfvan att hålla
åhörarnes intresse vaket genom
omväxling har väl också bidragit till
uppkomsten af den flersatsiga sonaten,
liksom »suiten» otvifvelaktigt har
uppstått af denna anledning, i det man
fogat tillsammans olika slags danser
från olika nationer — den allvarliga
tyska »Allemanden , den rytmiskt
lif-liga franska »Couranten», den med
spansk grandessaframskridande
»Sarabanden», den snabblöpande engelska
»Giguen» o. a. —; och dessa i samma
tonart för att åstadkomma en viss
enhet. Men i motsats till suiten, hos
hvilken ej är fråga om något inre
sammanhang mellan de särskilda
satserna, ägde sonaten ifrån början en
allvarligare, förnämare karaktär. Se
vi först på det andliga innehållet, så
måste sonaten redan genom sin
konstmässigare form vara mera betydande.
Sonatfor me n, i specifik mening,
sådan den mestadels förekommer i
första satsen (undantagsvis också i
finalen och adagiot) har afgjordt sina
särskilda företräden. Allehanda ästetiska
principer, som i musiken ha evig
giltighet, komma i den till uttryck, så
principen af enhet i mångfalden,
principen om kontraster och det skönas
växling, principen rörande symmetri
och proportionalitet etc.
Sin enhetlighet erhåller icke
sonatsatsen genom den enhet i tonart, åt
hvilken alla harmoniska vändningar
och utvikningar syfta (tonaliteten);
satsen skall emellertid göra intrycket
af helgjutenhet i sin bildning. En
grundtanke skall genomgå det hela.
Denna grundtanke (temat) uppträder
i regeln strax i början. Men till
denna hufvudtanke sluter sig
fullkomnande, förtydligande och förmedlande
bitankar med anknytning till någon
del af hufvudtanken, och då icke
allenast mångfald skall härska i enheten
utan ock kontrastverkan skall
åstadkommas, följer på första temat ett
andra sådant. Enhetlighet är ju icke
enformighet; därför skall detta andra
tema, om ock stående i inre
sammanhang mod det första, förete en annan
karaktär. Hade det första en kraftigt
manlig, så kan det andra ha en
vekare, mera sangbar, kvinnlig karaktär.
Ty där det stränga förenar sig med
det milda, det starka med det ljufva,
alstras en god klangverkan. Till en
vacker afrundning hör att första
delen af sonatsatsen icke genast slutar
med det andra temat utan till detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
