Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 2 Oktober 1903 - August Meissner † (med porträtt) - Dagmar Walle-Hansen (med porträtt) - Hur skall man lära musik? Tankar af en praktisk pedagog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dalarne “populära symfonikonserter“,
hvilka fortgingo till 1878. På dessa
sammanlagdt (12 matinéer fick vår
musikaliska publik göra bekantskap
med en mängd moderna och här förut
okända orkesterverk af Lisz«, "Wagner,
Volkmann, Rubinstein, Lachner,
B9r-lioz, Massenet, Saint-Saens m. fi.;
äfven inhemska tonsättare
representerades å dessa matinéer likasom den
klassiska musiken, och allmänheten
kände en stor saknad när de
upphörde. Om äfven programmen till
aftonkonserterna i Berns’ salong
inne-höllo åtskilliga saker af värde jämte
musik af lättare genre såsom marscher,
dansmusik, potpourrier etc., så kunna
konserterna med kafélif ej ställas i
jämförelse med de nämnda
matiné-erna.
Såsom kapellmästare har Meissner
nedlagt mycken flit i att arrangera
musik för sin orkester och liar
dessutom skrifvit flera humoristiska
potpourrier »om vunnit mycket bifall,
såsom “Trögelins resa kring jorden“,
“l’ublikens favoritnummer vid
sekelslutet“ m. fl.
Sista gången August Meissner
dirigerade ho3 Berns var då d. 1 sistl.
augusti etablissementets 40 åriga
tillvaro firades. Strax därefter gjorde
lian med sin orkester en utflykt till
Sundsvall för att på denna stads
Tivoli utföra sommarmusik. Det var hans
första och sista gästspel. Hos Berns’
hade han annars varit trogen sommar
och vinter. Då han lämnade
Sundsvall hade han redan börjat lida af den
sjukdom som ändade hans verksamma
lefnad.
Meissner blef 1875 invald till
ledamot af Musikaliska akademien. Han
var äfven innehafvare af medaljen
“Litteris et artibus“ och erhöll vid
sitt 25-årsjubileum som dirigent hos
Berns Vasaorden.
Med sin maka, född Backman från
Göteborg, egde Meissner sonen
Hjalmar, bekant såsom pianist och
orkesterdirigent, musikdirektör och komponist.
-—–$>#<$-
Dagmar Walle-Hansen.
Vid midten af denna mår ad ha vi
att vänta första konserterandet här af
den norska pianovirtuos, hvars namn
läses här ofvan och hvars porträtt
med anledning af detta konsertbesök
illustrerar första sidan.
Dagmar Walle-Hansen är född i
Kristiania år 1871. Redan i sin
tidigaste barndom röjde hon utpräglade
musikaliska anlag och började vid sex
år få undervisning i pianospelet af sin
mor, som är musiklärarinna. Sedan
studerade hon för Otto Winter-Hjelm
och fru Agathe Backer-Gröndahl och
begaf sig därpå till Wien 1890 för
att fullkomna sin talang hos mästaren
Leschetitzki.
År 1892 vände frök. Walle-Hansen
åter till Kristiania, där hon då gaf
sin första sjelfständiga konsert med
orkester och blef erkänd för att
intaga ett af de främsta rummen bland
utöfvande norska konstnärer. Aret
därpå i februari uppträdde hon på
inbjudan vid en af de filharmoniska
konserterna i Strassburg och i november
samma år i Kristiania Musikförening.
År 1894 gaf hon i Berlin en konsert,
hvarom kritiken yttrade sig sålunda:
“Med en utomordentligt utvecklad
teknik förenade den begåfvade unga
konst-närinnan en betydlig kraft i anslaget,
hvilken emellertid äfven i fortissimot
aldrig är hård, och en finkänslig
mjukhet i färgläggningen. Dessa
egenskaper gjorde sig förträffligt gällande i
kompositioner af Beethoven, Chopin
och Schumann, medan hon i Liszts
stora E-dur-polonäs utvecklade hela
sin virtuosa glans.“ Samma år
uppträdde hon första gången i Wien, dä
den berömde kritikern Edvard Hanslick
yttrar om henne. “En ny pianistisk
talang är fröken Dagmar
Walle-Hansen. Den unga kraftiga norska
damen råder öfver en väldig teknik;
men det bästa är dock hennes anslag,
kraftigt, friskt, klangfullt och äfven
i fortissimot aldrig stötande.“ Vid en
konsert i födelsestaden sistnämnda år
lät hon höra sig i Beethovens
Ess-dnr-konsert. I den österrikiska
huf-vudstaden gaf hon 1895 sin första
sjelfständiga konsert med orkester
under lifligt bifall af publiken och med
stort erkännande af kritiken. Fröken
Walle-Hansen har sedan tagit sin
bostad i Wien, där hon utvecklar
betydlig musikalisk verksamhet äfven
såsom lärarinna. I den berömda
Hell-mesberger-kvartetten har hon sålunda
medverkat såsom pianist. Efter en
hennes konsert här 1900 omtalas hon
såsom “exercitiemästarinna“ ho3
professor Leschetizki. I Neue
Musikzeitung 1898 finna vi ett porträtt af
konstnårinnan jemte en karakteristik,
hvari det heter att “hennes spel
utmärker sig för en rent af manlig kraft
och besitter därjemte det kyliga
allvar, som ofta är skandinaverna eget.
Ingenting af nervöst koketteri, iDga
hysteriska klavérkonster! Därtill högt
utvecklad teknik, ovanlig uthållighet,
ofelbart minne. Stark rytmisk impnls
ger allt lif.“ I denna uppsats heter
det dock vidare om henne, att hennes
musik “tyckes mer vara en tankens
än känslans förmedlarinna“. På de
fem år som sedan dess förflutit torde
fröken Walle-Hansens talang
ytterligare ha fullkomnats i mångsidig
konstnärlighet, och det skall säkert i vår
musikvärld väcka intresse att få göra
bekantskap med en konstnärinna af
denna rang, bördig från det norska
brödralandet.
r3H8>Hg-
Hur skall man lära musik?
Tankar af en praktisk pedagog.
Under denna rubrik lioner man i
senaste häftet af * Zeitschrift der
internationalen Musikgesellschaft» en
uppsats af en romersk musiker,
Sjiro-Rembro, ur hvilken artikel vi här göra
några, såsom oss synes, beaktansvärda
utdrag med ett ock annat tillägg för
egen del. I sin helhet är uppsatsen
lör vidlyftig att anföras; ett och
annat däri är också af mindre vikt och
värde.
I musiken, säger förf., ligger den
ömtåligaste punkten icke i bristen på
vetande, utan än mer i den moraliska
uppfattningen af saken. Läraren
sträf-var efter att åstadkomma en viss yttre
säkerhet och polityr men träder sällan
närmare den verkligt viktiga
uppgiften. I nio fall af tio är det icke
brist på vetande som fattas utan på
känsla för att ändamålsenligt sköta
handtverket; saken tages alltför lätt.
Hvar och en allvarligt tänkande och
kännande musiker önskar sig, när han
hör ett stycke utföras, att detta stycke
har lif; att man icke blott hör några
mer och mindre väl löpande toner
utan ock finner någon uppfattning,
själ, temperament, färg. Nu är det
visserligen naturligt att en ung
lärjunge, äfven af de bättre, icke
besitter någon individualitet; tvärtom, högst
en på hundrade är verkligt begåfvad;
och sådana saker som eldighet,
temperament, själfullhet och uppfattning i
verklig mening kan egentligen icke
bibringas, men en viss uttrycksfullhet
kan hvar och en inläras. Så bör man
upplysa om hvad forte, piano,
crescendo etc. verkligen betyder och hur
viktiga sådana nyanser öro i och för
sig och i sammanhang med det he’a.
Ett riktigt användande af pedalen är
en viktig lärdom, men många lärare
låta eleven använda denna långt innan
de kunna sköta densamma. Om de
harmoniska betingelserna därför ha de
ej begrepp i början af undervisningen.
Om de tematiska motivens form och
vikt ha de ej heller något begrepp,
ingen aning om hvilka ställen i en takt
eller stycke det är af vikt att betona.
Ett fel vid undervisningen, som man
finner vanligt, är att man låter
lärjungar spela med armen i stället för
med fingrarna, att handledsrörelsen
försummas så hos piano- som
violin-spelareD. Korrekt ställning på kroppen,
specielt handen, är af största vikt och
måste genast vid undervisningens
begynnelse beifras, innan ovana i det
hänseendet inrotas. Handen på den
pianospelande måste löpa i jemn, med
klaviaturen parallel gång vid
utförandet af en skala. Men i de flesta fall
får man se eleven spela med raka,
styfva fingrar och vid undersättning
af tummen vrida på handen genom
en armrörelse som för armbågen från
sidan utåt. Denna armrörelse
förvrider och förtyDger spelet totalt samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
