Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 2 Nov. 1905 - Musiken i Wagners »Siegfried» - Bizet och hans »Carmen». Ett trettioårsminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
särskildt förekommande motiven i det
i fråga varande »Siegfried »dramat
skulle dock blifva a’lt för vidlyftigt.
Förspelet till »Siegfried», som
börjar med en lång orgelpunkt, en drill
på kontra F, inleder Mimes monolog,
karaktäriserande hans tankar och
känslor. Först ljuder hans grubbelmotiv, j
sedan smidesmotivet, som ständigt är
knutet till Mimes person, då han en
dast genom smidesarbetet kan komma
i besittning af föremålet för sitt
grubbel, vidare ingår här träldomsmotivet,
lindormsmotivet (jätremotivet) och
slutligen svärdsmotivet; det är
nämligen på svärdet, som Mimes grubbel
strandar (se texten i föregående
nummer).
Siegfried inträder, blåsande sitt
horn-motiv. 1 dialogen med Mime
förekomma flere vackra melodiska satser, så i
Mimes klagan och inställsamma tal till
Siegfried samt dennes utfarande mot
Mime och bön om, att han skall yppa
hvilka hans föräldrar äro. Här
förekommer då Siegfrieds hurtiga
ungdoms-motiv, kärlekslifvet i naturen och
den präktiga vandringssången, tolkande
hans begär att komma ut i den fria
naturen.
I andra scenen inträder Vandraren
(Wotan) under det högtidliga
vandraremotivet med lugnt framskridande
ackord. I Vandrarens samtal med Mime
och besvarandet af hans frågor ingå
flere motiv, hvaraf särskildt må
nämnas spjutmotivet (på nedgående skala),
det ståtliga valhallsmotivet och det
stora Siegfriedsmotivet, under hvilket
vandraren aflägsnar sig. Mimes
för-tviflan härefter, då han ej ser sig god
att hopsmida svärdet »Nothung» är
kraftigt tecknad i toner.
Siegfried återkommer, och då Mime
skall lära honom fruktan, ljuder
lindorms- och äfven eldgalders-motivet samt
slummermotivet, ty det är af
Val-kyrians skönhet Siegfried skall lära
sig fruktan. Siegfried börjar smida på
Nothung under horn- och
smidesmoti-ven, sjungande sin kraftiga smidessång.
Andra aktens förspel börjar med en
tremolohvirfvel och Fafners jättemotiv
(eller lindormsmotivet), hvarpå följer
ringmotivet, förbannelse- och
förintelsemotivet, inledande scenen mellan
Vandraren ocb Alberich, som sitter
giubb-lande vid Nidhålan. Ridtmotivet
tillkännager Vandrarens ankomst,
hvaref-ter gudanöds- och flyktmotivet låter
höra sig. Sedan Vandraren försvunnit
under det vackra ridtmotivet, inträda
Siegfried och Mime under toner från
smidesmotivet och ungdomslustmotivet,
hvarjemte slummermotivet höres i moll,
då Siegfried talar om att han här ju
skall lära sig fruktan. Då Siegfried,
lemnad ensam, slår sig ned under
linden, börjar den bekanta vackra
»Wald-weben» scenen med fågelsången, som
klingar allt klarare. Under det
Siegfried hvilar, försjunken i tankar under
trädet, ljuder i musiken Sieglindes
kärlek smotiv, kärlekslifvet i naturen och
Frejamotivet. Då Siegfried står upp
att skära af vassen till en pipa,
hvarmed han vill härma fågeln, uppstämmer
han hornmelodien, hvarpå följer hans
eget hjältemotiv och svärdsfanfaren.
Fafner närmar sig under tonerna af
lindormsmotivet. Under Siegfrieds strid
med dtaken omvexlar detta motiv
med svärdsmotivet. Fafner dör under
förintelse- och förbannelse- motivet, och
Siegfried lyssnar allt mer på
skogsfågelns sång. Alberich och Mime skynda
in, och under deras tvist hör man
träl-doms-, tarnhelms-, ring-, grubbel- och
smidesmotiven ljuda. Sedan Siegfried
dödat Mime vill han åter lyssna till
skogssången. Fågeln bjuder honom
nu att npp3öka Brünnhilde, och glad
följer han den långsamt bortflygande
fågeln. Siegfrieds samtal med fågeln
och efterspelet vid aktens slut
innehåller särskildt vacker musik.
Tredje akten är den melodiskt
rikhaltigaste, särdeles i slutscenen,
mellan Siegfried och Briinnki.de.
Förspelet till denna har som hufvudelement
ridtmotivet, norne- och
Götterdämme-rnnjr.s-motivet och slutar med
skymning arkor den, som i »Rheingold»
höljde gudarne i töcken vid Frejas
bortförande. Första scenen börjar med
Vandrarens inträde under spjutmotivets
toner. Denna scen — mellan Vandraren
(=- Wotan) och Erda — slutar med
världsarfmotivet, syftande på dettas
öfverlåtande till Siegfried och
Brünn-hilde. Då Erda försvunnit i sin grotta,
nalkas Siegfried, ledd af fågelns flykt.
I scenen mellan honom och Wotan
yttrar sig dennes glädje öfver
ynglingens käckhet i »fadersglädjens motiv»
efter hvarje hans svar. Då Wotan
varnar Siegfried för trollelden, ljuder
eldgalder- och valkyrieridt ens motiv,
medan Siegfried hotar sin motståndare
under sitt hjältemotiv och med sitt svärd
slår sönder spjutet för Wotan, som vid
spjutmotivet och Götterdämmerungs-
motivet försvinner.
Siegfried för nu sitt horn till
munnen och ilar under hornmelodien in i
lågorna Under öfvergången till sista
scenen får man höra eldsgaldern,
Siegfriedsmotivet, slummermelodien och
ödesmotivet. Harpoklang inleder
Frejamotivet, och SFgfried nalkas nu den
sof-vande Brünnhilde. Man hör klang af
valkyrieridten och afskedsmelodien ur
»Valkyrian» hvarefter följer andra
Frejamotivet och kärleks fjättrandet, en
intagande melodi, som råder till
Brünnhildes uppvaknande. Då Siegfried
åkallar moderns hjelp, ljuder
Völsungapa-rets tragiska kärleksmotiv jämte den
stilla slummermelodien.
Harpoklang och rika C-dur-ackord
teckna Brünnhildes uppvaknande, och
nu utbryter hennes jublande
världshäls-ning, afbruten af de följande
harpto-nerna. Efter den präktiga vexelsången
mellan Siegfried och Brünnhilde och
sedan hon bjudit Valhalls strålande
värld farväl, utbrista båda (den första
duetten i Tetralogien) i den lidelsefulla
kärlekshelsningen, hvarpå dramat
afslu-tas under tonerna af världsarfsmotivet
och hänryckning smelodien.
Bizet och hans ”Carmen".
Ett trettioår.s-minne.
I år ha tre decennier förlupit sedan
Georges Bizet slöt sina ögon i dödens
sömn och hans »Carmen» såg första
gången rampens ljus på Opera Comique
för att lefva upp på alla världens
scener med ett, såsom man kan tycka,
oförgängligt lif, firande triumfer, som
aldrig beskärdes dess upphofsman.
Med anledning af detta
trettioårsminne och då »Carmen», som sagdt,
i dagarna är att förvänta på vår
operascen med delvis ny uppsättning, taga
vi oss friheten att efter en tysk
musiktidning meddela nedanstående
uppsats.*
I fråga om konstnärsöden är en af
de många sällsamma ironier man kan
påvisa Georges — eller som han
egentligen hette — Alexandre César
Léo-pold Bizets lefnad. Likasom
åtskilliga snillen inom konsthistorien
träffades han, ännu icke fyratio år gammal,
af en för tidig död, jemnt tre
månader efter sedan hans odödliga
mästerverk »Carmen» upplefvat sin första
representation.
Om mottagandet vid premiären har
länge de märkvärdigaste legender varit
utspridda. Det har sagts, att verket
blef nästan uthvissladt, och att Bizet
af sorg öfver missödet så tidigt gått
ur världen. Säkerligen ha Bizets
operaverk i Frankrike endast vunnit
mindre obetingadt erkännande. Visserligen
blef hans första opus, den der operetten
»Le doct.eur Miracle», som han efter
en af Offenbach utlyst pristäflan fiok
uppförd på dennes teater Bouffes
Pari-sien, prisbelönt och med framgång
uppförd, men hans första operor, »La
guzla de 1’émir» och »Don Procopio»,
båda hemsända från Italien, der han
uppehöll sig såsom innehafvare af
ro-marpriset, rönte icke något
uppmuntrande emottagande. Ja, »Les pécheurs
de perles», som han efter hemkomsten
fick uppförd 1863 på Théåtre lyrique,
likasom den följande, »La jolie fille de
Perth» (1867) och enaktsoperan
»Dja-mileh» (1872) föllo nästan igenom.
Der-emot vunno hans orkesterverk redan
i under hans lifstid det bifall de
fortjente. Betecknande är särskildt det
öde som träffade »L’Arlesienne»,
Dau-det3 dram med musik af Bizet. Vid
första föreställningen på teatern hörde
man knappast på musiken. Sedermera,
då denna bearbetades till orkestersuite
och först gafs på Conserts Pasdeloup,
sedan under ledning af Colonne,
verkade partituret såsom en novitet och
*) Efter Neue Zeitscbr. für Musik af
Dr Arthur NeisBer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
