Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 23 November 1903 - Hector Berlioz’ Requiem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konstnär med den mest glödande
fantasi, den starkaste lidelse och en
bländande originalitet. Den sista
egenskapen ger sig särskildt tillkänna i
hans orkesterbehandling.
Det första stycket, Requiem och
ky-rie, är väl det mest okonstladt klara
och i sin enkelhet det uttrycksfullaste.
Allvarlig, hemlighetsfull träder en figur
fram, en stegvis uppstigande lugn
ton-följd, tre gånger uppträdande i stegrad
och utvidgad form med trefaldt
hammarslag af hela orkestern. Det är
döden som knackar. Blidt melodiskt
klingar tenorernas och basarnes “Te
decet hymnus” öfver en vaggande
vio-loncellfigur, mjuka kvinnoröster,
ledsagade af flöjter och oboer sluta sig
härtill. Här är dock en antydning
till den äldre kyrkosångens fromma
melodier, nästan den enda i hala detta
Requiem. På denna inledning följer
den egentliga skildringen af
dommedagen. Begynnelsen till Dies iree
verkar något öfverraskande. Här, där
de flesta komponister sätta i med full
öfverväldigande kraft, begynner Bei lioz,
liksom dröjande, med ett tarfligt,
nästan stammande tema i sopranerna,
ledsagadt unisont af få instrument.
Men Berlioz förbereder endast sin
effekt. En darrande oro bemäktigar
sig stämmorna, som snart förlora
be-herskningen och sammanflyta med den
allt starkare, rasande orkestern. Då
hörs en stormande kromatisk gång i
alla stränginstrumenten likasom en
fruktansvärd vindstöt, som allt starkare
upprepas efter en ångestväckande
allmän tystnad, och så bryter den
förfärande fanfaren Tuba mirum lös,
först i öst och så i vest, från nord
till syd, slutligen samtidigt öfverallt.
Berlioz har förutom den stora orkes- ’
tern tillika uppstält 4 mindre
messings-orkestrar. som redan sagts; från alla
världens hörn skall
dommedagsbasunen väcka de döda. En oerhörd
verkan nås ock härmed oerhörda medel.
Här är Berlioz i sitt element och han
var icke litet stolt öfver sitt “Tuba
mirum.“ Då en gång Mozarts
Requiem kom på tal utbrast han:
“Stackars Mozart! Att låta sig nöja med
en basun, där 500 icke räcka till för
att skildra dommedagens fasor!” Han
glömde att i förhållande till oändlighe- i
ten betyda 500 basuner icke stort
mer än 1 eller 2, och att den
musikaliska idén dock är viktigare än den
materiela ljudinassans skräll. Äfven
med sina 500 basuner skulle Berlioz
icke taga sig något ut vid sidan af
Mozart. Berlioz’ fem orkestrar äro
för öfrigt icke utan föregångare i
kyrkomusikens historia och icke heller
utan efterföljare. Lesueur, Berlioz’
mästare och i många hänseenden hans
förebild, hade år 1801 låtit uppföra i
Invaliddomen (då “Temple de Mars“)
•tt symfoni-ode till festen för
fredsslutet, då han till karakteriserande af
fyra särskilda sinnesrörelser använde
4 orkestrar i kyrkans fyra hörn. Och
några månader förut hade Méhul med
anledningen af 14:de juli-festen
an-vändt 3 orkestrar i en liknande
komposition. Berlioz kunde då
naturligtvis ej nöja sig med mindre än 5. Verdi
har i sitt Requiem på samma sätt
efterliknat denna effekt, i det han från
de fyra hörnen i orkestern låta
korresponderande trumpet- och basunstötar
åskådliggöra samma moment. Den
gripande verkan, som “Tuba mirum”
gör hos Berlioz är ofelbar; ingen kan
bli oberörd däraf. Man bör lägga
märke till, med hvilken konst han
förbereder denna tordönliknande
explosion. Förut hade
messingsinstru-menten. pukorna och de stora
trummorna samt tallrikarna varit tysta.
Örat hade ännu alls icke hört
messingsklangen. Nu först får man höra det
väldiga utbrottet. Efter detta
ledsagar orkestern med hela sin klang,
stoppade horntoner, doft mummel i
tremolerande violonceller och
kontrabasar de första takterna till “Mors
stupebit“, en gripande sättning som
genombäfvas af tillintetgörelsens
hela skräck. Vid orden “Liber scriplus
proferetur“ faller åter den väldiga
messingsharmonien in, slutligen
förstärkt med den förfärande klangen,
af gongong och tallrikar. Märklig
verkan åstadkommer också de tio par
pukorna med de fullständiga ackord
som de bilda. Hur väl Berlioz förstår
sig på kontrasternas konst bevisas
däraf att han mellan ’‘Tuba mirum“
och det likaledes väldigt dånande
“Rex tremendæ majesta’is“ inskjuter
en långsammare klagosång i tenorerna
((jnid sum miser), som endast ledsagas
af engelskt horn, violonceller och
fagotter. Dock hör denna sats likasom
följande a capella-kör, “(juærens me“,
till verkets svagaste partier. Där
Berlioz ej kan verka med
orkesterkolorit är han bortkommen; hans
vokalsatser klinga icke. Man tänke på
liknande satser hos Mozart, t. ex.
“Ave verum.“ Betydligare verkan
gör det bredt anlagda och lysande
instrumenterade Laciymosa, trots
många slags bisarrerier ett af de bästa
numren i detta Requiem, som är
vådligt för tenorerna genom det höga
läget. Detta kan dock hjelpas genom
att förstärka tenorerna med
altstämmor. Man känner den lyckliga verkan
som denna klangblandning gör i första
akten af Wagners “Lohengrin.“ En
bisarr komposition är det följande
Offertorium i D moll, som Berlioz
kallar ‘‘Själarnes kör i skärselden“.
Den egendomliga barska melodien
ligger fullständigt i orkestern, den
därtill lydande sången af de stackars
själarna rör sig uteslutande mellan
noterna a och b. Berlioz berättar i
sina memoarer att Schumann efter en
konsert i Leipzig brutit sin vanliga
tystnad och sagt: “Detta olfertorium
öfverträffar allt.“ Schumann dom öfver
just detta stycke, om ock intressant,
torde knappt delas af många. En af
de sällsammaste
instrumentalkombinationer frambringar Berlioz i Hostias
(“Hostias et preces“, n:o 8) ackord
af flöjter och basuner, alltså en
blandning af den högsta och djupaste klan
gen, afbryta hvarje afdelning i det
af kören psalmoderade “Hostias.“
Mera sympatisk förekommer oss det
följande Sanctus. Den i början af
solo-tenor föredragna melodien, hvari
kören sedan instämmer, är ledsagad
af fyra solovioliner med sordiner, en
flöjt och tremolerande altvioler; en i
sanning serafisk klang. Agmts deit
där vi åter finna sammanställningen
af flöjter och basuner, leder till
upprepandet af “Requiem æternam“, som
nu slutar stilla och lugnt med
arpeg-gier af stränginstrumenten.
Under Berlioz’ lifstid har hans
Re-puiem endast fyra gånger blifvit
upp-fördt och har, likasom då alla hans
verk gjorde, väckt mer förvåning än
beundran. När sedan efter
fransk-tyska kriget den nationella hänförelsen
verkade en plötslig vändning i den
franska smaken till Berlioz’ förmån,
blef hans Requiem åter framdraget.
En kritiker i Paris försäkrar, att knappt
50 personer där kände till det nästan
förglömda verket, som nu åter blef
gifvet d. 17 mars 1878. Desto större
blef den verkan det gjorde. Vid
basunstötarna i “Tuba mirum“ sprang
publiken upp från sina platser och
skrek, utom sig af hänförelse, så att
de utförande måste sluta och börja
stycket på nytt. Att denna
öfverväldigande verkan icke var densamma
vid senare uppföranden bevisar för
öfrigt hur snart örat vänjer sig vid
sådana masseffekter. Sedermera har
Berlioz’ Requiem årligen uppförts fyra
— fem gånger vid de stora
Pariskonserterna.
I Tyskland har Berlioz’ Requiem
flere gånger uppförts, särskildt erinra
vi oss att det skedde vid den stora
musikfesten i Görlitz 1900, då det
heter att a capella-kören “Quærens
me“ och fruntimmerskören “Sanctus“
slogo mest an. I Köpenhamn gafs
detta verk redan 1885, påskdagen, i
Fruekirken af kgl. teaterns körpersonal.
Till slut må här följa en förteckning
öfver de särskiida ardelningarna i
detta Requiem. n:r 1. Requiem och Kyrie
(Andante con moto 3/4 Gl moll); n:r 2
Dies ircc (Mod:to Amoll); n:r3 Quid
sum miser (Andante 4/* Giss moll);
n:o 4 Rex tremendæ (And, maestoso
4/4, E dur); n:o 5 Quærens me (And.
sosten. */i A dur, kör a capella) ; n:r 6
Lacrymosa (And. non troppo lento,
A moll 9/g); n:r 7 Offertorium
(Moderato 4/4 D moll); n:r 8 Hostias (And.
non troppo lento 4/i); n:r 9 Sanctus
(And. un poco sosten. e maestoso
4/i dess dur); n:r 10 Ågnus dei
(Andante un poco lento 3/i). Hvart och
ett af dessa nummer, hufvuddelarna,
kan delas i flere underafdelningar,
uppgående tili 35 stycken i en analys,
som vi här skulle vilja följa, om icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
