Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 15 September 1903 - Franchetti och hans »Germania», af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Å andra sidan erfara vi, i en
gripande duett mellan de sammansvurna
studenternas ledare, Carl Worms och
pjäsens hjältinna — ined det något
kuriöst klingande namnet Ricke, —
trolofvad med en af desse, Friedrich
Löwe, som bereser landet för att
bereda proselyter åt den stora
»Patriotligan», att den unga kvinnan våldförts
af den förstnämnde. Prologen afslutas
med, att Löwe inträffar med
underrättelsen om hennes broders död i
kampen mot fosterlandets fiender.
Första akten är förlagd till en
bondgård i Schwarzwald, där med landtlig
enkelhet Rickes bröllop med Löwe firas.
Den idylliska familjehögtidens
fridfullhet afbrytes genom ankomsten af
Worms, som under tiden varit kastad
i fängelse, hvarifrån han knappt
sluppit ut, förrän han kallar förbundets
medlemmar till en sammankomst i
Königsberg. Han lämnar nu Löwe
ett bref med uppmaning att
ofördröj-ligen följa honom dit. Vid anblicken
af sin förförare, omedelbart efter den
lagliga föreningen med sin alltjämt
om hennes skuld omedvetne make,
gifva hennes samvetskval henne ej
längre någon ro, hon anser sig ej
hafva rätt att stanna i hemmet och
störtar, utan att ens veta hvarthän,
ut i nattens mörker, trots ett häftigt
utbrytande åskväder, efter att ha
kvar-liimnat ett bref, hvari hon meddelar
mannen sitt beslut. Genom hennes
yngre syster Jane erfar denne hela
sanningen och begifver sig till mötet
i fråga för att afslöja sin kamrats
brott.
I andra akten befinna vi oss i de
underjordiska hvalf, hvarest
»Louisen-bunds» hemliga sammanträden äga
rum. Jebbel dömes här af de
sam-mansvurne till döden för sitt förräderi,
men benådas genom bemedling af den
ädle von Liitzow, hvilken, rörd af
gossens bittra ånger, antager honom till
trumslagare vid sitt regemente . . . .
hvarje lif är nu af värde, som på något
sätt kan bidraga till fosterlandets
räddning! Just i det ögonblick, då Worms
i ett af patriotisk lidelse glödande tal
uppmanar de församlade att offra alla
sina krafter på detsammas altare,
framträder en man — i likhet med
flertalet af de närvarande försedd med
mask för ansiktet — utslungande mot
honom beskyllningen, att han är en
skenhelig usling, minst af alla värdig
att föra så stora ord på tungan. Till
allmän öfverraskning befinnes den
anklagande vara hans vän Löwe. En
duell är oundviklig, och Worms har
redan ruelsefullt tillstått sitt felsteg
samt beslutit låta döda sig, på det att
Ricke må blifva hämnad, då en
änglalik uppenbarelse, den af hela sitt folk
snart sagdt afgudade preussiska
drottningen Louise, ledande sin lille son
vid handen, såsom genom ett trollslag
kommer de upprörda lidelserna att
lägga sig. Hennes uppmaning till för-
soning, endräkt och kärlek för den
stora gemensamma saken har till följd
att de båda rivalerna rörda falla i
hvarandras armar och alla med
hänförelse utropa: »låtom oss dö för
fosterlandet!»
Operans epilog utspelas på
Leipzigs af otaliga döda och sårade
uppfyllda slagfält, där Ricke med
Jeb-bels tillhjälp söker och återfinner sin
döende make. Af hennes läppar har
han fröjden få bekräftelse på, att det
är Tyskland, som afgått med segern.
Bland de talrika offer, densamma kräft,
befinner sig jämväl, i hans
omedelbara närhet, Worms, och Ricke, som
uppfylld af bitterhet mot den man,
hvilken grumlat deras kärlekslycka,
utslungat en förbannelse mot sin
förförare, tillsluter, på Löwes bön om
tillgift för den fallne, mildt dennes
ögon till den eviga hvilan och
öfver-täcker hans ansigte med en flik af
den flagga, för hvars ära han skänkt
sit lif. På afstånd förnimmes ett doft
vapengny och ljudet af hästtramp,
stax därefter ser man i bakgrunden
af scenen Napoleon i spetsen för sina
grenadiärer företaga sitt sorgliga
återtåg i den blodröda solnedgången,
medan Löwe med orden: »O, fria
Tyskland»! utandas sin sista suck.
Den storslagna hymn till
fosterlandskärlekens och frihetens lof, om
hvars upphöjda poesi vi i föregående
fragmentariska redogörelse k unnat gifva
ett blott alltför svagt begrepp, har
inspirerat Franchetti till en musik,
hvilken torde få betecknas i sin helhet
värdig ett så ädelt ämne. En af dess
största förtjänster är den sanning,
hvarmed hvarje särskild persons
karaktär är återgifven. Yid sidan häraf
finna vi hos »Germanias» kompositör
en påfallande förkärlek för
kontrastverkningar, såsom i motsatserna i
teckningen af å ena sidan de båda
systrarna, den djupt patetiskt anlagda
Ricke samt den barnsligt ljufva och
lekfulla Jane, å den andra de begge
studentkamraterna, den rent af
svårmodige Worms och den lyriskt veke
Löwe. Vi hafva här en opera af äkta
italiensk stil, af den mest klassiska
måttfullhet, parad med den moderna
skolans polyfoniska rikedom. Den
ut-märkes alltigenom af en klarhet och
symmetri, som genomgår densamma
alltifrån det första framträdandet af
ett »tema» intill dettas slutliga
utveckling, och hvarje detalj är så afvägd
och ordnad i förhållande till det hela,
att man här med skäl skulle kunna
tala om en »musikalisk arkitektur».
Det skulle föra oss för långt att ingå
på nyssnämnda, synnerligen talrika
»tema», hvaraf förevarande musik
efter mönster af Wagners ledmotiv är
genomväfd, eller att anföra mer än
ett enda, briljant prof på den rytmiska
styrka, som förhärskar i densamma,
nämligen Löwes strofer i prologen:
»Chi muore per la patria, non muore!
Éeterno, é santo!» Af öfriga enskilda
nummer må framhållas den redan
citerade duetten därsammanstädes mellan
Worms och Ricke, den med mycken
effekt där inlagda Weberska melodien:
»Liitzows wilde Jagd», föredragen först
af kören och sedan, efter Palms
arresterande, af Jane; i första akten
duetten mellan Ricke och Löwe, Worms’
romans: »Appera il suolo santo di
li-bertå ho toccato», där man nästan
tycker sig förnimma de djupa tonerna
af en luthersk koral, och Rickes
gripande aria: »Al ardentc desio, giå
ri-nasceva il cuore», samtliga lika
mycket utmärkta för melodiens förening
med den mest utarbetade harmoni
som den fulländade sammansmältningen
mellan sången och
orkesterackompag-nemanget. Andra akten, hvarest
operan uppnår sin dramatiska och
musikaliska höjdpunkt med drottningens
uppträdande bland de sammansvurna,
är alltigenom högst verkningsfullt och
färgrik samt får i den härliga, af
samtliga de församlade uppstämda
hymnen: »morir per la patria»! en
rent af inspirerad afslutning. I det
fantastiska intermezzot, hvilket tjänar
till inledning åt epilogen, begifver sig
Franchetti in på det område, där han
förträdesvis är hemma, den rena
idealitetens. Den poesi, hvarmed han här
efter de forngermanska myterna målar,
hur valkyriorna nedkomma från
Val-| hall för att uppsöka de hjältar, som
fallit för fosterlandet, förbereder oss
på den realistiska kontrasten af ett
med döda och döende betäckt slagfält.
Stämningen är ypperligt hållen
alltifrån de ögonblick, då Ricke, en bild
af den mest skärande förtviflan, hvaråt
tonsättaren vet att gifva sant
lidelsefulla uttryck, gör sitt inträde på
scenen, alllintill den efter alla utståndna
lidanden såsom en försoning verkande,
ljufliga melodi, i hvilken Löwe
skänker sitt farväl åt sin älskade och åt
lifvet.
Bland de utförande af operans tre
förnämsta partier, då jag under
min senaste utländska resa hade
tillfälle att höra operan, hade Rina
Giac-chetti såsom Ricke ej mindre än
såsom Tosca en tredubbel framgång:
skönhetens, skådespelerskans och
sångerskans. Worms’ synnerligen
ansträngande roll utfördes särdeles
effektfullt både i dramatiskt och
musikaliskt hänseende af Alessandro
Ar-cangeli, och tenoren Corazza gick på
ett erkännansvärdt sätt i land med
sin jämväl högst fordrande uppgift.
Anmärkningsvärdt är för öfrigt i fråga
om återgifvandet, att Rickes och Janes
samt Jebbels gamla mödrar
framställas af samma artist, som tolkar den
idealiska preussiska drottningen . . .
ett dilemma, hvarur den dermed
anförtrodda mezzosopranen godt redde sig
äfvenså den »signorina», som fått på
i sin lott Jane och Jebbel, och den
basist, hvilken hade att representera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
