Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 4 Juni 1903 - Musikpressen - Musikbref från Italien. Genova, Firenze, Roma, Napoli, af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugo Bedinger, känd som god
komponist,framträder såsom sådan äfvenisina
ofvannämnda violin- och sångstycken,
hvilka i enkel form, som gör dem lätt
utförbara, innehålla rätt anslående
musik. Den sista af sångerna,
»Edel-weiss», har tysk text af Bodenstedt.
Järnefelts »Titania» är en af de
sånger, som väckte största bifallet på
romanskonserterna af fruar Järnefelt
och Ekman. Den utgör den tredje
af »Tre sånger, tillegnade Maikki
Järnefelt», tonsättarens maka. Orden äro
af Gustaf Fröding likasom n:r 2 >1
solnedgången»; n:r 1 »Fågeln» har
text af J. J. Wecksell.
Senaste kvartetthäftet, som utdelats
till medleminarne af »Sällskapet för
svenska kvartettsångens befrämjande»,
innehåller 5 sånger, belönta med tredje
priset. Dessa äro följande: Ernst
Ellberg: 1 Stjärnfallet, 2 Vikingasång;
G. Norén: Lofsång; Jul. Wibergh:
Budkaflesång; Ivar Widéen: En visa.
Dessutom har styrelsen förvärfvat för
årstrycket följande: Alfred Berg: »Sänd
tröstens ängel»; Aug. Körling: Carina;
Guld och gröna skogar; Var svensk!;
Sara Wennerberg: I skogen.
Musikbref från Italien.
Genova. Firenze. Roma. Napoli.
Mnj 1903.
För att gå i kronologisk ordning,
torde jag denna gång i främsta
rummet för tidningens läsare få presentera
en konstnär, hvilken jag på väg från
Milano till södra Italien »en passant»
hade tillfälle att se och höra i Genova.
F. d. underofficer i italienska armén,
utmärkte sig Lepoldo Fregoli redan
för ett tiotal år sedan under sin
tjänstetid i kolonien Eritrea genom ej allenast
sin transformationstalang, utan äfven
genom sina vackra och omfångsrika
röstmedel samt rönte därför inom sitt
regemente så stort bifall, att han
beslöt sig för att fullständigt från Mars
öfvergå till Thalia. Sedan dess har
han med alltjämt växande framgång
både uppträdt i sitt eget fädernesland
och företagit »konstresor», som sträckt
sig ända till Nord- och Sydamerika
samt kan vid ännu ej uppnådda trettio
års ålder sägas ega världsrykte. Också
har han af sin konung erhållit den på 1
varieténs område väl unika
utmärkelsen af en riddareorden, men hans
största triumf är den utomordentliga
popularitet, han öfverallt åtnjuter, icke
minst i världsstaden Paris, där han
förra året drog fulla hus under flera
månader, och hvarest han för i år
har ett ännu längre engagemang.
Den stora allmänhetens förklarade
favorit, besitter Fregoli en makalös
förmåga att ensam roa och underhålla
densamma under en hel föreställning,
hvarunder denne moderne Protevs 1
med en aldrig svikande agilitet
åter-gifver minst ett hundratal olika
personnager af båda könen. Såväl i
dramatiskt som musikaliskt hänseende
kan han sägas uppnått fulländningens
ståndpunkt inom sin genre, hvilken i
hans prestationer adlas till verklig
konst. Särskildt lyckad är han i
imiterandet af berömda
operakompositörer, dirigerande sina resp.
mästerverk — att ej tala om hans
häpnadsväckande färdighet att agera
chansonett-sångerska, serpentindansös, jonglör
etc., etc. I den naturlighet och
sanning, i förening med karaktäristisk
uttrycksfullhet samt smidighet och
elegans, han inlägger hos sina
mångskiftande typer, ligger hemligheten af
Fregolis tjuskraft öfver publiken, och
då han aldrig skattar åt det vulgära,
måste man i honom beundra en artist
i ordets fullaste bemärkelse. Därtill
kommer, att han ej blott är utöfvande
konstnär, utan jämväl poet och
författare till en del af de spirituella
småpjeser, som ingå i hans repertoar.
Förutom Fregoli — åt hvilken vi
i hans egenskap af en i sitt slag snart
sagdt unik företeelse och en
»bekantskap» att göra för hemmavarande
konstälskare egnat en särskild
uppmärksamhet — förekom i Genova ej
något vidare af nämnvärdt intresse;
den förnämsta operateatern, »Carlo
Felice», hade denna säsong ej
upplåtit sina portar. I Firenze däremot
sökte den mera aristokratiska
Pergola-och den populära, ännu större
Pag-liano-teatern täfla om publikens ynnest,
men vare sig på grund af underlägsna
artister eller vanskött ledning, blef
den senare vid tidpunkten för
under-tecknads ankomst nödsakad upphöra
med sin verksamhet. Å den förra, där
kort förut Alessandro Bonci i
»Kärleksdrycken» briljerat med sin
praktfulla tenor, gafs nu Franchettis senaste
opera »Germania», till hvilken vi i
en följande uppsats torde återkomma,
samt Puccinis »Tosca», som här
gestaltade sig till en ny triumf för denne så
uppburne tonsättare, hvars för något
öfver en månad sedan under en
auto-mobilfärd inträffade, lyckligtvis ej
lifsfarliga olycksfall hindrat honom från
att hörsamma inbjudningen till den i
dessa dagar å »Opéra Comique» i
Paris firade 100:de representationen
af hans »Boheme». Äfven den
sistnämnda hade kort förut å »La Pergola»
erhållit en lyckad tolkning, som
emellertid öfverträffades af »Toscas»
åter-gifvande, hvarvid i främsta rummet
den med en präktig apparition och
stämma begåfvade, blott något öfver
tjugo år gamla sångerskan Bina
Giac-chetti — till börden florentinska —
utmärkte sig genom sin i allo snart
sagdt fulländade framställning af det
så fordrande, för henne nya titelpartiet.
Tenoren Innocentis sång verkade här
än mera anslående än i »La Boheme»,
och Scarpia hade i Alessandro
Arcan-geli* en särdeles förtjänstfull
representant, ehuru det ingalunda hade skadat
hans framställning af denna i och för
sig ganska vedervärdiga figur, om han
hos densamma inlagt ett något mera
»indsmigrende» drag. I öfrigt torde
vi endast framhålla utförandet af första
aktens final med sitt storslagna »Te
Deum» och den vackra
iscensättningen, i fråga om hvilken det endast
verkade störande att se prästerna, som
deltaga i processionen under det
nyssnämnda, försedda med mustascher, en
i ett katolskt land så mycket mera
oförlåtlig nonchalans!
Å Costanzi-teatern i Roma var af
stort intresse att återhöra den redan i
början af hennes karriär under två
säsongers engagemang vid
Stockholms-operan högt uppburna grefvinnan
Fausta Labia, hvilken såsom
Margareta-Helena i »Mefistofele» och i
Aidas titelparti visat sig gjort
betydliga framsteg samt såsom Brünhilde
i »Siegfrid» gaf en synnerligen
vacker tolkning åt en för henne ny
uppgift. Af öfriga medverkande i nämnda
operor må i främsta rummet anföras
två sångare di primo cartello», Enrico
Caruso och Francesco Marconi, h var af
den förre, ännu i sin bästa ålder och i
besittning af en ovanligt vacker stämma,
äfven här i Fausts och Radamés’ partier
utöfvat sin vanliga tjusningsförmåga,
den senare åter, till börden romare
och nu närmare femtio-talet,
dokumenterade sig, jämväl i Boitos verk,
alltjämt såsom en sällsynt fin och
öfver-lägsen konstnär, särskildt genom sitt
hänförande »mezza voce» samt, i det
hela taget, framställningens utsökta
nobless; efter längre tids frånvaro
från sin fädernestad mottogs ock den
celebre tenoren i sin gamla glansroll,
af honom kreerad för bortåt tjugo år
sedan, med entusiastiskt bifall. —
Wagners senare operadiktning, särskildt
»Nibelungen»-tetralogien, tyckes, trots
all beundran, den äfven här i landet
oemotståndligt framkallar för den store
tyske mästarens väldiga genius, ej fullt
lämpa sig för italiensk smak och
artistindividualitet. Också har Siegfrid
här-städes hittills allenast erhållit två
tolkar, Giuseppe Borgatti, hvilken lär
besitta snart sagdt samtliga för en
idealisk representant af den germanske
hjälteynglingen erforderligaegenskaper,
samt Raffaele Grani, hvilken, ehuru
jämväl rösten förråder, att åren
börjat taga ut sin rätt, åtminstone
förtjänar erkännandet, att han å
»Co-stanzi» gaf en fullt acceptabel
framställning af densamma. En af Italiens
yppersta barytonister var Giuseppe
Paeini en föga mindre förträfflig
Wotan än Amonasro i »Aida».
Samtidigt med — tyvärr ej vid
sidan af — Marconi har Italiens mest
* Såsom en kuriositet må antecknas, att
det första ord, sakristanen riktar till Scarpia,
är»Areangeli» (ärkeänglar).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
