Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 16 Mars 1903 - Beethoven. Efter anteckningar af baron Trémont, meddelade af Jean Chantavoine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spel, skulle hon säga, att han
improviserade och ej toge emot någon.
Några musiker, med hvilka jag blef
bekant, höllo en sådan utmärkelse för
omöjlig. »Vilja ni tro mig», frågade
jag dem »om jag visar eder ett bref
skrifvet af honom på franska ?» —
»På franska? Det är ej sant! Det
språket kan han ju knappast och
skrifver ej en gång läslig tyska. Han
är ej i stånd till en sådan
ansträngning!» — Jag gaf dem nu som bevis
brefvet. »Då», svarade de mig, »måste
han hysa stor förkärlek för er. I
sanning en gåtfull människa!»
Brefvet, som för mig är af
oskattbart värde, har jag låtit inrama.
Beethovens improvisationer hafva
kanske gjort det mäktigaste intryck
jag någonsin erfarit. Jag vore
nästan böjd för att tro, att den som ej
hört honom improvisera, ej kan mäta
hela vidden af hans geni. Ofta sade
han till mig, impulsiv som han var,
sedan han slagit an några ackord:
»Intet faller mig in, låtom oss vänta
därmed till en annan gång!» Och i
stället underhöllo vi oss öfver filosofi,
religion, politik och i synnerhet öfver
Shakespeare, lians afgud, i en
blandning af språk, som skulle ha aflockat
en åhörare ett hjärtligt skratt.
Om man med en människa med
esprit menar en, som förstår att göra
anderika, fint slipade anmärkningar,
var Beethoven det på intet sätt. Han
var för tystlåten för att hans samtal
skulle kunna verka lifligt. Hans
tankar kommo stötvis, voro alltid stora
och ädelmodiga, ehuru ofta ej
träffande. Mellan honom och Jean Jacques
Rousseau fanns en viss samstämmighet
i felaktiga åsikter, som hade sin
yttersta orsak i att de till följd af sitt
misantropiska lynne hade skaffat sig
en fantasivärld, som hvarken kan
hänföras till den mänskliga naturen eller
den sociala staten.
Men Beethoven hade läst särdeles
mycket. Ty genom sin ensamhet, sin
döfhet och sitt vistande på landet hade
han haft tid att fördjupa sig i
studiet af de grekiska och latinska
skriftställarna, samt i Shakespeare.
Läggom därtill ett egendomligt, men
uppriktigt intresse, som, ehuru uppbyggdt
på falska förutsättningar, gaf hans
samtal om än icke något särskildt
tilldragande, så dock något originelt och
egenartadt. Och då han visade mig
en viss välvilja, såg han på sitt
gubbaktigt knarriga sätt mycket hellre, att
jag motsade honom, än att jag städse
var af samma åsikt som han.
Om han var väl disponerad den
dag han lofvat improvisera, verkade
han mäktigt gripande; uppfylld af
entusiasm och medryckande kraft,
afloc-kade han instrumentet de härligaste
melodier och det mest smekande
välljud, ty inom trollkretsen af sin
musikaliska skapareförmåga behöfde han
ej bemöda sig om att frambringa verk-
ningsfulla effekter, de kommo af sig
själfva utan att han sökte dem. Hans
klaverspel var ej korrekt och hans
fingersättning ofta felaktig, något som
hindrade tonens skönhet emellanåt,
men hvem brydde sig om att tänka
på virtuosen; man var helt och hållet
under inflytande af hans tankar.
Jag frågade honom, om han ej hade
lust att lära känna Frankrike.
»Innan Frankrike fick kejsare önskade
jag det mycket, nu har lusten
försvunnit. Dock skulle jag gärna vilja
höra de mozartska symfonierna (han
nämnde hvarken sina egna eller Haydns),
som man säger att
pariserkonservatoriet uppför mönstergillt. Men jag
är för fattig för att göra en resa som
måste bli mycket kort, af blott och
bar nyfikenhet.» — »Res med mig,
jag tar Er med». — »Det är väl ej
ert allvar? Jag kan dock ej tillåta
att ni gör er så stora utgifter för
min skull.» — »Var ni ej orolig,
utgifterna äro lika med noll;
resekostnaderna äro redan betalda för mig,
| jag tar er med i min vagn. Om ni
är nöjd med ett litet rum kan jag
ställa ett dylikt till ert förfogande.
Ni säger således ja, det lönar väl
mödan att tillbringa 14 dagar i Paris.
Ni behofver blott betala aterresan
j och för mindre än 50 gulden kan ni
komma tillbaka.» — »Ni frestar mig
verkligen, jag skall tänka på
sa-1 ken.» —
Jag bad honom flera gånger att
besluta sig. Hans obeslutsamhet
motsvarade städse hans dåliga lynne. —
»Jag kommer att bli öfverhopad af
besökande.» — »Ni mottar dem helt
enkelt ej.» — »Får massor af
inbjudningar» — »som ni ej antager» —
»man kommer att plåga mig att spela
[ och komponera» — »ni svarar att
ni ej har tid därtill,» — »Edra
pari-i sare komma att hålla mig för en
björn.» — »Hvad behöfver ni bry er
om det? Det bevisar att ni ej
känner dem. Paris är en ort af frihet
och oafhängighet från alla
sällskapliga bojor. Framstående män blifva
så mottagna som det behagar dem
att framträda. Och om man är
främling och därtill något excentrisk så är
framgången gifven.» —
Ändtligen räckte han mig en dag
handen och sade att han skulle komma
med mig.
Jag var hänryckt — att få
Beethoven till Paris, att låta honom bo
hos mig och att införa honom i den
musikaliska världen, var för mig en
slags triumf. Men till straff för min
för tidiga glädje skulle planen ej
förverkligas. — — — — — —––––––––
Efter den kort därpå slutna freden
måste Trémont tillbaka till Paris. Han
1 skulle aldrig återse Beethoven. Hans
hågkomster af mästaren sluta med
korta biografiska och kritiska notiser
ur hvilka vi kunna anföra följande
rader:
»Napoleons storhet sysselsatte
mästaren lifligt och han talade ofta med
mig därom. Trots det, att han ej var
välvilligt stämd mot honom, märkte
jag, att han beundrade hans
uppåtstigande från en obemärkt ställning.
Det smickrade hans demokratiska idéer.
En dag sade han till mig: Ȁr jag
tvungen att uppvakta kejsaren, då jag
kommer till Paris?» Jag försäkrade
honom att det ej vore nödvändigt,
om han ej blefve uppmanad därtill. —
»Och tror ni att han skall göra det?»
— »Jag skulle ej betvifla det ett
ögonblick, om han visste att uppskatta er
betydelse, men ni vet ju genom
Cherubim, att han blott föga förstår
musik.» — Denna fråga ingaf mig, att
det, trots hans åsikter, skulle smickra
honom att blifva utmärkt af
Napoleon. —
Människoskygg och med obesvarad
kärlek vandrade han genom lifvet.
Man vet ej hvem Giulietta var, till
hvilken han skrifvit de lidelsefulla
brefven, man vet blott att hon var
gift. Han hyste ock en stark böjelse
för grefvinnan Erdödy, en kärlek, som
påminner om Rousseaus till fru
d’Hou-detot. Jag känner äfven till hans
tredje tycke, men kan ej namngifva
henne.*
Då Napoleon bemäktigade sig Wien
för andra gången, gjorde hans broder
Jerome, dåvarande konung af
Westfalen, Beethoven det förslaget att
antaga kapellmästarebefattningen hos
honom med 7,000 fr. lön. Jag var då
i Wien och mästaren bad mig i
förtroende om råd. Jag rådde honom,
som jag tror riktigt, att ej emottaga
erbjudandet, icke därför att jag
förutsåg detta konungarikes fall, utan
emedan Beethoven ej skulle hafva stannat
sex månader vid Jeromes hof.»–––––
Till dessa anteckningar bifogas ett
stycke notpapper i kvartformat på
hvilket Beethoven skrifvit ungefär sex
rader och i hvars melodi man
spårar urtemat till »den nionde», alltså
redan år 1809. Trémont angifver
denna handskrift som ett utdrag ur
en i hans ego varande livre
théma-tique d. v. s. skizzbok. I öfra
hörnet står med Trémonts stil att läsa
281, på den tomma bakre sidan 282.
Antagligen är bladet det sista af en
utomordentligt tjock skizzbok, som
liksom ofvannämnda franska bref gått
förloradt genom egarens skuld.
* Ur historisk synpunkt kan man blott
beklaga baron Trémonts tystlåtenhet. 1852
torde doek all hemlighetsfullhet angående
Beethovens hjärteangeliigenheter anses förfallen!
Enligt sin utsago skall Trémont vid ett
viktigt tillfälle i mästarens lif hafva spelat en
viktig roll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
