Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 16 Mars 1903 - Maikki Järnefelt (med porträtt) - Beethoven. Efter anteckningar af baron Trémont, meddelade af Jean Chantavoine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
recensioner öfver sångerskans
uppträdande på scenen finna vi Sieglinde,
Elsa, Elisabeth, Senta och Margareta
i Gounods »Faust». Som
konsertsångerska får hon ej mindre beröm,
vare sig det gäller tolkningen af
Schuberts »Erlkönig» och Rubinsteins
»Asra» eller Griegs »En svane»,
Hil-dachs »Lenz», Brahms’ »Vergebliches
Ständchen» etc.
Fru Järnefelt har nyligen skördat
rika lagrar på sina konserter i norra
Tyskland, hvarvid hon haft en
utmärkt ackompanjatör i sin man, den
mest genom sin symfoniska dikt
»Korsholm» i utlandet bekanta, finska
tonsättaren; för öfrigt genom vackra
kör-och solosånger känd hos oss. Äfven
här kommer han att medverka vid
sin frus konserterande.
’n
Beethoven.
Efter anteckningar af baron de
Trémont, meddelade af
Jean Chantavoine.
Bemyndigad öfversättning ur »Die Musik».
Tack vare herr Couderc, amanuens
vid handskriftsafdelningen i franska
nationalbiblioteket i Paris, har jag
funnit ett manuskript, som säkert
kommer att väcka alla Beethovenvänners
intresse. Författaren, baron de
Trémont (född 1779, död ungefär 1852),
testamenterade National- (dåvarande
Kejserliga) biblioteket fem tämligen
tjocka manuskriptband innehållande
anteckningar öfver berömda personer
af alla stånd och yrken, hvilka baron
Trémont hade lärt känna i
pariserso-cieteten eller i utlandet. Trémont
framställer sig själf soin intresserad
dilettant i musik, hvilket äfven framgår
af hans hågkomster af komponister,
sångare och virtuoser.
Följande berättar om hans
bekantskap med Beethoven.
År 1809 under Napoleons krig mot
Österrike uppdrogs åt mig, medlem
af statsrådet, att öfverbringa
detsam-mas beslut till kejsaren. Trots min
hastiga afresa var jag fullt besluten
att om armén komme att tränga fram
till Wien skaffa mig tillträde till
Beethoven, hvars geni jag beundrade och
hvars verk jag kände utantill.
Fördenskull bad jag Cherubini om
ett rekommendationsbref.
»Jag skall gifva er ett bref till Haydn
och vet att den hedersmannen skall
taga emot er väl, men till Beethoven
skrifver jag ej; jag skulle blifva utom
mig, ifall han tillbakavisade någon,
som jag rekommenderat. Han är en
ouppfostrad människa!»*
Därpå vände jag mig till Reiclia.
»Jag fruktar», svarade denne mig,
»att mitt bref kommer att gagna er
föga. Sedan Frankrike förvandlats till
kejsardöme hatar Beethoven
fransmännen och deras kejsare så djupt att
Rode, Europas främste violinist, fick
på genomresa till Ryssland, stanna
åtta dagar i Wien, utan att kunna bli
emottagen af honom. Beethoven är
människoskygg, nyckfull, en
misantrop. Kort och godt, för att ni skall
få en föreställning om honom
behöf-ver jag blott berätta, att då
kejsarinnan (prinsessa af Bayern, Frans II:s
andra gemål) en morgon lät bedja
honom besöka sig, svarade han, att han
var sysselsatt hela dagen, men att han
skulle försöka komma nästa morgon.»
Denna berättelse kom mig att tro
att mitt bemödande att få lära känna
Beethoven skulle blifva omöjligt. Jag
hade hvarken rykte, titel eller något
som kunde förläna mig anseende.
Min rädsla att blifva tillbakavisad var
så mycket mer berättigad som Wien
för andra gången besköts af franska
armén och jag kom dit som
Napoleons statsråd. Trots det ville jag
dock försöka min lycka. Jag begaf
mig sålunda till den otillgänglige
mästaren men vid hans port kom jag att
tänka på att jag valt en olycklig dag,
ty som jag gjort ett officielt besök,
bar jag statsrådsuniform. Ty värr
bodde Beethoven på en af vallarne
och då Napoleon hade befallt deras
förstörande, hade man låtit minorna
springa under hans fönster.
Hans grannar visade mig hans
bostad. »Han är hemma», sades det
mig, »men för ögonblicket har han
ingen tjänstflicka, ty han byter
oupphörligt, och det är mycket osäkert om
han skall släppa in er.» Jag
knackade på tre gånger och höll just på
att gå, då en förskräckligt ful och till
synes mycket misslynt man öppnade
dörren och frågade mig hvad jag ville.
»Har jag den äran att tala med herr
Beethoven?» — »Ja, min herre»,
svarade han mig på tyska, »men jag
måste genast säga eder att jag
förstår mycket lite fransyska.» — »Jag
förstår tyska lika så lite, min herre»,
svarade jag honom, »men mitt ärende
är blott att lämna ett bref från herr
Reicha i Paris.» Han ser på mig,
tar brefvet och låter mig gå in.
Hans bostad bestod blott efter hvad
jag tror af två rum. Det första hade
en afstängd alkov, i hvilken hans
bädd stod, densamma var emellertid
så liten och mörk att Beethoven måste
göra sin toilett i det andra rummet
eller i salongen. Må man föreställa
sig det smutsigaste oeh oordentligaste
man kan tänka sig, stora
vattenpussar betäckte golfvet och på den
tämligen ålderstigna flygeln kämpade dam
och smuts en het kamp med
manuskript och tryckta notblad. Där bred-
* Cherubini var som bekant motståndare
till Beethoven; angående de sista kvartetterna
sade han blott: »De komma mig att rvsa.»
vid stod ett litet valnötsbord, hvilket
bar tydliga spår af att det därpå
stående bläckhornet ofta varit
ikullsla-get. Äfven låg där en mängd
ner-bläckade gåspennor, hvilka tydligen
voro i behof af en grundlig
rengöring. Stolarne, som till största delen
hade halmsitsar, voro betäckta med
klädesplagg och andra föremål samt
tallrikar, på hvilka ännu sågos rester
af föregående dags aftonmåltid.
Balzac eller Dickens skulle kunna uttänja
denna beskrifning ännu på tvänne
sidor och skulle beliöfva lika mycket
för att gifva en noggrann beskrifning
på den store komponistens person
och dräkt, men då jag hvarken är
Balzac eller Dickens, inskränker jag
mig till de orden: Jag var hos
Beethoven!
Jag talade endast helt obetydligt
tyska, men förstod språket något bättre
och han var ej heller särdeles hemma
i fransyskan. Jag var förberedd på,
att han skulle afskeda mig så fort
han läst mitt bref och att vår
bekantskap därmed skulle vara till ända.
Jag hade sett björnen i sitt ide och
det var mer än jag vågat hoppas.
Döm därför om min förvåning, då
han utan att öppna brefvet lade det
på ett bord och bjöd mig en stol, och
ännu mer tilltog min häpnad, då han
började prata. Han frågade mig,
hvilken uniform jag bar, frågade
efter min ställning, min ålder, orsaken
till min resa, om jag var musikalisk
och ämnade bosätta mig i Wien. Jag
svarade att brefvet från Reicha skulle
förklara honom allt detta mycket bättre
än jag vore i stånd till. »Nej, nej,
tala ni», sade han till mig, »tala blott
långsamt, ty jag är döf, men jag
skall nog förstå er.» Jag gjorde de
otroligaste ansträngningar i språkligt
afseende och han bemödade sig också.
Det blef den märkvärdigaste
blandning af dålig tyska från min sida
och dålig fransyska från hans, men
hufvudsaken var att vi förstodo
hvarandra. Besöket varade mer än tre
kvarts timma och han bad mig att
återkomma.
Jag gick ut stoltare än Napoleon
hade kommit till Wien; jag hade
er-öfrat Beethoven!
Orsaken till det nu mellan oss
begynnande lifliga umgänget kan jag
blott förklara genom Beethovens
egendomliga karaktär. Jag var ung,
vänlig och höflig, en främling och raka
motsatsen till honom; antagligen af
nyckfullhet, annars kan jag ej
utfundera det, fann han behag i mig. Och
då fantastiskt anlagda människor
sällan frukta för att gifva vika för sina
böjelser, gaf han mig flera rendez-vous
under min vistelse i Wien, ja han till
och med improviserade för mig ensam
en å två timmars tid åt gången. Om
han då hade en tjänsteflicka tillsade
han henne att icke släppa in någon,
och om den besökande hörde klaver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
