Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 16 Mars 1903 - Musiken ur sociologisk synpunkt, af B. R—s - Konsten att bedöma ett musikstyckes art. Amerikansk humoresk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Musiken ur sociologisk
synpunkt.
Af B. R-s.*
Det sociologiska draget i musiken
framträder under alla tider, vid alla
vändpunkter i historien, men
naturligtvis icke på samma sätt och i
samma utsträckning. En noggrann
pröfning visar alltid hvilka
förhållanden som råda mellan vissa konstarter
och vissa kretsar i det mänskliga
samfundet, lika mycket om det gäller den
antika monodien, polyfonien hos en
Palestrina eller symfonien och
musikdramat.
Hos grekerna stod musiken i
närmaste förbindelse med poesi och dans,
vid alla ceremonier, privata som
offentliga, spelande en stor roll. Dess
anseende stod så högt att Pindarus i
verser prisade den seger som vanns
af flöjtblåsaren Midas från
Agrigen-tum. I uppfostran spelade den en
stor roll. Benämningen af tonarterna
efter de särskilda stammarna (dorisk,
frygisk, lydisk etc.) beteckna
tillräckligt musikens sociala natur. Bekant
är också ett ställe i Platons »Staten»,
däri han utesluter molltonarterna vid
undervisningen emedan de icke egna
sig till att bilda beskyddare åt staten,
hvaremot den doriska och frygiska
harmonien vore passande för krigare,
ämbetsmän och präster. Äfven
Aristoteles betecknar musikens uppgift
vara att bilda människor, framför
allt medborgare, hvilka under det
gamla statsväsendet utgjorde eliten af
människor. Med kristendomens
införande öfvergingo sedan dessas enkla
sånger till den troende folkmassans
j egendom och blefvo det århundraden
igenom (»kyrkotonema»).
På annat sätt social, om kanske i
mindre grad, var nederländarnes och
italienarnes polyfoni. Den gick ut
ifrån folket och växte upp ur
krigs-och danssånger, om den äfven var af
kristlig karaktär. I sextonde
århundradet begynte man också att på
realistiskt vis musikaliskt skildra
folklif-vet. Ciément Jeannequin begagnade sig
sålunda af gatuhandlarnes rop i Paris,
den tyske Eccard (1553—1611)
målade i toner det rörliga lifvet på
Mar-cus-platsen i Venedig och italienaren
Strigio komponerade kvinnornas
pladder vid tvättbaljorna». Icke blott till
innehåll utan ännu mer till formens
byggnad är den polyfona musiken
soical. I denna mening är
Palestri-nas konst äkta »katolsk», d. v. s.
allmän, så till vida som den utesluter
solosången liksom livarje personlig,
individuell tolkning och ej låter någon
stämma herska öfver den andra. »Den
är», såsom Bellaigne yttrat, »det mest
beundransvärda uttrycksmedelicke blott
* Ur en längre uppsats i Neue
Musikzeitung.
för tron utan ock för kärleken till
nästan». För musiken kom sedan
renässansen långt senare än för de andra
konserterna och bragte också in denna
lagen om individualiteten till giltighet.
Recitativet, melodien löste sig, alldeles
som om de voro nyskapelser, från den
vokala kontrapunkten och vände
menigheten ryggen, likasom i
medvetenhet af sin återvunna skönhet; och så
blef denna konst, som hittills varit den
mest folkliga, förvandlad till en
aristokratisk. Det 17:de århundradets
lyriska drama uppstod i Florenz i
Gio-vauno Bardis palats, grefven af Vernio,
och länge efteråt gjorde sig detta den
nya konstens ursprung bemärkt i
såväl Italien som i Frankrike och
Tyskland. Konsertoperorna, kantaterna
blomstrade vid furstarnes hof, i Italien
uppstodo musikakademier öfverallt och
privatteatrar odlade operan; dermed
var fältet öppnadt för virtuosväsendet,
för egenkärlekens estetiska ockrande.
Den aristokratiska fullkomligheten hos
denna konst icke allenast gjorde den
främmande för folket, utan enskilta
potentater sökte till och med att
uteslutande för sig och sin familj behålla
sina skyddslingar bland konstnärerna.
Så berättas om sångaren Vittori att
han flera gånger blef bortröfvad och
att han slutligen kom till påfven
Urban VII:s hof, hvilken gjorde honom
till riddare. Hans berömdhet i Rom
var så stor, att folkmassor omringade
palatser där han sjöng, och om den
personliga verkan af hans konst
berättar Erythräus, hans biograf, att
åhörarne så häftigt upprördes af hans
sång, att de måste knäppa upp
kläderna för att hämta andan. Icke
heller i Tyskland hade folket någon
andel i konsten, som, i följd af det elände
3 O-å riga kriget medförde, endast kunde
föra en bekymmersam tillvaro. Den
klyfta, som genom kriget uppstod
mellan de förnäma och folkmassan, var
så djup, att långa årtionden förlupo
innan man kunde slå någon bro öfver
eller fylla den. Så kom det sig att
den tröstare, som för det tyska folket
uppstod under denna tid i den
geniale Heinrich Schütz, ej blef hörd och
förstådd, han som dock i sin
»Sym-phonia Sacra»; »Kommen till mig, I alle
som arbeten och äro betungade»
skapat ett så härligt verk af medlidande
och tröst.
Ett århundrade gick om till dess
under en Händeis och Bachs kraftfulla
händer den tyska musiken med
framgång kunde ställa upp polyfoniens
grundsats emot den italienska
enstämmigheten. För att finna i hvad mått
denna konst är social behöfver man
endast erinra sig »Halleluja» ur
Handels »Messias», hvilket ljuder såsom
väldigt glädjerop från världens alla
hörn, och när dubbelkörerna ur
Mat-theus-passionen eller höga messan
upptornar sina under för åhörarne, så
måste man erkänna att hela mänsklig-
hetens böner och förhoppningar,
fromhet, glädje och smärta i dessa toner
stiga mot himmelen. Och man säger
sig att endast sådana konstverk som
på detta sätt vända sig till hela
mänskligheten, kunna kallas mästerverk i
högsta mening.
Social i ordets bästa mening var
äfven Haydns konst, »Skapelsens» och
»Årstidernas» sångare. Om han också
lefde i en furstes sold, härstammade
han dock från folket och glömde det
icke. Han visade den hulda
sånggudinnan lifvet ute på fältet, i ängarna
och skogen och gjorde henne till
landt-mannens väninna. Och ännu mera:
i stället för fugan, denna stränga form
för förening mellan stämmorna, satte
han den friare i symfonien och blef
så Beethovens förelöpare. Mozart står
i denna utveckling såsom ett
underbart blomster vid sidan af vägen;
hans själ var icke medeltidens aniina
symphonalis. Man må taga ur hans
mästerverk livad som helst, Mozart
är dock alltid sig själf; man kan ej
kalla honom hvarken folkets eller de
förnämes förtrogne. Hans snilles
väsen är enheten i stället för
mångfalden, och därför just torde han
förtjäna namnet den gudomlige.
Beethovens skapelser däremot äro
de fullkomligaste uttryck för det
universella lifvet, man kan tänka sig.
Omätlig sympati för medmänniskorna
är det djupa underlaget i hans verk;
däri ligger deras upphöjda skönhet.
Har man ansett honom i lifvet för en
människohatare, så visar det bekanta
testamentet från Heiligenstadt hur
mycket man bedragit sig på honom,
ifall icke det i högsta klarhet
fram-ginge ur hans skapelser. Om han
först egnade sin »Eroica» åt en
enskild man, åt Bonaparte, så har han
sedan, då han fann sig bedragen på
honom, egnat den åt hela den
stridande och segrande mänskligheten.
I »Pastoral»-symfonien visar han sinne
för naturen, deltagande i den
allmänmänskliga känslan för dess skönhet
och storhet, och denna allmänna och
rika medkänsla finner sedan sitt mest
geniala och fulländade uttryck i hans
»Missa solennis» och 9:de symfonien,
däri han hyllar glädjen och tonerna,
som skola göra alla människor »till
bröder», däri han »famnar hela
mänskligheten». (Forts.)
––-i––-
Konsten att bedöma ett
musikstyckes art.
(Amerikansk humoresk.)
Det finns ett ganska enkelt medel,
som den störste ignorant kan använda
för att finna om ett musikstycke har
värde eller är bara strunt:
Om musiken tycks säga »1, 2, 3,
hopp, hopp, hopp,» eller »1, 2, 3, bum,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
