Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 17 Febr. 1906 - Magna Lykseth-Schjerven (med porträtt) - Ur Mozarts bref - Konserthusfrågan. Konserthus på Blasieholmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hösten 1904 skördade hon en ny stor
framgång såsom Aida och efterträdde
den då på turné frånvarande fru
Östberg som Agatha i »Friskytten» och
Elisabeth i »Tannhäuser». Nya roller
har hon vidare haft som Philine i
Mignon», Qrefcinnan i »Figaros
bröllop» och senast som Brynhilda i
»Sigfrid». Äfven vid operakonserter har
konstnärinnan fått tillfälle att
medver-| ka och utom sina uppträdanden i
Sverige gifvit konserter i Kristiania och
Köpenhamn.
Ur Mozarts bref.
Såsom grundval till en persons
ka-raktäristik utgör hans egna yttranden
ett väsentligt inlägg, och märkliga per
eoners utgifna brefsamliogar bilda i det
hänseendet en viktig urkund. Af
Mozart eger mau också förvarade
åtskilliga bref, hvaraf en samling af L. Xohl
utgifvits i Tyskland. Några utdrag
derur må med anledning af
Mozarts-jubileet och som supplement till våra
uppsatser i föregående numret om
honom här anföras.
Paris 1 maj 1778.
... Utan minsta underrättelse gingo S
dagar förbi; de hade redan för 8
dagar sedan kallat mig och alltså höll
jag mitt ord och kom. Då måste jag
vänta en half timme i ett iskallt stort
rum utan kamin. Slutligen kom D.
(duchesse de) (Jhabot och bad mig med
största höflighet att slå mig ned vid
klaveret. Jag sade, att jag hjärtligt
gerna ville spela, men nu var det
omöjligt, emedan jag af köld icke hade
någon känsel i mina fingrar, hon måste
åtminstone föra mig in i ett rum, der
det fans en uppeldad kamin. »O, oui
Monsieur, vous avez raison!» det var
allt hvad hon svarade, sedan satte hon
sig ned och började en stund att rita
i sällskap med några herrar, som sutto
rundt omkring ett stort bord; derpå
hade jag den äran att få vänta en hel
timme. Fönster och dörrar stodo öppna;
icke allenast mina händer utan fotterna
och hela kroppen voro genomkylda och
jag kände äfven ondt i hufvudet. Der
var alltså altum silentium och jag visste
ej hvad jag skulle taga mig till af
köld, hufvudvärk och tråkighet. Flere
gånger tänkte jag på att gå min väg.
Slutligen för att göra slut på saken
satte jag mig ned att spela på det
miserabla pianofortet. Harmligast var
emellertid, att Madame och herrarne
intet ögonblick upphörde med sin ritning
och att jag sålunda fick sitta och spela
för stolar, bord och väggar.
Under så fadda omständigheter
förlorade jag slutligen tålamodet, — jag
började sålunda på med de Fischer-ska
variationerna, spelade hälften af dem
och steg upp. Då blef det en hop !
med eloger. Men jag sade, hvad som
sägas kunde, nämligen att jag med
detta klaveret ej kunde göra något som
var heder värdt och att det vore mig
mycket kärt om en annan dag kunde
bestämmas, då ett bättre klaver stod
mig till buds Hon gaf likväl ej efter,
jag måste vänta ännu en half timme
till dess herrn sjelf kom. Då satte
sig denne bredvid mig och hörde på
med stor uppmärksamhet, och jag —
jag glömde dervid all köld och
huf-vudväik och spelade trots detta på det
eländiga klaveret så som jag spelar när
jag är vid godt lynne. Gif mig det
bästa klaver på jorden, men folk till
åhörare som ingenting förstå eller ej
vilja förstå och som ej känna detsamma
som jag själf, så är hela fröjden
förlorad. . .
Paris 31 juli 177S.
. . . Jag skall nu göra allt för att.
här skaffa mig elever och förtjena så
mycket pengar som möjligr. — Jag
gör det nu i den ljufva förhoppning
att snart en förändring skall inträffa.
Ty det kan jag ej förneka utan måste
bekänna, att jag skall bli glad, när jag
blir fri härifrån. Att ge lektioner här
är ingeu lek, man tröttar rätt mycket
ut sig dermed, och kan man ej ge
många, så är inkomsten dålig. Tro
inte att det är lättja —- nej dål
men det strider alldeles mot mitt
in-genium, min lifsuppgift. Ni vet ju att
jag lefver i bara musik, — att jag
hela dagen tänker derpå —
spekulerar — studerar — öfverlägger. Nu är
jag genom lefnadssättet här hindrad
der-ifråu. Jag har visserligen några
timmar lediga, men dessa få timmar äro
mig mera nödvändiga för att hvila ut
än användbara för arbete.
Angående en opera har jag redan
talat derom. Jag kan ej annorlunda,
jag måste skrifva en stor opera eller
ingen. Sktifver jag bara en liten, så
har jag ingenting för det; ty här är
allting taxeradt. Har den då olyckan
att icke behaga de dumma fransoserna
så är allt förbi, då får jag ej skrifva nå
gon mera, har ringa lön derför och mitt
anseende lider skada. Men skrifver
jag en stor opera, så är betalningei
bättre, jag är i mitt fack, hvilket
tillfredsställer mig, har större förhoppning
att vinna bifa’1, emedan man i ett stort
verk har mera tillfälle att förvärfva sig
bifall. . .
München 27 dec. 1780.
. . . För det så kallade populära hys
ingen fruktan, ty i min opera är
musik för allt slags folk, undantagandes
för långöron.. .
Det fordras mer ande för att
frambringa det enkla i tonkonsten, än allt
hvad förståndet mäktar sammansätta.
Novalis.
Konserthusfrågan.
Konserthus pa Blasieholmcn.
Konserthuskommittéo hade d. 12 d;s
sammanträde under öfverståthållaren
Dicksons ordförandeskap. Kommittén
beslöt att, sedan ett af arkitekten
Boberg framlagdt förslag till konserthus
på Östermalm af ekonomiska skäl
befanns outförbart, sätta sig i förbindelse
med Nobelstyrelsen för att erfara, om
icke i den planerade Nobelbyggnaden,
som är ämnad att uppföras på
Kap-tensudden, en sal, lämplig för
konsertändamål, kan bltfva tillgänglig.
I fråga om offentliga byggnader här
i hufvudstaden tycks allt vara bakvändt;
stenkolosser på Helgeandsholmen,
em-betshus i Kungsträdgården, rådhus långt
bort på Kungsholmen, Konserthus ut
på Djurgården! Att icke Operan och
Dramatiska teatern flyttats utom staden
är uuderligt! Att nu tala om detta
konserthus, som är för hufvu Istaden så
behöfligt, är det ett nonsens att lägga
ett sådant långt afsides från dess
centrum. Det har ju visat sig att redan
n v. Ostermalinsteatern varit för
af-lägsen för konsert- och teaterbesökare
(Ett undantag är hr Ranfts
operett-attraktion), och så vill man placera ett
konserthus ännu längre från stadens
centrum! Att tigga sig till konsertlokal
i ett Nobel-hus är ett tarfligt förslag,
som ej borde komma i fråga i landets
hufvudstad. Ett konserthus bör vara
sjelfständigt i och för ändamålet såsom
sådant, detta icke uteslutande
konsert-salarnes användande vid lediga
tillfällen äfven för föreläsningar eto. Eit
sådant hus bör också inrymma en större
sal för stora konserter och en mindre
för kammarmusik. Derom torde ej
kunna tvistas. Dertill böra konsertsalar
inrymmas i ett hus så beläget, att icke
strax i dess närhet oväsen af
ångbåts-pipor, 8pårvagu8buller och stor
körtra-fik förekommer.
Det finns en trakt, den centralaste
man kan önska *ig, för uppförande af
ett konserthus, och denna är –-
Bla-sieholmen. Ja, man kan säga att
det knappast fins här för närvarande
någon annan, sedan riksdagen tagit
Helgeandsholmen i besittning. Ett
konserthus vid Blasieholmstorg vore idealet
i afseende på lokal till sådant. Hit
kommer nog ej några spårvagnar,
trafiken under tiden för sjelfva
konsert-föreställningarne är obetydlig och
ham-narne äro tillräckligt aflägsna att icke
bullret från dem inverkar störande.
Just nu erbjuder sig också ett tillfälle
att här kunna få plats för ett
konserthus. Utrikesministeriet skall ju, som
det sagts, flyttas öfver till
arffurstepa-latset, och det har till och med blifvit
ifrågasatt att då för Musikaliska
akademiens utvidgning använda »en del
af utrikesministerhotellet». Hvarför då
icke använda hela tomten på så sätt,
att ett konserthus på densamma
sammanbygges med Musikaliska akademien.
Genom Stallgatans utvidgning vid ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
