Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 15 April 1903 - Yvonne de Tréville (med porträtt) - Första uppförandet af Verdis »Otello» - Rousseau som musiker och hans åskådningssätt, jämfördt med Richard Wagners
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sångerskan äfven på vår operascen.
Hvilka partier hon där kommer att
utföra är oss ännu ej bekant.
Första uppförandet af
Verdis »Otello».
Då nu detta Verdis storverk, lians
sista opera seria, återupptagits på
vår operascen — »Falstaff» följde, som
bekant, 1893, den då 80-årige
mästarens sista operaverk —, vilja vi här
erinra om allra första uppförandet af
detsamma, d. 5 febr. 18K7 å La
Seala-teatern i Milano.
Kl. ’/2 9 gick ridån upp och första
akten begynte. Operan är ej försedd
med uvertyr. Den stora duetten i
slutet af denna akt framkallade den
första stora bifallsstonnen, så att
Verdi måste fram och visa sig för
publiken fyra särskilda gånger.
Jublande bifall och framkallande af
komponisten följde efter hvarje akt. I
fjärde akten måste Desdcmonas »Ave
Maria- gifvas da capo och likaledes
den orkestrala inledningen till den
därpå följande duetten med Otello.
Bland de utförande vann M aur el
som Jago priset; den berömde
tenoren Tam agno utförde Otellos rol
med dramatisk verve, ehuru
uppfattningen ej var fullt tillfredsställande,
Desdemonas framställarinna, Signora
Pantaleoni, gjorde sig förtjänt af
lifligt bifall genom sin utmärkta röst
och skådespelartalang, körerna voro i
allmänhet tillfredsställande och
orkestern under Sgr. Faccios ledning skötte
sin sak förträffligt; operans mise rn
scene var praktfull.
Efter operans slut dånade väldiga
bifallsåskor och utrop af förtjusning,
otaliga gånger måste Verdi fram och
mottaga publikens tack under ett regn
af blommor, kransar och guirlander.
Under aftonens lopp räknade man 20
inropningar för komponisten och 3 för
textförfattaren Boito. Då Verdi skulle
vid hemresan stiga upp i sin vagn,
spände folket ifrån hästarna och drog
honom till hans hotell under jublande
rop af Eviva Verdi»! Anländ dit
måste lian därtill två gånger visa sig
på balkongen utanför sin bostad, innan
hyllningarna togo slut. Af staden
Milano blef Verdi utnämnd till
lieders-borgare.
Om Verdis förhållande under denna
premiere berättar man följande:
Tillträdet till scenen var alldeles förbjudet
för alla, som ej hade någon befattning
med operan. Vid 8-tiden kom Verdi
dit, klädd i en svart, igenknäppt
öf-verrock, åtföljd af Boito och Ricordi,
musikförläggaren. Under »stormen»
skakade han en af järnplåtarna,
hvarmed åskan åstadkom mes. Sedan man
begärt kören da capo, ropade
publiken på Verdi, som gjorde med
handen ett tecken åt konstnärerna, att
han ej ville visa sig på scenen. Efter
första aktens slut omringades han af
konstnärerna, hvilka lyckönskade
mästaren.
Intet särdeles är att säga om andra
akten, som komponisten åhörde, lutad
mot en pelare. Herr Ricordi
öfver-lämnade till honom ett telegram från
konungen och drottningen med de
bästa välönskningar för »Otellos»
fullständiga framgång.
Efter andra aktens slut
omfamnade Verdi hjärtligt Maurel och strax
därefter Tamagno på samma sätt,
ehuru färgen i Otellos ansikte
nödgade honom att icke komma moren
alltför nära.
Under tredje akten höll sig
mae-stron i närheten af kören och slog
takten med foten. Sedan fru
Pantaleoni sjungit »Ave Maria», tillropade
henne komponisten: »Bravo, ni har
förstått mig väl!» Utförandet af
förspelet till fjärde akten syntes
tillfredsställa honom i hög grad. I
allmänhet var Verdi under hela
föreställningen fullkomligt lugn, endast
mot slutet däraf föreföll han något
nervös.
Den till en trädgård förvandlade
förstugan i hotellet, där Verdi bodde,
strålade af ljus. I maestrons
salong-var upphängdt å väggen ett
praktfullt, af kransar omgifvet, måladt
porträtt af Verdi i kroppsstorlek.
Detta var en fin uppmärksamhet af
hotellvärden, som beställt taflan af
en renommerad privatartist. Verdi,
som af trötthet knappt förmådde
hålla sig uppe, trädde dock ut på
balkongen för att tacka dem som
samlat sig utanför hotellet och bedja dem
draga sig tillbaka.
Inkomsterna af första
representationen uppgingo till 67,000 francs.
En mängd nnisikdilettanter i Milano
hade beslutit att med anledning af
»Otellos» uppförande förära Verdi en
stor guldmedalj jämte tillägnan. Verdi
lär redan då ha varit i besittning af
100 sådana minnespenningar.
Desdemonas näsduk var en present
af Verdis förläggare Ricordi, som
ut-bedt sig att få förära fru Pantaleoni
den ödesdigra näsduken. Denna
utgjordes af ett fyrkantigt
guipure-arbete, med hvarje sida af trettio
centimeters längd och det hela
be-täekt med guld och brokigt silke. På
stickningarna hade de båda
skickligaste arbeterskor i den vägen i
Milano arbetat ett halft år. När man
såg på detta mästerverk genom
förstoringsglas, så upptäckte man i den
fina stickningen Verdis och Boitos
porträtter. Näsduken, af ofantligt
värde, utställdes en hel dag till
allmänt beskådande i Pantaleonis
kläd-loge.
Rousseau som musiker och hans
åskådningssätt jämfördt med
Richard Wagners.1’
Bemyndigad öfversättning af E■ H.
Då man spörjer efter föregångare
till Richard Wagner, bör man ej söka
dem bland företrädarne för bestämda
yrken, ty Wagner var ingen specialist,
utan en personlighet. På alla sina
verksamhetsfält hängaf han sig med
sin fulla kraft i kampen mot sitt
århundrades åskådningssätt och fördomar.
En dylik vidtomfattande ande var äfven
Rousseau. Född nästan ett århundrade
tidigare (28 juni 1712), uppfyllde han
på sin tid en liknande mission, som
Wagner gjort i nutiden. Båda voro
eldade af samma drifkraft, samma mål
föresväfvade dem och eftersträfvades
af dem båda med samma medel; båda
voro utrustade med lysande gåfvor,
som hos dem sammansmälte till
säll-spord enhet och förbundo därmed den
oförskräckthet och den kraft, som
fordrades för att i ihärdig kamp mot sin
samtid föra det sant kända till seger.
Båda kände djupt smärtan öfver
mänsklighetens degeneration och dess
därigenom iråkade elände och hos båda
fick alstringsförmågan sin bästa näring
i dessa känslor; båda ägde djup
trängtan efter andra förhållanden och det
den dådkraftiga anden åtföljande
hoppet om förbättring, båda skådade
läng-tansfullt tillbaka på ett mänsklighetens
natur motsvarande förgånget, ur
hvilket det måste vara ett dådlystet
sträf-vandes uppgift att rädda människans
bättre väsende; båda kände till fullo,
att i synnerhet hiingifvandet åt
egoistiska drifter, det sig allt mer stegrande
sökandet efter att tillfredsställa
individuell njutning och den därur
framsprungna öfverkultxiren, alstra de
nutida förhållandenas elände och
tröstlöshet. Båda ägde den af sorgliga
erfarenheter ej rubbade öfvertygelsen,
att hjälp kunde och måste komma;
båda visste, att de till följd af sitt
kall måste ingripa och försöka hjälpa
med ord och handling, måste ställa
tankeförmåga och arbetskraft i den
höga uppgiftens tjänst; båda ägde den
exempellösa, hvarje själfviskt intresse
i bakgrunden trängande
sanningskärleken ; båda hade den höga allvarliga
uppfattningen af konsten, hvars
betydelse består ej i flyktig njutning, ej
heller i tillfredsställandet af vetandets
törst, utan i dess omedelbara verkan
på lifvet. Båda förenade ett till hfir-
*Ur det på F. Bruckmanns i München
färing utkommande verket »Bedanken eines
Schauenden» af dr Friedrich von Hausegger.
Det kan kanske vara af intresse för Sv.
Musiktidnings läsare att veta, det atlidne dr Fr.
von Hansegger, docent i musikens historia
och teori vid universitetet i Braz, var fader
till kapellmästare Siegmund von Hausegger,
en ung talang, som pä senare tider framträdt
med afgjord framgång på kontinenten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
