Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 1 April 1903 - Ida Ekman (med porträtt) - Musiken ur sociologisk synpunkt (forts. o. slut), af B. R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i egenskap af finska sångerskor
medverkade såsoin solister å de i den
franska hufvudstaden gifna
konserterna.
I november samma år gjorde hr
ocli fru Ekman en större konsertturné
i Finland, en slags afskedsturné,
emedan hr Ekman erhållit permission på
två år från sin befattning vid
musik-institutet, alldenstund han med sin fru
tänkte bosätta sig i Berlin, där de af
Herm. Wolffs konsertbyrå engagerats
för flera filharmoniska konserter i
Tyskland och närgränsande länder.
Vistelsen utrikes blef dock ej
långvarig, ty hr Ekman återkallades snart
att tjänstgöra vid musikinstitutet i
Helsingfors, då lämplig vikarie ej
erhölls.
I september förra året medverkade
fru Ekman i Köpenhamn vid en af
de konserter Joh. Svendsen och
hofkapellet årligen gifva, hvarefter hon
där med särdeles stor framgång gaf
flera egna konserter. Hon medver- i
kade sedan i Paris på två
Colonne-konserter, sjöng i de franska
provinserna och konserterade i Oporto,hvarpå
kosan ställdes åter mot norden. Före
sin hitkomst gaf hon i Kristiania flere
konserter för utsåldt hus under
ovanligt rikt bifall. För att gifva ett
begrepp om hur den fängslande
sångerskan bedömes på annat håll, må
till slut anföras hvad kritiken i
Köpenhamn haft att säga efter hennes
»Lieder»-aftnar därstädes. Så yttrar
om henne Nationaltidende: »Fru Ida
Ekman gaf i går sin första konsert,
vid hvilken Odd Fellow-Paläets sal
var fullt besatt med ett ’begeistert
publikum’. Den utmärkta
konstnär-innan, som förenar en hänförande
stämma af den högst utvecklade
sångkultur med både hjärta, fantasi och
smak, höll sina åhörare i spänning
genom ett långt och mångsidigt
program.» Ch. Kjerulf i »Politiken»
yttrar sig mycket entusiastiskt,
betecknande fru Ekman såsom en »eminent
sångerska med musikens adelsblod i
sina ådror». I »Dannebrog» skrifver
professor Rosenfeld, sångläraren och
komponisten: »Den gamla italienska
sångskolan, som fostrat så stora
sångare, borde hafva kunnat frambringa
en konstnärinna som fru Ekman. Vid
sidan af detta ideala legato och
denna innerliga förbindelse af ton,
vokal och konsonant, den fullständiga
utjämningen af hela stämmans
mekanismer kan fru Ekmans känslolif
utveckla sig i hela sin omedelbara kraft,
framburet af den felfria mezzosopran
som sångerskan besitter. På lång tid
ha vi icke hört en mera fulländad
vokalkonstnärinna.»
Man finner att det är kompetenta
domare, som sålunda yttrat sig om
sångerskan. Fru Ekman är för öfrigt
en älskvärd personlighet, som icke
förhäfver sig öfver sin konst. Skulle
man anställa en jämförelse mellan de
tre finska konstsystrarna, som nyligen
låtit höra sig här, af livilka de första
äro i besittning af större och mera
utpräglade mezzoröster, skulle man
kunna säga, att grefvinnan
Manner-heim har sin styrka i det nobelt
allvarliga, fru Järnefelt i det liffuUt
dramatiska, fru Ekman i det känsligt
romantiska; en hvar i denna ordning
först och främst representativ för
oratoriet, musikdramat och romansen.
Musiken ur sociologisk
synpunkt.
Af B. B —b.
(Forts o. slut.)
Äfven den tyska operan och sången
är i hög grad social. Emot den
aristokratiska italienska operan ställde Weber
»Friskytten», motden italienska
bravurarian Schubert sina hänförande sånger
i livilka äfven de ringaste i denna
världen, herden, jägaren, postiljonen
och spinnerskan komma i åtanke. I
den franska operan äro allt ifrån »Den
Stumma» till »Afrikanskan» de stycken
som röra folklifvet de verkningsfullaste
och troligen lifskraftigaste. Kasta vi
en blick på Wagner och hans konst,
så kunna vi redan i förväg antyda
att den store mästaren sökte sin ära
uti att vara den mest sociala af alla
musiker. Redan för förbindelsen
mellan alla konsterna (hans
»Gesammt-kunstwerk») ligger en sociologisk princip
till grund. All konst kommer från
folket och måste återvända till det
är en af Wagners fundamentalsatser.
Också finner man såsom öfverskrift
till ett kapitel i hans skrift »Das
Kunstwerk der Zukunft»: »Folket såsom en
konstverket betingande kraft». Det
rent mänskliga är dock ingenting annat
än det allmänna, af hvarje personlig,
historisk eller lokal tillfällighet
oberoende; och detta är just för Wagner
konstverkets innehåll. Därför kunde
han endast ur myten eller legenden
hämta stoff för sina musikdramer.
Slutligen är frågan hvilket inflytande
musiken kan hafva i sociologiskt
hänseende, livilka pligter dess sociologiska
karaktär ålägger oss. Utan att inlåta
oss på den under senare tid ofta
framdragna stridsfrågan huru vida eller
i hvad mån konsten i lifvet under
våra dagar kan intaga den plats som
den hade hos grekerna, tro vi oss,
såsom i det föregående antydts, med
säkerhet kunna påstå, att konsten i
folkets lif kan och bör spela en högre
roll än hittills. I det skönas värld
äro visserligen, ifråga om att nå en
högre ståndpunkt, få att räkna bland
de utvalda, men många äro kallade,
åtminstone i fråga om att njuta kon-
sten, och tillfälle därtill, om det
er-bjudes, kan väcka anlag, som
derför-utan fått slumra och aldrig komma
till utveckling. Då musiken bland alla
konster är den mest socialt verksamma
— sångstämmans naturliga gåfva är
ju nästan allom gifven — så kan den
mer än de andra ha en välgörande
verkan. Så måste den för barnen i
skolan och kyrkan intaga en större,
ett högre rum än hittills blifvit den
tilldelad. Barnkörer får man ju ofta
höra deltaga i kyrkosången, men dessa
jämnskrikande barnstämmor som man
får höra i våra kyrkor göra ej intryck
af en konst som väcker andakt eller
går till hjärtat. Först genom odling
och god ledning af barnarösterna till
sant musikaliskt uttryck, kan deras
sång blifva en konst som förädlar
deras egna sinnen och åhörarnes.
Beträffande en annan konst, måleriets
eller skulpturens, må i förbigående
påpekas huru man nu i våra skolor
söker att genom dit skänkta konst- .
verk af detta slag odla skönhetssinnet
hos ungdomen. Skulle icke på samma
sätt musikaliska konstnärer eller
framstående dilettanter genom att i de
större samhällena anordna konserter,
kanske ock förenade med
musikhistoriska föredrag, väcka håg för
tonkonstens odling, för vetande och
allmänbildning i denna öfverallt idkade konst?
Att icke håg för konstodling saknas
hos ungdomen intyga de
musik-dramatiska tillställningar hvilka i
hufvud-stadens större läroverk årligen bruka
anordnas af eleverna i desamma. I
sammanhang härmed må erkännas det
berömvärda företaget af k.
operastyrelsen att för barn gifva
godtköps-föreställningar af lämpliga operor.
Men äfven för vuxna, äldre
personer bör värdefull musik, om möjligt
kostnadsfritt, erbjudas. För arbetaren
skulle sådana musiknöjen vara en både
angenäm och förädlande rekreation.
Här i Stockholm har, som man vet,
under några år lördagskonserter med
helt ringa inträdesafgift tillställts för
arbetarne af en framstående odlarinna
af tonkonsten, och dessa konserter
draga alltid »fullt hus». Man berättar
om fader Haydn att han gärna om
söndagarna samlade bönderna omkring
sig för att fägna dem med en måltid
och god musik. Konstens nedstigande
till folket skall ovillkorligen höja dess
andliga, och därmed sedliga nivå, på
samma gång som därigenom ett
närmande mellan de olika folklagren
åstadkommes, något af icke så ringa social
betydelse. Musiken framhåller för oss
det dubbla idealet af en allmän
solidaritet och högsta auktoritet. Vi måste
välsigna musiken, emedan den icke
blott skänker sinnet rörelse och tröst
utan äfven verkar upphöjande och
lärorikt. Den är en afbildning af en
bättre värld än vår, ty i den är
motsägelsen mellan individualiteten och
massan löst. I musiken mötas den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
