Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 16 Mars 1905 - Lola Artôt de Padilla (med porträtt) - Beethoven och hans »Missa solemnis»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hela salen var fyld af intresserade
åhörare bland hvilka man så»
kronprinsen-regenten och prins Wilhelm.
Ingen konstnär är fullkommen efter
tre års utbildning, men får man god
skola kan man komma långt på
vägen, och det var detta
konsertgifva-rinnan visste att hon var. Att hon
gjorde lycka är väl öfverflödigt att
nämna; hon måste eröfra sin publik,
så harmonisk som hon verkade, så
musikaliskt som hon pjöng. Efter den
svåra valsen ur “Romeo och Julia“
blef ingen ände på inropningarne förr
än hon gaf ett extranummer och detta
på norska, nämligen Sjögrens “Der
driver en Dog over Spangebro “
M:lle de Padilla står på
programmen såsom tillhörande Opéra Cotnique
i Paris. Om heDnes talang som
scenisk koDstnärinna yttras efter hennes
uppträdande på operan i Wiesbaden
såsom Mignon: ”En fin, graciös och
rörande framställning! Stämman är
mjuk, lätt beslöjad mezzosopran, hvars
klang går till hjärtat. Den är
mästerligt utbildad. Såväl tonbildning som
textuttal äro mönstergilla. Publiken
var häntörd.“ “Le Figaro“ säger om
henne: “Rösten har en bedårande klang
och hennes sångsätt är fulländadt.“
Det vore utan tvifvel intressant att
få höra m:lle Artot-Padilla såsom
Mignon på Stockholms operascen.
Beethoven oeh hans Missa
solemnis »*.
I ett bref till sin förläggare skrifver
Beethoven samma år, från hvilket hans
sto:a B dur sonat daterar sig (ISIS),
att om han vore ekonomiskt oberor-nde
skulle han endast skrifva kyrkomusik
och symfonier samt då och då
kammarmusik.
Redan samma år yppade sig ett
tillfälle för honom, att få sin önskan
uppfylld. Hans elev och vän, ärkehertig
Rudolf, hade blifvit utnämnd till
ärkebiskop i Olmiitz, och denna tilldragelse
kände sig Beethoven manad att fira
med ett kyrkligt verk: Missa solemnis
(D dur, op. 123). Med ifver kastade
han sig öfver denna uppgift. Hans
ursprungliga plan var emellertid icke
så omfångsrik som verket sedan skulle
blifva, och han hoppades få det
färdigt till utförande vid den nye
ärkebiskopens ins’allerande. Men både
med hänseende till messans storlek,
arbetets svårighet och tiden bedrog
han sig.
Beethoven egnade sig åt denna
komposition med ett konstnärligt allvar,
större, tycks det, än hvad han hittills
egnat åt något annat. Han skref den,
som Schindler säger, »i full öfverjor-
* I dessa dagar uppförd här af Nya
Filharmoniska sällskapet (Se »Från scenen och
konsertsalen», detta nummer).
diskhet», och han har själf sedan kallat
denna messa »mitt mest fulländade
verk». Det visade sig att arbetet tog
all hans kraft och själsspänstighet i
anspråk. Hans idéer har väl aldrig
förr varit så upphöjda, så rika och
mångfaldiga, som på denna tid, då han
arbetade som under ekstatiskt högtryck,
men det musikaliska uttrycket fann
han icke alltid så lätt. »Jag sitter
och tänker, och tänker,» säger han;
»jag har länge haft det i hufvudet,
men det’ vill icke fram på papperet.»
När Beethoven skref största delen
af messan i den stränga polyfona
stilen, följde han icke blott traditionen,
utan han sökte ock att med detsamma
utveckla hela sin förmåga. I sjelfva
arbetet och dess stränga fordringar
sökte han sin tillfredsställelse. »Att
komponera Credo’t.» heter det,
»kostade honom troligen mera besvär än
annars en hel symfoni. Han tillbragte
hela nätter med att slå takt med
händer och fotter, innan han bestämde sig
för att gripa till pennan, så att
husvärden måste hota honom med
uppsägning, om han icke slutade upp med
sitt nattliga oväsen.» Och då
Schindler besökte honom i sällskap med
en främmande musiker, hörde de redan
i trappan hur han sjöng, »eller rättare
tjöt» fugater.iat. Inkomna i våningen
funno de Beethoven med förvridna drag
och svetten rann nedåt, ansigtet. »Han
såg ut», säger S., »som om han varit
i slagsmål med en hel här af
kontrapunktister ».
Messan kunde väl knappast ändå
ha upptagit honom så mycket som den
gjorde — i hela fyra år — om icke
andra saker upptagit hans tankar och
alldeles hindrat honom från att arbeta.
Han blef nämligen vid denna tid
utsatt för nya stridigheter med sin
svägerska och bekymmer för den
lättsinnige brorsonen Carl. Först 1820 blef
det afgjordt att Beethoven skulle, trots
moderns protester, blifva förmyndare
för sin brorson. Under sådana
ledsamma och störande förhållanden kom
messan till och blef först 1822
fullbordad samt första gången uppförd i
Wien den 7 mars 1824.
För att skrifva detta stora kyrkliga
verk egde Beethoven icke en
Palestri-nas eller Bachs naiva religiösa tro.
Redaa på den grund har messan en
väsentligen annan karaktär än dessa
mästares kyrkokompositioner; och man
har i allmänhet ansett att Beethoven
icke hade sinne eller förmåga att skrifva
religiös musik. I korthet må derför
nämnas hvad man vet om hans
religiositet och hvad som utgör messans
egendomlighet.
I ett bref skrifver Beethoven om
detta verk: »Mitt hufvudmål var att
väcka religiös känsla, såväl hos de
sjungande som hos åhörarne», och öfver
»Kyriet» står det i hans manuskript:
»Det kom från hjärtat — må det också
gå till hjärtat» (Tryckt förändrades
öfverskriften till: »Med andakt»). Af
dessa båda yttranden får man ett klart
intryck af hvad Beethoven afsåg med
sin messa: han ville väcka andras
religiösa, d. v. s. upphöjda, öfversinliga
stämningar och framkalla de goda,
ödmjuka, tillbedjande känslor, hvaraf hans
eget hjärta var uppfyldt. Beethovens
religion var alltså en konstnärlig
stäm-ningsreligion, så skild från den
objektiva trosfasthet, hvilken präglar Bachs
musik, som pietismens dagar från den
franska revolutionens årtionden.
Beethoven förklarade sjelf att religionen
liksom generalbasen var »en i sig
af-slutad sak, hvarom man icke skulle
disputera». Schindler säger, att hela
han s vandel bevisar att han »till sitt
inre var religiös, men att man med
tem-ligen säkerhet kan säga att hans
religiösa åsikter mindre hvilade på
kyrkans tro än hade sin källa i deism.
Utan att hylla någon slags dogm
erkände han helt visst Gud i världen,
världen i Gud». Till dessa
uttalanden bifogar Thayer att om Schindler
med deism menar att Beethoven icke
trodde på annat än en guddom, icke
på en treenighet och särskildt icke på
nödvändigheten af en medlare mellan
gud och menniskan, så kan han (Thayer)
försäkra, att detta stämmer alldeles in
med hvad han känner till rörande
denna sak».
En sådan religion är fullt ut
konstnärlig stämning. Det är lätt
förklarligt att Beethoven med denna
personliga och svärmiskt religiösa känsla icke
kunde skrifva ett strängt kyrkligt verk,
egnadt till kyrkans kult. Ett sådant
har messan icke heller blifvit. Med
rätta säger M. Hauptmann (i sina bref
till Hauser) att den hellre bör höras i
konsertsalen än i kyrkan. Den är,
likasom all Beethovens musik, ett
uttryck af hans själsstarka personlighet,
af hans lättrörda sinne och rika
fantasi, som tager så mycket högre flykt
ju fjermare han står det dagliga
lif-vet. Vid sidan häraf bär denna messa
mer eller mindre tydligt prägel af det
väldiga arbete Beethoven lade ned på
detta verk som, efter hvad Schindler
säger, »syntes gif va hela hans väsen
en annan skepnad». En viss tyngd
hvilar öfver messan; de heliga orden
ha väl mäktat att sätta Beethovens
konstnärsfantasi i rörelse (i »Credo»
söker han till och med att efter Bachs
mönster i H-moll-messan, musikaliskt
belysa särskilda textord), men ord var
något som verkar likt en hemsko för
denne instrumenternas mästare. Detta
märkes väl tydligast i det sista
stycket: Dona nobis pacem. Beethoven
tolkar det rent godtyckligt som »bön
om inre och yttre frid» och skildrar
så i våldsamma, ofta underliga
tongångar krigets fasa och menniskans
klagande bön om fred. Hela afdelningar
| har en starkt dramatisk karaktär och
passar sålunda ej ihop med messans
stil. Skönt och andaktsfullt,
storslaget och stilfullt är i motsats härtill
inlednings-»Kyriet», hvilket, likasom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
