Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 2 Oktober 1903 - Hur skall man lära musik? Tankar af en praktisk pedagog - Musikpressen - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hindrar tonernas samband vid tummens
underläggning; regeln härvidlag är:
håll armen stilla utan vridning,
fingrarna ledigt krökta öfver tangenterna,
så. att tummen vinklad kan föras
under dem och träffa sin tangent utan
handens lyftning ifrån klaviaturen.
En viktig öfning är också den som
af-ser korekt öfver- och underläggning
af ett finger, i all synnerhet tummens
underläggning. I afseende j å de för
tekniken nödiga fingeröfningarna böra
sådana ej vid någon lektion försummas.
För vinnande af herraväldet öfver
fingrarne i alla förekommande rörelser
fordras rundlig tid, år efter år.
Emellertid få de icke vid hvarje lektion
taga allt för mycken tid,
åstadkommande andlig och lekamlig trötthet.
Ett önskemål är att få en systematisk
öfningsbok med koncentreradt, fullt
tillräckligt och ändamålsenligt förråd
af sådana öfningar; många af de
öf-ningssamlingar man nu använder ha
onödigt utförliga och tröttande öfningar.
—• Notläsandet är också en viktig sak,
och notkännedom, beträffande såväl
bas som diskant, kan praktisk inläras
vid de första lektionerna. Likaså kan
straxt i början skalorna och tonarterna
inläras efter bibringande af kunskap
om kors och be’n samt intervallernas
bildning af olika tonsteg, hvartill
säkerhet i träffande af hela och halfva
sådana lätt leder. Eu sådan praktisk
uppställning af öfningar gäller såsom
behof för inlärande af hvarje
instruments behandling Ett annat viktigt
kapital ifråga om musikundervisning
är det som handlar om takten.
Takt-sinnet är hos somliga barn medfödt
och högt utbildadt, hos andra åter
ganska svagt. Det är ett tungt arbete
att hos de sistnämda uppodla det och
hos somliga rent af omöjligt. Lifliga
barn kunna ega taktsinne men ge sig
ej ro att hålla jemn räkning af
taktde-larna, genom utdragning af lika
tidslängd. Särskild öfning vid sidan af
spelet eller särskilda taktöfningar äro
att i sådana fall rekommendera.
Eleven bör naturligtvis räkna takten högt
till en början, sedan tyst för sig själf,
så att icke det blir en ovana att ej
kunna spela utan att räkna högt.
Användande af metronomen kan också
vara en hjälp för taktöfningen. —
Vanliga fel, hvilka vi tro alltför litet
beif-ras, äro att eleven under spelet hackar
om toner och ackord, att somliga
lättare saker påskyndas, svårare fördröjas
och att uppehåll göras vid taktstrecken,
fel som naturligtvis störa takt,
jemn-het och sammanhang i spelet.
Om-hackning blir lätt en ovana, som måste
forekommas; fördröjning af svårare
ställen undvikes genom särskild öfning
af dem tills de störande svårigheterna
öfvervunnits; för dröjsmålet vid
takt-strecken är korrektivet det, att under
lugn handföring öga och tanke riktas
på en följande takt innan man slutar
den som spelas. Erfarenheten intygar
att genom pekning af läraren öfver-
gången från en takt till en annan
underlättas, men det är gifvet, att
lärjungen själf, utan sådan fingervisning,
bör vänjas vid säkerhet att öfvergå
från en takt till en annan. Man har
satt i fråga att afskaffa de notläsningen
hindrande, stycket söndrande
taktstrec-ken. Detta torde svårligen kunna
åstadkommas. Men skulle man icke
kunna placera taktstrecken mellan
diskantens och basens liniesystemer, så
att dessa icke skäras af dem? Det
kanske i pedagogiskt syfte vore ett
försök att göra. En för lärjungen
vägledande sak må ock påpekas, den
nämligen att före ett styckes början
påvisa taktens innehåll med dess
särskilda taktdelar, olika notvärden,
pauser, punkteringar, staccaton etc. —
åtminstone i början af stycket eller där
stora svårigheter förekomma. En
viktig sak, som hvarje god pedagog
iakttager, är att välja
undervisningsmaterial som lämpar sig för elevens
utvecklingsstadium. Det är galet att låta
eleven spela sådant, som han omöjligen
kan utföra med det uttryck, i det
tempo som stycket fordrar. Man hörde
en gång yttras af en moder: “Mitt
barn håller ännu på att spela lätta
saker, såsom Mozarts sonater.“ En
stympare skall väl kunna säga att
“Mozart är lätt“, emedan han ej
fordrar sådan fingerfärdighet som t. ex.
Liszt, men i sjelfva verket är saken
den, att endast betydande konstnärer
kunna spela Mozart rätt och göra
passagerna i hans verk så lätta och jemna
som de böra vara.
Det är hufvudsakligen om
pianomusiken, såsom mest odlad, vi här
talat. Ett må tilläggas, att det för
elever, äfven på tidigare stadium, är
nyttigt att få höra god och väl
utförd musik såväl till ledning och
lärdom, som för att väcka intresse för
tonkonsten och dess utöfning.
—f^Pr—
Musikpressen.
På Wilh. Hansens musikförlag,
Köpenhamn & Leipzig, har utkommit:
För piano, två händer:
Schytte, Ludvig: “Piazza del
Popolou, kleine italienische suite, op.
110. N:o 1. Serenade. 2 Romance.
3. Barcarole. 4. Tarantella.
Ludvig Schytte är ett namn som
bar god klang i musikvärlden,
sär-8kildt i fråga om pedagogisk musik,
etyder, sonater etc., men äfven på
salongsmusikens fält rör han sig med
smak och elegans. Melodisk och
rytmisk uppfioning eger han i hög grad
och han först r att väcka intresse
med klangskön musik, harmoniskt
fängslande utan affektation och
öron-glitande dissonanser. I Tyskland äro
hans kompositioner också mycket
värderade. De här i fråga varande ny-
heterna vittna ock om ofvannämnda
egenskaper hos tonsättaren. De äro
af medelsvår beskaffenhet med
hänseende till utförandet, och den
fle:-städes utsatta fingersättningen tyckes
antyda att de äro ämnade eller
användbara för elever. Såsom vanligt
med danska musikalier finner man
icke något pris utsatt på de fyra
häftena men att döma efter omfånget, 4
notsidor, torde priset för hvarje uppgå
till 1 krona aller något mera.
Litteratur.
På Abr. Lundquists (Georg Abr:son
Lundquists) förlag har utkommit:
Bergenson, Aron: Musiklära. Pris
kr. 1: 50.
På Breitkopf & Härtels förlag,
Leipzig, har utkommit:
Zdtschrift der Internationalen
Musik-geseVsckaft. Jahrg. IV. Heft. 12.
Sept. 1903.
Musikläran af A. Bergenson, lärare
i harmoni vid vårt
musikkonservatorium, är en bok om 95 sidor. I ett
förord yttrar författaren följande:
“Föreliggande arbete afser att vara
en så vidt möjligt praktisk lärobok i
de första till musiken hörande
grunderna, innan ännu studiet af
harmoniläran lämpligen kan begynna. Den
vill tjäna till ledning och hjälp för
musikstuderande i allmänhet, för
in-trädessökande till Kungl.
Musikkonservatorium, äfvenså — måhända
med något modifierad kurs — till
bruk i skolor, i hvilka ett
grundläggande musikaliskt vetande är af
nöden. Af stor vikt är att de i boken
förekommande praktiska uppgifterna
noggrant inöfvas och ofta repeteras,
tills fullständig säkerhet vunnits.“
Sådan öfning rör t. ex. skalors
bildning efter stamskalan, frasering,
intervallbildning, tonträffning etc.
Bokens kapitel afhandla i hufvudsak
sålunda: Tonsystemet, Notskriften,
Kla-verna, Tonsteg, Skala, Tonvärde, Rytm
(Takt, accent, tempo), Förkortningar,
Prydnadsnoter, Intervaller, med hvilket
sista kapitel gränsen till harmoniläran
beträdes. Praktiskt taget skulle här
ett bihang om grundackordeD,
åtminstone treklangen ocb dess
omvändningar (motsvarande 20:de kapitlet i Lobes
katekes), icke ha varit ur vägen såsom
viktiga för uppfattningen af
tonarternas karaktär. Boken slutar med ett
vägledande register öfver i densamma
förekommande konstord etc.
Det sist utkomna häftet af den
tyska tidskriften har följande
innehåll: Assia Spiro-Rombro (Rom): Wie
soll man Musik lehren? — Edv. Reuss
(Altenberg): Über Busoni’s Ausgaben
und Bearbeitungen Bach scher Werke.
— Nie, Findeisen: Das Musikleben in
Russland — A. Mayer-Reinach (Ber-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
