Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 1 Maj 1903 - Gustave Charpentier (med porträtt) - Vilhelm Herold (med porträtt) - Charpentiers »Louise»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att man ej kan bjuda nog af konst
åt de hungrande, åt dem som ej
kunna svinga sig upp till de
förnämas, låt oss säga de mättades,
konstnjutningar. Ingen publik, bestode den
ock af endast arbetare, är så ringa
och obetydlig, att ej konstnären bör
af hela sin själ söka tillfredsställa dess
konstbehof. Det finns ju en viss
exklusiv konst, som är endast för dem,
som nått en högre bildning, men det
gifves också en annan för mindre
bildade och för nervösa. Man må
endast af konst välja den kost man
bjuder folket. Hvad som visar klara
kraftiga grundlinier, livad som låter
starka lidelser afslöja sig och
betvingas, livad som öfverensstämmer med
sundt människoförstånd, det är den
rätta. Icke den, hvari den moderna
för realistisk gällande pessimismen
firar sina orgier. Arbetaren, som får
slita veckan igenom, vill vederkvickas
af sköna bilder, af högstämdt tal, han
vill finna, att det vid sidan af det
tunga arbetet och lönen därför gifves
en värld, en spegelbild af det
verkliga lifvet, som med utgallring af allt
det obetydliga och värdelösa ställer
fram det upphöjda i en förstärkt
dager, i stället för slumpen sätter
ändamålsenligheten och öfvergjuter allt
med ett skimmer af skönhet. Hvem
behöfver detta bättre än gemene man,
folket!» — I dessa teoretiska
konståskådningar framträder ock
Charpen-tier som en den sceniska musikens
Zola.
Vilhelm Herold.
Med anledning af den danske
operatenoren Herolds förnyade gästspel
här med denna månads början ha vi
till påminnelse därom infört hans
porträtt i dagens nummer. De stora
framgångar hr Herold genom sin vackra
stämma och sång samt dramatiska
talang skördade under gästbesöket här
vid samma tid 1901 äro nog i godt
minne, och de skola säkerligen ej
blifva mindre denna gång. Han
första roll på vår operascen var då Don
José i »Carmen», därefter följde Faust,
Canio, Turiddo och Lohengrin.
I afseende på biografiska notiser
om konstnärer hänvisa vi till l:a
majnumret för ofvannämnda år. Såsom
en resumé däraf i största korthet må
följande anföras. Hr Herold är född
den 19 mars 1865 i staden Hassle
på Bornholm, son af en bagare, hvars
yrke blef hans första verksamhet vid
14 års ålder. Efter faderns död 1881
ville en af hans bröder, skollärare på
landet, göra honom till seminarist,
men musik och teater lekte i hågen
hos det unga lärareämnet. På väg
till Jellinge by i Jylland, där han,
med understöd af en i Amerika bosatt
bror, skulle genomgå en treårig
se-minariekurs, passerade han Köpenhamn
och vågade sig då upp till
operachefen, kammarherre Fallesen med
förfrågan om han kunde använda honom
vid operan. Men kammarherren
be-höfde honom ej vid kören. I Jellinge
gjorde han sig snart bekant för sin
ypperliga tenorröst i därvarande
sångförening och bildade själf en kvartett,
som uppträdde offentligt i trakten. Så
fick han en gång i Veile sjunga för
Edvard och Nina Grieg. År 1 886 tog
han skollärareexamen i Aarhus, då
sånginspektor Sanne och organisten
Robert Allen blefvo så intagna af hans
sång, att de erbjödo sig taga hand
om hans utbildning till sångare. Så
reste han till Köpenhamn, där Allens
från Paris nyss hemkomne bror George
ledde hans sångundervisning och Sanne
rekommenderade honom hos
kapellmästaren Joh. Svendsen. Han måste
dock fortfarande skaffa sig lefvebröd
som lärare. Efter uppmaning af Gade
att egna sig åt sången och sedan
han tagits om hand af skådespelaren
Jerndorff och sångläraren prof. Leop.
Rosenfeld, debuterade han den 10
febr. 1893 som Faust. 1894
engagerades Herold att medverka vid
skandinaviska konserterna i Chicago
under utställningen, där han dröjde
ett par månader, erhöll samma år
stipendium och studerade musik och
scenisk konst i Tyskland och Paris.
Genom en förkylning var han nära
att förlora sin röst, men en vistelse i
Norge återställde honom och han
idkade sedan under ett år sångstudier
i Paris för Devillier. Efter
hemkomsten därifrån började han åter sin
verksamhet vid Köpenhamnsoperan,
hvilken han sedan tillhört såsom en
af dess bästa förmågor.
Charpentiers »Louise».
Operan Louise betitlas af sin skapare
såsom »musikroman». Om densamma
läser man följande i en tysk
musiktidning. En opera i arbetskläder hör
till nutidens uppenbarelser. Förr var
en sådan otänkbar utan
konungar,’furstar och grefvar — i våra dagar har
scenens hofmusik aflagt peruken,
anlagt arbetsblusen och smort sitt
huf-vud med social olja. Att den moderna
musiken, d. v. s. dess populära
konstform, operan, därigenom att den flyttat
det folkliga på scenen, också själf i
den nya dräkten framträdt på ett mera
enkelt folkligt sätt, kan man ej påstå.
Men komponisterna i första rummet
tro på detta i musiken insmugglade
drag hos nutiden, tränga undan
konungar och grefvar samt ställa
»proletärerna» af alla stånd så skickligt upp
1 på ledmotivernas ställningar, att de
nästan taga sig ut som operahjältar.
Sedan Zola, den naturalistiska
romanens fader, tillsammans med Bruneau
gjorde försök att i »La Réve»,
»Attaque du moulin» och »Messidor»
skapa en naturalistisk opera eller
åtminstone öfverflytta sina konstnärliga
grundsatser på musikdramat, har denna
tanke allt jämt lockat de franska
komponisterna, till dess det lyckats en
33-årig diktar-koinponist, som själf
skrif-vit sina texter efter Wagners och
Ber-lioz’ förebild, att blifva den sceniska
musikens Zola — åtminstone såsom
man kan döma efter det sätt, hvarpå
operan »Louise» af Gustave
Charpen-tier mottagits af publik och kritik i
Frankrike och Tyskland.
»Louise» uppfördes första gången
år 1890 på Opéra Comique. I
Tyskland gafs den allra först på
stadsteatern i Elberfeld, sedan straxt därefter
i Hamburg, Leipzig, Köln, Berlin,
Frankfurt a. Main o. s. v. och är för
närvarande en repertoarpjes på större
och mindre teatrar. Ämnet är
mycket enkelt. De fyra hufvudpersonerna
äro »fadern», »modern»,dottern Louise
och hennes älskare Julien. Fadern
är en simpel arbetare, dottern en
hederlig och bra sömmerska, anställd i
en affär för damartiklar i Paris,
Julien är skald och boheme. Alla bo
de på Montmartre, lokalen för denna
specifikt parisiska atmosfär, som ger
sin rätta doft åt denna »musikroman».
I första akten neka Louises
föräldrar att gifva hennes hand åt Jnlicn,
emedan han ej är någon arbetare utan
betraktas som en odåga. Louise låter
sig då i andra akten enleveras af
Julien. I den tredje, musikaliskt
skönaste akten, förekommer en i sceniskt
hänseende fängslande episod med
Louises kröning till Montmartredrottning,
hvarvid ett panorama af Paris i
aftonbelysning gör stor effekt. I denna
akt uppsöker modern det unga paret
som hyllar den fria kärlekens princip
och förmår Louise att återvända till
föräldrahemmet, där fadern ligger sjuk.
I fjärde akten söker den tillfrisknade
fadern att hålla dottern kvar hos sig;
hon får icke återvända till det
förföriska lifvet i Paris. Men Louise
trängtar efter glädje och njutning, och så
flyr hon på nytt under det
föräldrarna förkrossas af grämelse och
smärta. Med faderns förbannelse öfver
de hemlighetsfulla lockelserna af den
mäktiga sirénen Paris, som röfva bort
döttrarna och med sinnebedårande
sånger drager dem in i lifvets
glädjeyra, slutar musikromanen.
Denna i största korthet skisserade
redogörelse för handlingen — heter
det vidare i den anförda artikeln —
ger dock ett svagt begrepp om
verkets märkliga karaktär och dess
fängslande stämningsrikedom. Den senare
ligger i den romanartade
miljöskildringen och i den symboliska
perso-nifieringen af kollektiva begrepp, min-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
