Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 1 April 1903 - Musiken ur sociologisk synpunkt (forts. o. slut), af B. R—s - Följetong: En ung Wagner-svärmerska. Barndomsminne, berättadt af J. Wimermark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bildades och den obildades känslor på
ett sätt som verkar social förbrödring.
Och till en sådan sträfva ju vår tids
bästa krafter; hvarje bidrag till
nåendet af detta mål är ju en vinst för
mänskligheten.
––-*––-
FÖLJETONG.
En ung
W agner-svärmerska.
Barndomsminne, berättadt af .7. Wimcrmark.
Det var år 18H8. Stor rörelse och
allmän spänning härskade under några
veckor i den lilla storhertigliga
residensstaden Schw—, där sedan
gammalt invånarnes hufvudintresse rörde
sig kring den förträffliga hofteatern
och specielt operan. Den store
mästaren Richard Wagner skulle komina
dit och personligen öfvervara
uppförandet af hans opera »Den flygande
Holländaren». Den bekante
kammarsångaren H. sjöng titelrollen storartadt
och var dessutom en intim vän till
AV agner.
Äfven hos mina föräldrar, i hvilkas
gästfria, ytterst musikaliska hem livar
kväll efter teaterföreställningarna en
del konstnärer brukade samlas för att
tala om och kritisera dlldragelserna
på scenen, voro alla yra i liufvudet.
Man hörde endast talas om Wagner
och återigen AVagner, och från den
stora Bliithnerflygeln ljöd inga andra
toner än AVagners. Äfven jag, som
var en ovanligt musikalisk flicka, men
hatade alla öfningar, tvangs att gång
på gång spela det enda af AVagner
jag någorlunda kunde, nämligen
bröllopsmarschen ur »Lohengrin», så att
jag slutligen inom mig af hjärtat
önskade den mig ännu obekante
komponisten så långt pepparn växer.
»Att Richard AVagner», sade min
pappa högtidligt och allvarligt,
»kommer till vår stad är så hedrande och
smickrande för oss alla, att äfven de
små barnen måste bevara ett minne
däraf för hela lifstiden.»
Och det högtidliga ögonblicket
inträffade! Man kan tänka sig hur stolt
jag kände mig gent emot mina
skolkamrater, då han tog in som gäst hos
kammarsångaren H., i vårt hus, där
denne bodde som hyresgäst.
Genom allt, som jag med ständigt
spetsade öron kunde uppsnappa om
Wagner,voro minaförväntningar spända
i högsta grad. Med öppen mun stod
jag i vår portgång som var
fullprop-pad med nyfikna af alla folkklasser
och gapade på den berömde
diktar-komponisten, då han slutligen med
sin värd och hans förtjusande dotter
kom farande i stadens bästa droska.
Jag erinrar mig att han såg trött och
slapp ut och ej hade någon blick för
den nyfikna och hänryckta mängden.
Han var ej stor, vår hjälte, och hade
fårade drag, men den höga intelligenta
pannan, till hälften betäckt af en svart
sammets-barett, och framför allt den
djärft krökta karaktäristiska örnnäsan
talade om snillet. Äfven den breda,
nedfällda kragen gaf honom utseende
af något ovanligt, konstnärligt.
AA’ag-ner stannade några dagar i Schw—,
ärad och firad mer än någon annan
före eller efter honom.
Teaterföreställningen, som
naturligtvis mina föräldrar och äldsta syskon
bevistade, skall ha varit lysande och
AVagner sades ha yttrat sitt
erkännande med de orden: »Så har jag
tänkt mig Holländaren.» Jag minnes
väl hur jag, sedan de mina gått till
teatern, motvilligt uppsökte min bädd,
ty hela mitt sinne och min lättrörda
fantasi sysslade med representationen
af operan, hvars musik och innehåll
jag väl kände till. I tankarna följde
jag förloppet af densamma, kunde ej
sluta mina ögon och gjorde inom mig
i vredesmod den frågan, hvarför alltid
de små barnen skola stanna hemma,
då de stora äro ute och roa sig? Då
j slutligen vid 11-tiden det ringde på
dörrklockan och jag hörde de mina
inträda i tamburen, hvarvid jag endast
förnam utropen »härligt, storartadt,
förtrollande,» — då skulle icke ett
tiotal hästar ha kunnat hålla mig kvar
i bädden. Endast klädd i nattlinnet,
af frost och rörelse darrande i alla
leder kröp jag hemligen under det af
en stor nedhängande duk täckta
matbordet i salen för att få höra något
närmare om föreställningen. Jag sade
hemligen, ty hade min stränga mamma
fått se mig, så hade jag genast med
tjänliga medel förpassats till sängen.
Några musikvänner hade också
kommit till oss, och alla voro hänryckta
öfver aftonens höga njutning. Man
talade kors och tvärs om hvartannat,
under utrop af förtjusning, och
berättelser om de minsta detaljer, hur
AVagner sutit i hofintendenten W:s
loge, hur han såg ut, hur han
applåderat, huru han en gång farit med
handen genom håret; ja, min syster
påstod till och med att lian en gång
skarpt fixerat henne, så att hon kände
sig rodna ända till hårfästet. Därpå
berättade de om de storartade
ovationer som bringats mästaren, huru
han gång efter annan måst visa sig
på scenen för att mottaga den
jublande publikens hyllning, hur
stor-liertigen inkallat honom i sin loge
o. s. v. — Och jag låg hukad under
bordet, hörde och lyssnade andlös,
med spända ögon och brinnande
kinder, lofvande mig att icke ge mig förr
än jag fått se den förgudade mannen
på riktigt nära håll och, om möjligt,
tala med honom.
Hur det skedde, vet jag nu inte,
men min eländige bror upptäckte mig
i mitt dunkla gömställe och jag blef
trots alla mina af blygseln
förestaf-vade böner och allt motstånd
framdragen med en flik af linnet under
allmänt skratt och, hotad med det
svåraste straff, skickad i säng af min
förgrymmade moder.
Nästa dag, det var en söndag,
utförde jag emellertid hvad jag föresatt
mig. Jag hade invigt en skolkamrat
i hemligheten, och ehuru hon ej var
ett grand musikalisk eller kunde
förstå min hänryckning utan tyckte hela
historien »dum och fasligt ledsam»,
följde hon mig dock blindt för att få
fatt på den store mannen.
Och det lyckades öfver all
förväntan. Från fönstret betraktade vi hur
han ändtligen i sällskap med sin värd
trädde ut ur huset, och nu följde vi
honom i hack och häl, ehuru han
slutligen märkte det och äfven en gång
med leende min såg på oss. Det
stegrade endast min hänförelse och
förföljelsemani. Jag antar att han
gjorde visiter, ty de gingo in i flere
hus och stannade öfverallt en stund.
På teatern voro de också, men vi
bidade tåligt vid alla dörrar.
Ändt-ligeu, ändtligen, skulle min ihärdighet
belönas.
Utträdande ur ett hus, där
komponisten, kabinettsrådet K. bodde, och
under lifligt samspråk drog AAragner
en — horribile die tu — ganska
smutsig näsduk ur bakre rockfickan
och torkade med den svetten ur
pannan. Sedan stack han den tillbaka
på samma ställe men så hastigt och
tanklöst att näsduken till hälften
hängde ute. Härpå byggde jag nu
min plan, ty — jag ville, jag måste
komma i närmare beröring med den
firade. Sakta drog jag min
motsträf-viga vän med mig, till dess vi voro
tätt bakom honom, och så — efter
några sekunders ängslan — ryckte
jag med en djärf rörelse näsduken
ur fickan, så att den föll på gatan.
Hållande den högt mellan
fingerspetsarna ropade jag nu liögljudt:
»Mästare, mästare! Ni har tappat
någonting!» Naturligtvis väntade jag att
han skulle taga tillbaka näsduken med
ett förbindligt tack — så att jag
under ett halft år därefter kunde ha
skrutit däröfver för alla människor.
— Men det blef något helt annat.
AAragner vände sig om, fick se mig
med den smutsiga näsduken i handen,
som jag försiktigt höll upp emot
honom, betraktade mig ett ögonblick och
sade därpå helt torrt: »Den kan du
behålla, min tös!»
Ja, hur det sedan var minns jag inte,
utom det att jag i den där
näsput-saren såg alla mina illusioner
upplösta och att jag, tämligen förlägen
och begapad af min undrande kamrat,
allt jämt med corpus delicti i min
hand kom hem, där jag helt försagdt
berättade mitt äfventyr och blef
duktigt utskrattad. Det oaktadt blef för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
