Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 15 April 1903 - Rousseau som musiker och hans åskådningssätt, jämfördt med Richard Wagners
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt skapande utveekladt inre lif med
otaliga smärtor och bittra erfarenheter,
som brist på förstående, likgiltighet
och ondska pläga tillfoga snillet; båda
förbundo den djupaste filosofi med
sällsynt skaparekraft — Rousseau som
filosof och tillika konstnär — Wagner
som konstnär och tillika filosof; och
slutligen uppburo båda, såväl i känsla
som i tanke, trots de yttre motsatserna
till sin tid, dock dess djupaste, mest
framåtsträfvande idéer.
Rousseau gäller som banbrytande
ande på det filosofiska tänkandets
område såväl som på det därmed
förbundna poetiska skapandets; att han
varit detta äfven på det därifrån
af-lägsua musikens område, erkännes ej
i samma grad. Orsaken därtill är ej
att söka i för ringa kännedom om
hvad han verkat i musikaliskt
hänseende, utan fast mer i det ringa
anseende musiken tillerkännes i sitt
inflytande på lifvet. Som musiker gällde
Rousseau för dilettant, likasom
Wagner som tänkare gäller för djdik; att
i en storslagen personlighet hvarje brist
måste hänföras till källor, som göra
densamma fruktbärande för lifvet,
förmår ej den att fatta, som är van att
tänka det de mänskliga egenskaperna
endast stå i ett särskildt ändamåls
tjänst. Wagners allt omfattande ande
har lärt oss att bedöma den med
honom besläktade Rousseau från en
synpunkt, som för oss uppenbarar fulla
värdet af hans arbete på musikens område.
Rousseau uppfostrades ej till
musiker. Ur hans innersta trängtan har
såväl egendomligheten och kraften af
af hans snille som hans anlag för
musik utvecklat sig till en sällsynt grad
af själfständighet. Han erhöll sin
första sånguudervisuiug af sin
beskydda-rinua fru Warreus och ännu innan lian
kände till alla nottecken, började han
med beslutsamhet dechiffrera ett
recitativ och en aria ur kantaten »Alphis et
Arethuse» och sjöng den därpå felfritt.
I musikskolan tillhörande katedralen i
Aunecy gjorde lian snabba framsteg.
Stor djärfhet förråder emellertid hans
försök att med sin bristfälliga kunskap
vilja slå sig ner som musiklärare i
Lausanne. I sina »Confessions»
skildrar han på ett lustigt sätt sin första
kompositions öde. Med denna ville
han nämligen aflägga ett prof på sin
talang i professor Treytorens hem. »Jag
utarbetade», förtäljer han, »något för
hans konsert med en dristighet som
förstode jag saken grundligt. Man
samlas för att uppföra mitt verk. Jag
anger för livar och en tempot, klargör
föredraget och gör alla uppmärksamma
på repetitionstecknen. Jag är
beställ-samheten personifierad. Fem till sex
minuter —- för mig lika många
århundraden — tillbringar man med att
stämma instrumenten. Andtligen är
allt färdigt och jag knackar med min
pappersrulle två eller tre gånger: Lugn! j
Allt blir stilla. Nu anger jag tempot med
det allra största allvar och instrumenten
börja. Nej, sedan franska operans
begynnelse har man aldrig hört ett dylikt
väsen. Hvad man än må hafva tänkt
om min stora talang — verkan var
sämre än man kan föreställa sig.
Musikanterna höllo nästan på att
kväfvas af skratt. Ahörarne spärrade
upp ögonen på vid gafvel och skulle
säkert gärna stoppat bomull i öronen.
Men det gick ju ej an. De skurkarue
till musikanter dundrade på sina
instrument som ville de spränga
örhinnorna på en döfstum. Jag bibehöll
dock fattningen fullkomligt och lät ej
störa mig af något. Men svettades
gjorde jag, och endast ambitionen
af-höll mig från att kasta alla nothållarne
om hvarandra och skudda stoftet af
mina fötter. För att förvärra saken
ännu mer, hörde jag hur de närmast
stående sade till hvarandra eller rättare
sagdt till mig: ’Det är alldeles out-
härdligt’ eller ’sådan tokig musik’
eller ’en djäfvulsk liexkonsert’. —
Stackars Jean Jacques! I detta
förskräckliga ögonblick skulle du väl ej hållit
det för möjligt, att dessa samma toner !
en gång skulle uppväcka Frankrikes [
konungs och lians hofs beundran och
bifall, och att rundt omkring dig
älskvärda damer skulle med dämpad stämma
säga till hvarandra: ’Hvilka
himmelska toner’! ’Hvilken förtrollande mu- j
sik, hvarje ton går till hjärtat!’»
Sedan dess fullkomnade Rousseau !
sig hufvudsakligen genom själfstudium
i musikens konst så mycket, att lians
opera »Le devin du village» blef
epokgörande. Icke mindre betydelsefullt
för melodramat var hans »Pygmalion».
Dessutom skref han en ballett-operu
»Les muses galantes», en oafslutad i
pastorale» Daphnis et Chloe» samt ännu
ett verk för scenen, hvars titel ej är
bekant och som uppfördes endast i
privatkretsar.
För det stora suillet gifves ej någon
bisysselsättning, utan hvarje dess
sido-verksamhet måste anses som delar,
hvilka, sammanfattande, bilda geniet i
dess helhet, och på samma sätt var
också för Rousseau musiken af
allvarligaste betydelse. Från samma grund,
som bestämde hans sträfvan att
förskaffa människan ett lyckligare tillstånd
och att verka reformerande på staten
och uppfostrande på individen, att
oförskräckt uppträda mot alla tidens
makter och att med hänsynslös
uppriktighet prisgifva sitt inre lif för världen,
från denna samma grund härledde sig
hans behof af konstnärligt skapande
och utvecklade sig i synnerhet hans
förmåga att omsätta sina känslor i
toner. Likt sin store efterföljare
Wagner, kände han sig bestämd att
djupare och mer omfattande forska efter
musikens väsende och betydelse än
detta kunde ske från deras sida, som
utgående från ren facksynpunkt, ej
förmådde öfverskrida den yrkesmässiga
behandlingens gränser. Rousseau be-
fattade sig ej blott som skapande
konstnär med tonkonsten, utan äfven
som tänkare, och härvidlag är det
verkligen öfverraskande att se, huru
begge öfverensstämma i sin
uppfattning och huru lika resultat de
uppnått med afseeude på musikens
behandling och uppgift.
För att kunna förstå de rent yttre
orsaker, som föranledde Rousseau att
närmare och i synnerhet polemiskt
befatta sig med musiken, må här
nämnas, att den dåvarande musiken stod
under Lullis spira och att Rameau,
skaparen af den ännu som grund för
vår harmonilära varande teorien, hade
det största anseende som komponist
och fanbärare för grundsatser, hvars
motståndare Rousseau var. Lulli
företrädde en stil, hvilken offrade det
me-lodiösa för det torra recitativet. Rameau
och hans skola hyste den åsikten, att
melodien blott är en produkt af
harmonien, utvecklar sig ur densamma af
sig själf och blott i den finner sitt
berättigande. Så vidt skilda dessa
åsikter än äro, så mötas de dock i
den punkten, att melodin blott är en
produkt af en förståndsoperatiou, på
ena hållet nära anslutande sig till
ordföljden, på det andra framgående som
ett matematiskt resultat af harmoniska
komplikationer. Namnen voro
aunor-liiuda, kampen var tämligen densamma
som Richard Wagner ett århundrade
senare förde; den gemensamme
motståndaren var formalismen.
Förgäfves rasade Rousseau öfver
Rameaus »Traité de 1’harmonie», som
var och förblef honom oförståelig. Han
vände sig till abbé Palais, som gjorde
honom förtrogen med den italienska
musikens principer. Ar 1759 skref
han siu opera »Ipliis et Anacorete»
samt påbörjade den ofullbordade »La
découverte du nouveau nionde», i hvilken
han bemödade sig om Lullis så kallade
representativa stil.
Likaledes sysselsatte han sig med
uppfinningen af nya nottecken, hvilket
för oss blott har det intresset att visa,
huru ifrigt Rousseau sysslade med
musiken.
Den förut omnämnda operan »Les
muses galantes», ville Rameau ej taga
notis om. Då inan visade honom
utdrag därur, skrek han med största
brutalitet, att den del han hade hört
därur var af en fulländad mästare,
återstoden af en okunnig, som ej hade
aning om musik. Det dåliga», säger
han i en af sina skrifter, s har
Rousseau själf gjort, det goda har han
lånat.» Otaliga intriger sattes i gång
mot Rousseau och kuuua för det mesta
hänföras till Rameau.
För att erhålla fullkomlig
själfstän-dighet drog Rousseau sig tillbaka från
viirldslifvet och beslöt att förvärfva
sitt uppehälle genom att kopiera noter,
men sin älsklingssysselsättning, musiken,
förblef han trogen. Den 17 oktober
1754 blef hans opera »Le devin du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
