Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 23 November 1903 - Hector Berlioz’ Requiem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
offer. Regeringen skulle bekosta
uppförandet och komponisten erhålla ett
honorar af 3,000 francs. Men
ministerns stjärna var i sin nedgång, hans
afsked nära förestående, och de le
dande sektionscheferna tänkte på att
lägga saken ad acta. Berlioz, som
redan hade begynt repetitionerna, fick
plötsligen den officiella förklaringen,
att sorghögtidligheten skulle ega rum
utan musik. Berlioz hade med
anledning däraf en häftig ordvexling med
bestyrelsen för departementet, då
kanonerna från Invalid domen förkunnade
att Constantine var intaget. General
Damremont hade fallit vid Constantine
och i anledning af hans död skulle en
högtidlig sorggudstjenst ega rum. Detta
hörde till krigsministeriet, hvars chef,
general Bernhard nu gick in på att
Berlioz’ Requiem skulle antagas att
för detta tillfälle uppföras i
Invalidkyrkan Knappt hade det blifvit
bekant, att en ung, oberömd man skulle
skrifva musiken till denna officiella
storartade festlighet, förr än alla slags
kabaler reste sig mot Berlioz. Först
fick Cherubini en feber på halsen vid
denna underrättelse. Det var ju dock
en gammal god sed att det vid slika
tillfällen gafs en komposition af honom.
Han betraktade det som ett kränkande
angrepp på hans värdighet, hans
företrädesrätt, att man föredrog Berlioz.
Cherubinis elever sammansvuro sig och
Halévy, den mest ansedde af dem,
begaf sig genast till “Journal de
Debats’” egare, Bertin, för att agitera
mot Berlioz för Cherubini. Bertin och
hans son Armand rubbades dock ej i
sina sympatier för Berlioz, och
Cherubini stäldes tillfreds med
hederslegionens kommendörskors. Ea ny ledsam
öfverraskniDg för Berlioz var det, då
general Bernhard en dag meddelade
honom att Habenek, den berömde
dirigenten för konservatoriekonserterna
också skulle dirigera Berlioz’ Requiem.
“Ni är ju helt visst van vid att
dirigera edra egna verk, herr Berlioz“,
sade generalen, “men Habeneck är en
gammal man som det skulle smärta
mycket att se sig skjuten åt sidan vid
detta tillfälle.“ Berlioz måste foga
sig häri, ehuru han i tre år stått
i spändt förhållande i ill Habeneck.
Dagen för uppförandet var kommen.
Prinsarne, ministrarne, pärerna och
deputerade, hela pressen och en talrik
publik var församlad d. 5 dec. 1837.
Dagen hade en afgörande betydelse
för Berlioz’ hela framtid Föll verket
igenom var han totalt tillintetgjord.
Då tilldrog sig följande: vid det
farligaste stället i hela Requiem, där i
“Tuba mirum“ fyra i hörnen uppstälda
messingsorke8trar plötsligen skulle falla
in med hela sin styrka, nedlägger
Habeneck taktpinnen, hämtar upp
snusdosan ur fickan och tager sig en pris.
Men Berlioz var på sin post. Han
störtar fram till dirigentpallen, slår
stadigt takten med högt upplyftade
armar, och hela stycket blef lyckligen
fördt till slut. Då Habeneck vid
körens sista ord såg stycket räddadt
sade han till Berlioz: “Kallsvetten stod
mig i pannan; utan er hade det gått
alldeles i stycken!“ – “Ja, det vet
jag nog“, svarade Berlioz, i det han
skarpt betraktade honom. Detta var
allt som blef sagdt. Berlioz yttrar i
sina memoarer den förmodan, att
Ha-beneck skulle ha med flit velat spela
honom detta spratt. Men det kan ej
sättas tro till en så grof beskyllning.
Förbittrad och misstrogen, som Berlioz
var, hade han benägenhet för att tre
det värsta om sina musikaliska
motståndare. Särskildt får man med stor
försiktighet upptaga hans yttringar om
Cherubini och Habeneck. Vi förbigå
här alla de otaliga besvär och
ledsamheter han hade att utstå efter
uppförandet för att utfå det lofvade
honoraret. Efter flere månader lyckades
det ändtligen. Hans första beskyddare
var icke mera minister; till honom har
Berlioz dedicerat sitt Requiem.
En hvar, som är närmare förtrolig
med Berlioz’ konstriktning och
personlighet, skall finna det besynnerligt att
just han skulle kunna hängifva sig åt
att skrifva en dödsmessa. Religiös
känsla var mycket svagt utvecklad
hos Berlioz, så mycket mer som
smärtsamma intryck från ungdomen ingifvit
honom en till hat gränsande ovilja mot
ortodoxien. Då han nämligen efter
hårda strider anförtrodde sina föräldrar
att han beslutit offra sig åt musiken,
blef hans fromma moder, för hvilken
musik, teater och evig fördömelse voro
enahanda, så förtviflad, att hon flydde
till ett aflägset ställe på landet och ej
lät sig ses förr än Berlioz rest ifrån
Paris. Dessa förfärliga scener, säger
Berlioz i sina momoarer, hade särskildt
bidragit till att för hela lifvet fylla
honom med hat emot religiös
obskurant ism och from öfvertro. Det är
än vidare märkligt att Berlioz skref
sitt Requiem i början af sin
konstnärsbana — det är hans femte verk —
medan alla komponister från Mozart
till Verdi, hvilka satt musik till denna
text, först vid slutet af sin lefnad
sysselsatt sig därmed. Och likväl
kallar Berlioz texten till Requiem “ett
af honom länge efterlängtadt byte“,
och då han slutligen får det kastar
han sig öfver det med ett slags raseri.
Med en för honom ganska ovanlig
raskhet fulländar han kompositionen. “Mitt
hufvud var nära att brista genom
tillströmning af ideer. Knappt var planen
för ett stycke skisseradt, förr än en
ny trängde sig fram. Omöjligheten
vid att kunna skrifva nog fort gjorde
att jag påfann några stenografiska
tecken, som voro mig till nytta.
Komponisterna känna nog hvad kval och
förtviflan det vållar, att vissa tankar
för alltid gå fötlorade ur minnet när
maD ej har tid att ögonblickligen
ned-skrifva dem.“
Hvad som drog Berlioz, den starka
lidelsens komponist, just emot Requiems
texten, var icke den kyrkliga
betydelsen, den religiösa andan i denna dikt
utan dess oförlikneliga dramatiska
verkan. Det är ett dödens drama som
Berlioz vill skapa, och till hvars
skildring de starkaste effekter, de
skarpaste kontraster, de mest egenartade
instrumental-kombinationer syntes
honom tillåtna. Det gigantiska hade
alltid en förförisk lockelse för Berlioz,
han berusade sig i de oerhördaste
ljudverkningar, han drömde om
kämpe-messiga sång- och musik-massor samt
om kolossala rum, Till sitt Requiem
fordrar han minst 80 sopraner, 60
tenorer och 70 basar; af instrument
följande, förutom många andra: 4
flöjter, 4 klarinetter, 12 horn, 8 fagotter,
12 trumpeter, 20 basuner och
bastubor, 8 par pukor för 10 pukslagare,
2 bastrummor, 10 par messingstalrikar
och 4 gonggongar! Man ser att det
här gäller en romantisk komposition
icke kyrkomusik i ordets traditionella
egentliga betydelse. Berlioz binder sig
icke en gång till att noga följa texten,
i hvilken han t. ex. egenmäktigt
inskjuter en vers af “Credo“. Orden
äro honom endast slafvar, dem han
efter godtfinnande kommenderar och
tyranniserar i sin musikaliska
inspirations tjänst. Intet är kyrkostilen
fjär-mare än de långa, besynnerliga
voka-liser, som tenorerna utföra öfver satsen
“Quantus tremor est futurus“ eller
sönderdelningen af orden “Dies illa“
i fyra delar mot slutet af “Lacrymosa“
eller det ändlöst forcerade “Kyrie
eleison“ vid slutet af första stycket.
Berlioz bryter och rådbråkar orden
för att sammanpassa dem med den en
gång valda rytmeD. Men äfven i den
sjelfvalda romantiskt emanciperade
stilen blifver han ej konsekvent; han går
ofta tillbaka till de gamla formerna
men endast för att sedan desto mer
hängifva sig åt en tygellös frihet, Ja
Berlioz har till och med en lång fuga
på ordet “Hosiannah“ — han som en
gång kallat fugan för “bestialiteten i
all sin glans”. Bekant är Cherubinis
ord: “Berlioz kan icke lida fugan
därför att fugan ej kan lida honom.“ Och
däri får man ge Cherubini rätt. Till
att skrifva ett Requiem i kyrklig, ädel
stil, så som Mozart och Cherubini,
hade Berlioz hvarken förmåga eller
vilja. Med denna måttstock kan man
ej heller mäta hans verk. Denna
(såsom en fransk kritiker säger) i en slags
exaltation skrifna musik måste också
höras i en slags exaltation. Musiken
i Berlioz’ “Requiem är helt visst ofta
bisarr och oskön, men städse intressant,
och många partier däri utmärka sig
för en märkvärdig egendomlighet och
storhet. Yid sidan af ställen som äro
påfallande torftiga i uppfinningen och
tekniskt otympliga stå lysande infall
och öfverraskande själfulla
kompositioner, och tonsättaren, som i det rent
musikaliska arbetet för ingen del är
mästare i sträng mening, uppenbarar
sig dock i det stora hela såsom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
