Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 2 Mars 1903 - Sonatens karaktär - Sven Scholanders debut i Köpenhamn, af Charles Kjerulf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fogar ännu en särskild, det hela
af-slutande, tanke. Ännu mer kommer
lagen om enhet i mångfalden att
till-lämpas på andra delen, genom
förings-delen. De särskilda motiven i första
delen möta sig här på samma fläck,
uppträda i ny tonart, i annan
harmonisering, ofta kontrapunktisk
förveckling: efterhärinning, omvändning,
vari-ering, figuration, modulation — allt
tjänar till att låta lmfvudtanken
framträda i ny belysning och betydenhet.
Det i första satsen under en mera
enkel och klar gestalt gifna genomgår,
så att säga, en jäsning för att åter
kunna framträda i ny förklaring, i ny
glans. Satsens båda tema — att
förlikna med den manliga och den
kvinnliga parten i äktenskapet — komma,
sedan de funnit hvarandra, under den
andra i närmare beröring, hvarvid det
icke aflöper utan ömsesidig strid och
slitning, men denna leder dock till
harmonisk vinst ocli till ett nytt, kraftigt
lif. Här uppenbarar sig sonatens
dialektiska och filosofiska karaktär, som
tager åhörarens musikaliska tankekraft
i synnerligt anspråk. Den tredje
delen i sonatsatsen, åter börjande med
lmfvud temat, bringar u p p r e p n i n g e n s
princip till giltighet. I det att det
andra temat och sluttanken nu
återkommer i liufvudtonarten i stället för
i dominantens (hos Beethoven träffa
vi ofta på ännu ett nytt uppträdande
slutmotiv, »codan»), afslutas det hela
i skön symmetri och enhetlighet.
Upprepningen är en visserligen ofta
bestridd men oeftergiflig formprincip.
De flyende tongestalterna i ett
musikstycke låta icke uppehålla sig; första
intrycket af dem är så kort och
öfver-gående att det musikaliska örat
trängtar efter deras återkomst (förutsatt att
musiken är af någon betydenhet).
Särskildt gäller detta om de båda
tema: de måste på nytt visa sig för
att vi skola bli rätt förtrogna med
dem. Ett blott en gång uppdykande
och sedan för alltid försvinnande skönt
motiv uppväcker hos oss en
otillfredsställd nedstämmande längtan.
Likasom förhållandet är mellan
första satsens båda tema så råder äfven
dualiteten af den manliga och
kvinnliga principen i fråga om den eller de
afdelningar i sonaten, livilka följa på
den första. På den manligt
fortskridande, viljekraftiga, första satsen
följer det mera passiva, ljuft kvinnliga,
inre känslolif uttryckande adagiot. I
stället för detta förekommer ock ett
andante eller annan långsammare
mellansats och stundom följes denna af
eller utbytes mot en menuett. Äfven
ett lekande scherzo tränger sig
stundom in mellan yttersatserna. Såsom
typ för den äldre sonatens bildning
af tre delar, en långsam sats mellan
två lifligare, kunna vi taga
Mozart-so-naten. Beethoven tager sig större
frihet i sonatens konstruktion. Att icke
tala om hans sista, formväxlande so-
nater — af åtskilliga nutidsmusiker
räknade såsom typer för den
moderna sonaten — så se vi t. ex.
Ass-dur-sonaten (op. 26) börja med
varie-radt andante, hvarpå följer scherzo,
marcia funebre och allegro; den
bekanta ciss-moll- ( månskens- ) sonaten
börjar med adagiosats, efterföljd af
allegretto och presto. — Rondot
(ringdans) är i den äldre sonaten vanligt
såsom finalsats och är direkt taget
från dansmusiken, specielt från
dansvisan med refräng. Ger man
strofsången med den allt jämt
återkommande melodien, de förmedlande
mellanspelen och slutfraserna en
instrumental prägel och utför det hela i
bredare form, så har man rondot i
sonaten.
Den klassiska sonaten med sina
sköna proportioner och inre rika
konstruktion, med sina i de särskilda
satserna såsom i det hela väl afrundade
form är en kraftig protest mot all
formlös, realistisk musik, som man nu
möter i så många nutidens
kompositioner, som väl kunna väcka ett visst
intresse men ej tala till själen och
det sanna musiksinnet, ej väcker någon
harmonisk stämning. Sonaten lär oss
att det arkitektoniska elementet ej får
saknas i musik af betydenhet. Men
i vår tid menar mången komponist,
att det visar ett framsteg om han i
sina verk med flit sätter de sköna
formförhållandena å sido, upphöjande
regel- och formlöshet till princip.
I en tysk musiktidning, som
innehåller en uppsats om
»framtidssona-ten», läser man följande: Sonaterna
före Beethoven äro ännu en sund
näring för de unga, af stort
pedagogiskt värde, och såsom historiska
minnesmärken kunna vi ej umbära
dem, ja behöfva dem till och med på
konsertprogrammen, men flertalet af
dem är ingen andelig näring mera för
mognade människor i vår tid.» Och
likväl — vänder man sig icke just i
vår tid så gärna tillbaka till det gamla?
Joh. Seb. Bach värderas i nutiden
mera än någonsin. Mozarts sonater
spelas af en Risler ocli andra såsom
njutningsmusik, ej blott historisk.
Såsom Mozartspelare —- d. v. s.
framförande af Mozarts sonater — har t.
ex. Carl Reinecke gjort sig berömd.
Ett kriterium på en äkta musikalisk
natur och konst hos en pianist är att
han kan spela en Mozart-sonat
fullkomligt. Och äfven andra äldre
sonater, af Haydn, Clementi, Dussek m.
fl. kunna ännu skänka musikalisk
njutning åt den verkligt musikaliske. Väl
vore om sådan musik mera odlades i
hemmen än hvad nu är fallet. Den
har i sig ett beståndande värde af
högre slag, än att endast förtjäna
bortfuskas af elever, som ej på långt
när kunna tekniskt behärska denna
musik eller fatta hela den inneboende
enkla skönheten i densamma.
•?;v
Sven Scholanders debut i
Köpenhamn.
Af Charles Kjerulf.
(l*r »Programmet».)
För åtskilliga år sedan hörde jag
den första, tillfälliga berättelsen om
en svensk bildhuggare, som sjöng
visor till eget lut-ackompagnemang och
verkligen gjorde det så behagligt.
Det var visst Willy Norrie, som rest
genom en och annan stad i Sverige,
hade hört mannen och förtäljde litet
om honom. Men jag glömde snart
bort saken.
Så fick jag ett halfår efteråt ett
bref från Stockholm med en
främmande handskrift. — Ett långt bref
på två ark och en energisk,
karaktär-full stil. Det var underskrifvet Sven
Scholander, och det blef snart klart
för mig att brefskrifvaren var
identisk med den vissjungande och
lutspelande bildhuggaren jag hade fått
höra omtalas.
Med en ursäkt för att han, som
var mig personligen alldeles obekant,
sålunda vände sig till mig, förklarade
han mig mycket öfvertygande och
lef-vande hvad det var han presterade och
livad han åsyftade. »Jag har en ganska
hvardaglig, kanske snarare ful röst»,
skref han helt öppenhjärtigt, »men
jag förstår sjunga, jag kan spela
därtill och jag förmår särskildt att
föredraga. Och hvad jag åsyftar är detta:
återinsättandet af den lilla enkla
sångformen, »Visan», i alla dess gamla
rättigheter, — på den hedersplats,
från hvilken den så länge varit
för-drifven. Jag betraktar det såsom en
mission, och jag slutar ej förrän jag
har utfört den.»
Han skref mycket annat än det,
men hufvudinnehållet var detta. Ocli
han slutar med att begära mitt råd:
om jag trodde att han med sådan
sång, sådant spel och sådan repertoar
kunde skaffa sig öronliud i
Köpenhamn och om jag möjligen kunde
sätta honom i förbindelse med en
konsertarrangör.
Se — detta var ju en konstig sak.
Att döma om och råda en sångare,
som man aldrig hört, ocli därtill i en
genre som var helt ny och okänd, —
ja till på köpet att rekommendera
honom åt en affärsman.
Det var verkligen betänkligt.
Men å andra sidan: jag kunde icke
komma ifrån att hela saken
intresserade mig lifligt, ja, likasom med makt
trängde sig på mig. Brefvet var så
liffullt ocli ypperligt affattadt, gaf mig
en så tydlig föreställning om mannen
och prestationerna att jag nästan tyckte
mig ha både sett och hört dem ...
först och sist var intrycket af dessa
ord och vändningar så pålitligt och
öfvertygande — jag kunde ej frigöra
mig från dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
