Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 15 September 1903 - Willy Burmester (med porträtt) - Ursprunget till »Rákóczy-marschen», af Akos Lásló - Franchetti och hans »Germania», af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det skall bli intressant att här ånyo
få höra denne konstnär, som ock genom
sina finska relationer och behärskande
af vårt språk står oss närmare än de
flesta andra oss gästande, främmande
kon ser tgif vare.
Ursprunget till
»Räköczy-marschen»
af
Akos Ldslö.
Då furst Franz Råköczy II (1)376—
1735) med sin unga gemål prinsessan
Amelie Karolina, en dotter till hertig
Vanfried af Hessen, höll sitt
högtidliga intåg i residensstaden Eperjes,
hade furstens hofviolinist och
gunstling, zigenarhöfdingen Michael Barna
komponerat en intågsmarsch till ära
för det höga paret och utfört stycket
med sitt kapell. Denna marsch, som
ursprungligen hade en glad karaktär,
blef af Barna omarbetad. Han hade
erfarit att hans höge gynnare, sedan
han år 1711 i Szatmar slutit fred med
kejsar Leopold I, trots den allmänna
amnestien, åter planerade en
national-resning mot det österrikiska
kejsar-huset. Barna kastade sig för furstens
fötter och med tårar i ögonen sade
han till sin herre: »O, nådigaste furste!
ni lämnar er lefnadslycka i sticket för
att jaga efter ett intet.» För att röra
sin herre tog han violinen i handen
och spelade den omarbetade melodien,
med hvilken han hälsat den då
lycklige och i zenith af sin makt stående
fursten (Råköczy dog i Turkiet, där
han med några af sina trognaste
anhängare, bland dem zigenarhöfdingen
Michael Barna, lefde i landsflykt).
Denna »Råköczy-visa», full aflidelse,
temperament, vemod och smärta, blef
snart populär bland de musicerande
zi-genarne liksom hos det ungerska folket.
Första upptecknandet af
»Råköczy-marschen» härrör från domherren Karl
Vaczek i Jaszo (Ungern), som dog
1828 vid 93 års ålder. Vaczek var
en framstående musikdilettant, hvilken
såsom flöjtist ofta låtit höra sig till
och med för kejserliga hofvet i Wien
och äfven såsom musiklärd hade ett
aktningsbjudande rykte. Vaczek hörde
Råköczy-marschen af den gamle Michael
Barnas dotter-dotter, en på sin tid
genom sin skönhet och sitt herrliga
violinspel i hela ungerska landet
berömd zigenserka vid namn Panna
Czinka. Vaczek nedskref
kompositionen och lämnade den i händerna på
violonisten Ruzsitska. Denne använde
Råköczy-visan» till ett större verk,
i det han tillökade den ursprungliga
melodien med en marsch och
»krigs-musik». Alla tre delarna bildade ett
enda helt.
Den ursprungliga, af Michael Barna
komponerade melodien intog dock hos
ungrarne främsta rummet. I den
Ber-lioz’ska transcriptionen har Ruzsitskas
komposition delvis blifvit använd.
Ber-lioz hade tagit originalmelodien, alltså
den egentliga »Råköczy-visan», och
bearbetat den tillsammans med
Ruzsitskas krigsmusik samt inpassat den i
sin »Faust».
Största utbredning vann
Råköczy-marschen genom den ofvan nämnda
Panna Czinka. Denna zigenarflicka fick
genom sin godsherre, Johann von Lånyi,
som insåg barnets stora talang som
violinist, utbilda sig i den ungerska
staden Rozsnyö, där Panna erhöll
gedigen musikundervisning af en, som
det säges, tysk kapellmästare. Vid
14 års ålder gifte hon sig med en
zigenare, som i Ungern gjort sig
fördelaktigt känd såsom »viola da
gamba»-spelare. Med sin man och två hans
bröder, som äfven voro duktiga
musiker, genomreste hon hela Ungern
och väckte särskild uppmärksamhet
med »Råköczy-marschen». Sedan
bestod hennes kapell, som hon ledde till
sin död, af hennes söner. Hennes
favoritinstrument, en utmärkt
Amati-vio-lin, som hon fått till skänks af
ärkebiskopen Czaky, blef, såsom hon i
lifvet önskat, begrafven tillsammans
med hennes jordiska kvarlefvor.
Råköczy-marschen har emellertid
varit föremål för otaliga bearbetningar,
men den mest geniala och betydande
har utan tvifvel Hector Berlioz lämnat
oss.
––r*––
Franchetti och hans
»Germania».
Till och med namnet på den
tonsättare, vi läsa här ofvan, torde
näppeligen vara kändt i Sverige, och dock
äges det af en af de mest begåfvade
bland den yngre generationen af
italienska operakompositörer. Af ödet
ovanligt lyckligt lottad i ekonomiskt
hänseende, i det han tillhör en rik
bankirfamilj i Venezia, hvarest han
har sitt hem i ett af de skönaste
palatsen vid »Canale Grande», har baron
Alberto Franchetti i sin musik städse
sökt en den upphöjdaste och ädlaste
inspiration samt bevarat en viss, om
vi så få uttrycka oss, reserverad och
sollenell individualitet — med
undantag af de distraktioner, hvartill han
gjorde sig skyldig i ett af sina första
opus, »Monsieur de Pourceaugnac»,
där han otvifvelaktigt förirrat sig på
ett för hans konstnärsgenius absolut
främmande område, den Moliéreska
komediens. I »Asrael», en melodram
af ett med Rubinsteins »Demonen»
besläktadt stoff, höjer han sig ända
till de himmelska regionerna; här
liksom i sin »Colombo», hvars hjälte
är Amerikas upptäckare, har hans
sträfvan varit att, inom scenens trånga
ram, återgifva oändligheten, och han
har vetat finna lyckliga uttryck för
densamma framför allt genom vidden
och storslagenheten af sin symfoniska
konst.
Fullt erkänd af publik och kritik
har Franchetti emellertid först blifvit
genom sitt senaste verk, hvilket, efter
vanligheten närmast framfördt i
Milano — å »la Scala» för något öfver
ett år sedan — nu med stor framgång
upptagits på »la Pergola» i Firenze,
»S. Carlo» i Napoli och
Costanzi-tea-tern i Roma. » Germania» är en dikt
om fosterlandet, om själfuppoffringen,
kärleken, friheten, med ett ord om
inänniskoandens mest upphöjda
sträf-vanden och ädlaste dygder, liksom
hvar och en af de däri uppträdande
personerna på sitt vis kan sägas vara
en hjälte. Hade denna opera sett
dagen för en femtio år sedan, skulle
dess uppförande sannolikt förbjudits
i flertalet af Europas stater, enär däri
skulle befunnits alltför mycket att
störa despoternas lugna sömn.
Förvisso hafva »Lombardi», »Vespri
Sici-liani» och andra arbeten, som haft så
mycket att utstå från en tyrannisk
censur, ej den effektivitet, hvilken
utmärker ej mindre dramat
»Germania» än den densamma beledsagande
musiken. Medan vi tyvärr ej sakna
prof på verk af den moderna
operaskolan, som i likhet med Mascagnis
»Iris» neddragit tonernas gudomliga
konst ända till de japanska
bordellernas sfer, återför oss Franchetti med
sitt senaste opus till verkningarna af
de forngrekiska tragedier, efter hvilka
ynglingarne, hänförda, ilade till
templen, hvarest de slogo sina vapen mot
de heliga sköldarne under ropen:
Fä-nernesland, fädernesland!
Det ämne, denne »maestro»
behandlar i »Germania» — hvars libretto
är författad af Luigi lllica —,
nämligen Tysklands befrielsekamp mot
Napoleon efter slaget vid Jena intill den
stora folkdrabbningen vid Leipzig, har
i Italien slagit så mycket mera lifligt
an, som det upp i dagen erinrar om
detsammas egen frigörelse från den
despotism, hvarunder det i förra
århundradet försmäktade. I operans
prolog inkräktar ett antal studenter
en kvarn i trakten af Nürnberg; under
sken af att vara mjölnare, sysselsätta
de sig där i stället med tryckandet af
politiska flygskrifter, afsedda att
kringsprida revolutionens idéer och bringa
nationen till samfäld resning mot det
bonapartiska förtrycket. Polisen
lyckas emellertid med tillhjälp af
tiggargossen Jebbel, som för en ringa
Judas-penning förråder hans gömställe,
arrestera den frisinnade bokhandlaren
Palm, hvilken befunnit sig dold i
grannskapet, och de makthafvande töfva ej
att låta hans själfskrifna dödsdom gå
i verkställighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
