Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 17 Nov. 1905 - Ett teatermuseum i Stockholm. Upprop - Om musiken som uttrycksmedel. Ett litet bidrag till tonkonstens estetik, af C—l L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7. Kostymer och kostymdelar, som
användts af framstående
sceniska artister, samt minnen och
knriosa, som stå i samband med
deras artistiska verksamhet
eller framhålla någon sida af
deras konstnärsper sonlighet.
Gåfvor af nämnda slag mottagas
med tacksamhet af undertecknad,
Svanberg, som träffas hvarje helgfri dag å
Kongl. Teaterns kansli, hvarest, i
dertil! lämplig lokal, de sålunda skänkta
föremålen tillsvidare förvaras; och
kommer för hvarje gåfva att lemnas ett
behörigen utfärdadt qvitto, som
erkänner mottagandet.
På samma gång tillåter sig
Musikhistoriska Museets styrelse att ställa
en varm uppmaning till alla, som med
gåfvor af äldre musikinstrument äro i
tillfälle att främja detta af
allmänhetens intresse så lifligt omfattade
museum, att hvar i sin mån bidraga till
att detsamma måtte nå en sådan
utveckling, att det en dag kan ställas i
värdig jemnbredd med sådana
samlingar i åtskilliga andra europeiska
huf-vudstäder, der man långt tidigare
kunnat lägga grunden dertill och haft bt
tydligt rikare resurser till
samlingarnes förkofran.
Stockholm den 7 nov. 1905.
För Musikhistoriska Museets styrelse:
AXEL BURÉN.
Johannes Svanberg.
Om Musiken som
uttrycksmedel.
Ett litet bidrag till tonkonstens estetik
af
C—l L.
»Hvad är det egentligen, som genom
musik kommer till uttryck?» —
denna fråga ställdes en gång till mig af
en mångsidigt bildad och med musikaliskt
sinne begåfvad man. Jag svarade:
musiken ger uttryck åt känslor.
Huruvida den frågande sjelf hade någon
färdig åsikt om saken, vet jag icke;
men tydligt var, att han icke fann
sig tillfredsställd af det svar, han fått.
Frågan gaf mig emellertid anledning
att tänka öfver detta ämne och söka
bilda mig en klarare och fullständigare
uppfattning af detsamma. Resultatet
vågar jag härmed framlägga.
Att musiken, hvad den eljest
möjligen kan vara i stånd att uttrycka,
afspeglar känslostämningar, derom kan
väl intet tvifvel ega rum. Man får
ju ofta höra sägas: »Denna melodi är
vemodig, sorglig, denna uttrycker djup
smärta, denna åter sprittande
lefnada-glädje» o. s. v. Men vemod, • sorg,
smärta, glädje äro känslor. Jag kan
ock till stöd för det ofvan omnämnda
svaret anföra yttranden af berömda
författare. Hegel säger i sin estetik,
att musiken såsom konst fattar ett
andligt innehåll i känslans form, och
att hvad den uttrycker är det i
känslan försänkta innehållet. Vischer
betecknar känslorna såsom musikens stoff
och innehåll. Carriere säger, att
musiken »offenbart Stimmungen». Enligt
Grubbe måste musiken »få till sin
egentliga och förnämsta syftning att
genom förhållandet mellan och
växlingen af de antingen på hvarandra
följande eller simultana tonerna gifva
ett uttryck af vissa känslor». Och
Spencer, den på vissa håll så
beundrade engelske tänkaren, talar om,
huru-ledes musik »återupplifvar känslor och
framkallar sådana känslor, som vi
aldrig förut rönt». Att säga, det vi
genom musik ge uttryck åt känslor, torde
sålunda vara att uttala en temligen
allmänt erkänd, snart sagdt trivial
sanning. Men man kan fråga: är
musiken i stånd att derjemte uttrycka
något annat? Jag vill undersöka, huru
dermed förhåller sig.
Af de föremål, som omgifva oss i
den yttre verlden, upptaga vi i vårt
medvetande genom åskådning eller
varseblifning bilder, hvilka] sedan i
vårt minne förvaras. Som hvar och
en vet, bafva vi en oändlig mängd af
sådana bilder inom oss. Vi hafva också
förmåga att genom omdaning af de i
minnet förvarade bilderna skapa nya,
mer eller mindre olika de yttre
föremålen. Denna förmåga är hvad vi
kalla fantasi. At fantasiens bilder kan
man genom bearbetning af olika
material gifva yttre gestalt, och den
bildande konstnärens — målarens,
skulptörens, arkitektens — verksamhet består
i att i taflor, skulptur- och
byggnadsverk gifva uttryck åt fantasiens inre
alster. Musiken räknas icke till de
bildande konsterna. Men förefinnes
mellan den och dessa ingen
motsvarighet? Ar den till endast för vår känsla,
icke för åskådningen?
Att en melodi, hvilken förnimmes
medelst hörselorganet, är en företeelse
af helt annat slag än ett med ögonen
och känselsinnet uppfattbart ting —
vare sig af naturen eller menniskan
danadt —, är ju tydligt. Men
likheter dem emellan finnas dock. En
melodi har — såsom bestående af lägre
och högre toner, af längre och kortare
sådana — i likhet med tinget en viss
gestaltning, och melodiens delar kunna
liksom tingets motsvara hvarandra på
sådant sätt, att de tillsammans bilda
ett för vårt skönhetssinne behagligt helt.
Melodier utgöra, kan man säga,
likaväl som penselns eller mejselns alster
bilder, danade efter inre, af fantasien
frambragta mönster, men bilder, som
endast finnas i tiden, icke, såsom en
målning eller en bildstod, i rummet.
Det är derför ett icke alldeles
oegentligt uttryckssätt att tala om tonbilder,
tonfigurer, tongestalter, »tönend
bewegte Formen», såsom en tysk
författare, Hanslick, säger. Men under det
melodien sålunda uppfattas af åskåd-
ningsförmågan, hvilken i detta fall
betjenar sig af örat som organ, så
tilltalar den på samma gång vår känsla.
Hvarje melodi uttrycker nemligen en
följd af olika känslor, ungefär på
samma sätt — torde man kunna våga säga
— som ett ansigte genom det
vexlan-de minspelet uppenbarar en följd af
olika känslostämningar. — Låter man
flere toner ljuda samtidigt, och äro
dessa valda så, att de passa
tillsammans, så uppstår hvad man kallar
ett ackord. Ett sådant uttrycker en viss
känslostämning, och liksom våra
känslor äro mångskiftande, så finnas också
ackorder af många olika slag.
Beledsagas en längre eller kortare melodi
med en efter densamma lämpad följd
af ackorder, en till densamma passande
enkel harmoni, så förstärkes derigenom
det intryck, den i och för sig är
egnad att göra på känslan. Är den
beledsagande harmonien mer konstfullt
utdanad, i det att de i densamma
ingående särskilda stämmorna ställvis
uppträda med en viss melodisk
sjelf-ständighet i förhållande till
hufvud-stämman, så tages hos åhöraren den
musikaliska åskådningsförmågan mer i
anspråk, än om harmonien utgöres af
en enkel ackordföljd. I ännu högre
grad är detta fallet, då man lyssnar
till tonverk, der ingen stämma kan
sägas ha alldeles öfvervägande betydelse
för det hela, ingen är blott och bart
eller ens hufvudsakligen
ackompanjerande, och der det melodiska elementet
genomtränger och beherskar hela
harmonimassan, nästan så, som ett fint
utarbetadt formväsen genomtränger alla
delar af en götisk praktbyggnad. Som
exempel tjena de stora mästarnes kam
marmusikverk och symfonier. — Af
hvad som nu blifvit sagdt framgår, att
enligt min mening en tonsättare, då
han skapar ett instrumental verk, ger
uttryck både åt känslor och
fantasibilder, att musiken således är till både
för känslo- och för åskådningsförmågan.
En i högsta måtto intressant inblick
i fantasiverksamheten hos ett
musikaliskt snille af första ordningen bereder
oss Mozart i ett af sina bref. »Vid
sådana tillfällen» (d. v. s. i
inspirationens stunder), säger han, »värmes
liksom min själ; den ihusikaliska bilden
blir allt ljusare, och kompositionen
blir nästan färdig i hufvudet, så att,
hur lång den än må vara, jag i en
enda blick andligen öfverskådar den,
såsom när man ser en tafla eller en
vacker människa, och detta då ej efter
hvartaDnat, såsom det sedan måste
ordnas, utan såsom på en gång
tillsammans». Detta märkvärdiga yttrande*)
af den store tonkonstnären tjenar,
tycker jag, att bestyrka hvad jag ofvan
sagt om melodier såsom utgörande
bilder, i viss mån analoga med målningar
eller skulpturverk.
Man kan nu gå vidare och fråga,
*) Här citeradt elter F. vou Schéele,
Det mänskliga själslifvet», sid. 259.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
