Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 1 Maj 1903 - Charpentiers »Louise» - Rousseau som musiker och hans åskådningssätt jämfördt med Richard Wagners (forts. o. slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dre i den naturalistiska efterbildningen
af verkligheten i Zolas anda. Dit hör
t. ex. den i stilla adagio tecknade
spisningsscenen hos arbetarfamiljen,
Mont-martre-Paris’ uppvaknande med dess
lumpsamlare, gatsopare, mjölkfruar,
tid-ningsförsäljerskor, gendarmer,
studenter etc., där musiken i en
inångstäm-mig konsert af cris de Paris besitter
en högt stegrad uttrycksförmåga.
Musikaliskt intressant är likaså den
fängslande ensemblen i sömmerskornas
atelier i andra akten, sånggudinnans
kröning med bohéme-hyllningen i tredje
akten, som emellertid slutar helt lamt
med uppträdandet af den osympatiskt
skildrade modern. I fjärde akten
finner komponisten gripande toner för
skildrandet af faderssorgen och
förlusten af dottern — skada blott att
den i Wotans basun-jargon talande
fadern, när helst han träder fram,
garanterar en kvart af dödande
tråkighet. Härmed komma vi till de
musikaliska egenskaperna hos operan, som
med den oväntadt stora framgång
verket rönt i Frankrike och nu sedan i
Tyskland ej kan förtigas, om man icke
skall få ett falskt begrepp därom.
Blott såsom naturalistisk miljö-musiker
åstadkommer Charpentier det stora i
situations- och personkaraktäristik,
hvilket ger musikromanen intresse och
betydenhet. Bohemien’en hos
Charpentier står högre än den planmessigt
skapande musikern; teknikern står
öf-ver uppfinnaren. Hans tema äro
färglösa och blodfattiga, och där de skola
uppbära symboliska tankar, passa de
ofta icke ihop med handlingen. Äfven
där det gäller ett lugnt utspinnande
af stämning och känsla, framträder
Charpentiers melodiska karghet: han
förmår icke fasthålla och afsluta
lyriska stämningar. I dramatiskt
hänseende räkna vi som ett felgrepp att
icke Louises far till slut ger uttryck
åt erkännandet att han gjort bättre
om han låtit de båda älskande genom
hans ja-ord förenas, när Julien i ett
b^ef bedt därom. Af Charpentiers
musik och operans intima sceniska
verkan känner man sig emellertid
oemotståndligt medryckt så att man
låter betänkligheterna fara. I denna
opera, den allra modernaste som
hittills blifvit skrifven, har man ett verk,
som till ämne och stil kan räknas
bland den nutida operamusikens
märkligaste företeelser.
Rousseau som musiker och hans
åskådningssätt jämfördt med
Richard Wagners.
Bemyndigad öfversiittning af E. H.
(Forts, och slut.)
Rousseau sysslar liksom Wagner
med frågan om språkets ursprung och
lär i sällsam öfverensstämmelse med
honom. »Med de första ljuden bildade
sig de första artikulationerna eller de
första tonerna, allt efter egenskapen
hos de känslor, som ingaf de ena eller
de andra. Vreden afpressar ett
vred-gadt, skri, som frambringas af tungan
och gommen, men kärlekens uttryck
är mjukare, det erhåller sitt
karakteristiska ljud från stämbanden och detta
ljud blir en ton. Under den lyckliga
himmel och i det lyckliga tillstånd, då
språken uppstodo, voro språk och
musik ett.» Jämföre man därmed
Wagners uttalande: »Det naturliga uttrycket
för människans inre tillstånd är
tonspråket. Att människornas första språk
haft stor likhet med sång torde ej höra
till omöjligheterna.» Angående franska
språket yttrar Roussau, att ett språk,
som blott har artikulationer och ljud,
kan återgifva idéer, men för att kunna
tolka mäktiga känslor och yttre
föreställningar, måste det äfven besitta
rytm och toner. Melodien bör flyta ur
språkets accenter.
Aro ej följande ord likasom riktade
mot den moderna teorien af musiken
såsom en sig i toner rörande form:
»Likaså litet som det är måleriets
konst att sammansätta färger på ett
för ögat angenämt sätt, likaså litet är
det musikens konst att förena toner på
ett för örat angenämt sätt. Människan
må blott sjunga och man kan hvarken
höra sång eller musik, utan att genast
säga: Här är ett andra brännande
väsende.» Enligt såväl Rousseau som
Wagner är ordet blott ett medel till
att bestämma föremålet, under det att
sången väcker i hjärtat just den känsla,
som med ordet åsyftas. Hvem känner
ej huru långt tillhaka i det hänseendet
instrumentalmusiken står. »Hör blott
hur Rousseau yttrar sig om sonaten.
»Jag skall aldrig», säger han, »glömma
den berömde Fontenelle, som på
höjdpunkten af otålighet öfver den eviga
instrumentalmusiken, utropade: »Sonat,
livad begär du af mig!»
Af särskildt intresse är det att se,
hur Rousseau fattar operans uppgift
och af det förutgångna kunna vi bilda
oss en föreställning därom. I sitt
»Dictionnaire de mnsique» definierar
han operan på följande sätt: »Operan
är ett dramatiskt och lyriskt
skådespel, som i sig förenar alla de sköna
konsterna till en för att medelst
angenäm påverkan på sinnet framkalla
deltagande och illusion.»
Beståndsdelarna i en opera äro dikt, musik och
dekoration. Genom poesien talar man
till anden, genom musiken till örat,
genom måleriet till ögat och det hela
måste sammansmälta till ett helt för
att röra hjärtat och på en och samma
gång frambringa samma intryck. Man
bör åt ordet gifva hvarje möjlig och
för detsamma passande accent och man
lägger i orkesterritornellen hela
melodien och kadensen, samt som stöd för
det hela största möjliga rytm.»
Liknar det icke helt och hållet Wagners
åsikt om det sjungna dramat! Rousseau
betonar liksom Wagner, att i operan,
måleri, musik och poesi böra vara
förenade för samma ändamål. Icke blott
som sång liksom hos Lulli, alltså ordets
recitation, ej heller som blott
öron-musik liksom hos Rameau, d. v. s. i
en musik, grundad på tonernas
tjusning, bör musiken uppfylla sin
uppgift för operan. Ar det icke en
öfver-raskande förkänsla af Wagners stil, i
hvilken musiken ej sluter sig bokstaf |
efter bokstaf till ordet, utan ordet
fastmer fulländar en ur det djupaste
sin-nesbehof framspringande melodisk
gestalt. »Den dramatiska melodien»,
säger Wagner, »är ett skridande från
förståndet till känslan, ur ordfrasen
till melodien.»
Musiken bör enligt Rousseau stå i
öfverensstämmelse med språket.
Italienaren må bruka italienska arier,
turken turkiska. Fransmannen måste
alltså hafva fransk musik. Kören
tillmätte Rousseau ej någon betydelse.
En vacker kör är ett prof för en
nybörjare, som där kan visa sin kunskap
om harmoniens regler isynnerhet om
dess mognaste frukt, fugan. Balett
tillhör ej operan, den stör det
enhetliga intrycket. Ouvertyrens karaktär
skall motsvara operans. Den bäst
förstådda ouvertyren är den, som försätter
åhörarne i sådan stämning, att de utan
ansträngning kunna hänge sig åt det
intresse, som man från början vill
ingjuta hos dem.» Dessa som exempel
anförda yttranden af Rousseau äro
tillräckliga för att visa, huru han vill
hafva musiken uppfattad och för att
påpeka den stora släktskap, som finnes
mellan Rousseau och Richard Wagners
tänkesätt, isynnerhet vid musikens
användning i den dramatiska handlingen.
Rousseau kunde ej förverkliga sitt
ideal, därtill fuunos ej de konstnärliga
förutsättningarna. Han ansåg den
italienska musiken vara den, som komma
skulle; naturligtvis gillade han ej den
ytliga opera-arian, utan de stora
italienska mästarnes gedigna musik. Mot
den franska tonkonstens fördärfliga
riktning ställde han den italienska, i
förbindelse med hvilken han sökte föra
sina grundsatser till seger. Rousseaus
förhållande till italienska musiken
förstår man tydligast däraf, att han i
kampen mellan Gluckister och Piccinister
ställde sig på Glucks sida.
Som exempel för sina tänkesätt,
så-vidt de kunde finna förverkligande,
valde han idyllen och detta stod ju i
öfverensstämmelse med hans längtan
efter en tillbakagång från öfvermåttan
af kultur till naturtillståndets tid. Sitt
omdöme om det verk, hvars diktare
och tonsättare han var, uttalar han med
följande ord: »Hvad som gör denna
opera njutbar för folk med smak, är
den fullkomliga öfverensstämmelsen
’ mellan text och musikdetaljernas noga
samhörighet, hvilket allt formar det
till ett fullkomligt helt. Öfverallt har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
