Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 18 April 1906 - »Casa Verdi di ripóso per musicisti» (med porträtt af Giuseppe Verdi samt afbildningar af hans musikerhem och sista hvilorum), af Anteros - Karl Maria von Weber i Stuttgart (forts. o. slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Casa Verdi di riposo per
musicisti. *)
S’rax utanför Porta Magenta i Milano
reser sig vid Piazzale Mtchel«ngelo, i
en ännu helt ny stadsdel, en af
arkitekten Camillo lioito — btoder till
»Mefistofeles » kompositör Arrigo B. —
konstruerad, ståtlig byggnad, hvars
nobla stil särskildt erinrar om de
venezianska palatserna. Ett besök af
densamma är framför allt för musikvännen
af största intresse, då detta »cnsa di
ripéso» ej allenast utgör ett med all
komfort inredt hem för ålderstigna
musiker, utan äfven en den skönaste
minnesvård öfver den store tonsättare,
hvars ädla hjertelag inspirerade bonom
idén till grundandet af en fristad för
hans af lyckau mindre gj-nnade
medbroder i Evterpes konst med vilkoratt
sjelf der erhålla sitt sista hvilorun.
Under hösten 1905 inrymdes här ett
femtiotal, hvaraf flertalet manliga ar
tister; den för inträde faststälda
minimalåldern är 65 år. Vid anstaltens
öppnande var plats tillämnad för 60
män och 40 kvinnor. De
penninge-niedel, som finnas att tillgå, äro
emellertid så ansenliga, att antalet af der
mottagna kan ännu mera ökas.
Några få korta anty Intngar må tjena
läsaren till kommentarier af de ypper- |
liga fotografier, som benäget stälts till
vår disposition af musikförläggareu och
utgifvaren af »Musica e Musicisti »Giulio
Ricordi i Milano. Byggnaden, i hvars
entré märkes en marmortafla,
angtfvan-de institutionens vigtigaste data:
grund-läggningen 16 December 1890, Verdis
dödsdag 27 Jan. 1901 och
öfverföran-det hit af hans jordiska kvarlefvor efter
30 dagars förlopp, italienska konunga- j
parets besök 8 Okt. 1891 samt invig- j
ningen 10 Okt. 1902, på 89:de
årsdagen af stiftarens födelse, innehåller
förutom sjelfva hemmet en präktig
konsertsal, der årligen pä maestrons dödsdag
stora konserter ega rum, ett rikhaltigt
Verdi-museum med, bland annat, en i
minsta detalj exakt efterbildnmg af det
rum i Grand Hotel de Milan, der »il
Grande» utandades sin sista suck, och
— sist, men icke minst—»la cripta»,
det på bekostnad af Teresina Stolz, den
yppersta tolken af Aida m. fl. roller i
hans operor, dyrbart och konstnärligt
inredda grafkapell, (Dr han vid sidan
af sin andra maka, <liaxeppina Streppdni,
sofver sin sista sömn.
Anteros.
*) Nedanstående utgör en uppsats af vår
korrespondent »Anteros • till första sidans
bilder af Verdis musikerhem och sista
hvilorum, oss benäget af honom tillsända.
Karl Maria v. Weber
i Stuttgart.
(Forts.)
Med ett sådaut lefuadssätt, hvarvid
penningar med fulla händer utströddes,
var det ej underligt, att Weber
nödgades kasta sig i skulder af alla slag,
så mycket mer som han stod i spetsen
för alla på gemensamt konto företagna
förlustelser utan att sedan få någon
ersättning för hvad han lagt ut. Likväl
bekymrade detta honom så mycket
mindre, som han noga visste huru de
mera högtuppsatte än hall sjelf, mutatis
mutandis, gladt och obekymradt lefde i
stor »klämma». Därtill gjorde han sig
stora förhoppningar om inkomsterna af
»Silvana».
Men nådestöten åt Webers
intrasslade ekonomi gafs genom ankomsten till
Stuttgart af hans gamle far, som i all
tysthet brutit upip från Karlsruhe i
Schlesien, der han kvarlemoats, och
nu med sin basfiol, två pudlar och en
ej ringa skuldbörda öfverraskade sin
son och inkvarterade sig hos honom.
Ålder och sjuklighet hade under tiden
betydligt försvagat minne och
omdömesförmåga hos den sedan länge
besynnerlige mannen, hvarpå Karl Maria
snart skulle få ganska bedröfliga bevis.
Den gamle herrn hade alltid haft
begär att egenmäktigt blanda sig i sonens
angelägenheter och bakom hans rygg
begå sådant,som måste blottställa honom,
ja slutligen bringa honom i förderfvet.
Ett nästan komiskt intryck gör det,
när Karl Maria, sjelf nära ruin, just
under denna tid till sin furstlige herre
riktar skriftliga uppmaningar och
föreställningar, i det han på det bevekligaste,
med uppenbarligen från hjärtat
kommande ord beder honom att genom
vis sparsamhet bringa ordning i hans
angelägenheter och afbetala sina
skulder. En af dessa framställningar slutar
med följande ord: »Jag känner
visserligen hur mycket jag vågar att inför
en furste, som är van att lefva i
enlighet med den glans som tillhör hans
höga ställning, framkomma med ett
sådant förslag, men den varma önskan,
som besjälar mig, att se Ers Höghet
inför verldens ögon framstå med en
denna ställning motsvarande värdighet,
och det fasta förtroendet till Ers
Höghet att ni i mina förslag endast ser
tjänarens tillgifvenhet och ej endast
tager hans svaga krafter i betraktande,
bestämmer mig härför, och trefaldt
lycklig känner jag mig deu dag, då
Ers Höghet finner detta och beslutar
sig att lyssna till mina förslag »
Väl hade varit, om Karl Maria ställt
sådana förmaningar till sig sjelf!
I slutet af år 18U9 gjorde Weber
den upptäckten, att af vissa summor, som
han erhållit ur den hertigliga kassan
för att sända till förvaltningen af
hertigens schlesiska gods, en betydlig
del — bortåt 1,000 gulden — fattades.
Först tänkte han på en stöld och äm-
nade slå larm; men så tillstod för honom
hans gamle far, att han hade, utan att
veta af penningarnes bestämmelse, tagit
dem ur sonens kassa och auvändt dem
för att betala några trängande skulder.
Förskräckt häröfver sökte Weber
genast att anskaffa de felande tusen
gulden och vände sig derför till den
af honom från de muntra utfarterna
välbekante rike källarmästaren Höuer i
Schwieberdingen, utan att dock vinna
gehör hos denne. När hertigen, som
fått reda på saken, stälde Weber till
ansvar, tillstod han öppet hur allt gått
till och lofvade att med det första
betala igen sin skuld, och dermed
lugnade sig hans herre.
I detta trångmål kände sig Weber
helt lycklig, då hans förre tjänare
Huber, nu kammarlakej hos hertigen,
erbjöd honom att mot en dusör
anskaffa de tusen gulden och strax
derefter lemnade honom penningarne,
erhållna hos Höner mot en af Weber
till denne stäld skuldförbindelse.
Olyckligtvis hade han icke fått
kunskap om på hvad sätt Huber fått
penningarne af Höner. Konskriptionen var
då ytterst sträng i Wiirtemberg,
emedan Napoleon af sin bundsforvandt,
konungen, ständigt fordrade nya trupper,
och endast anställning vid hofvet eller
hes prinsarne kunde befria från
mili-tärpligt. Men Huber hade förespeglat
Höner, hvars son just då var
värnpliktig, att den inflytelserike
geheime-sekreteraren Weber ganska lätt och
gerna skulle förskaffa unge Höner en
liten, om ock blott nominell hofijenst,
som kunde befria honom från
konskrip-tionen.
Då nu skuldsedeln vid förfallotiden
icke blef inlöst utan endast en
afbe-talning af 250 gulden verkstäld och
unge Höner under tiden fått intiäda i
miiitärtjenst, gjorde fadern, som ansåg
sig grymt bedragen, affären bekant, så
att äfven kungen fick vetskap derom.
Denne, som i fråga om konskriptionen
icke lät leka med sig, befallde, att
Weber genast skulle häktas och att dennes
far skulle hållas strängt bevakad. Karl
Maria befann eig, såsom då nästan
alltid, om aftonen på teatern och stod
just under en mellanakt i samspråk
med kapellmästaren Danzi angående
det förestående uppförandet af sin nu
fullbordade »Silvana», då han häktades
af gendarmer och fördes i sträng
polis-arrest. Naturligtvis väckte denna
händelse största uppseende i det goda
Stuttgart, och ehuru ingen egentligen
trodde på Webers brottslighet, så såg
han sig plötsligen — så stor var fruktan
för den höga onåden — öfvergifven af
alla sina vänner. Till och med hans
herre, hertigen, afskedade honom och
lemnade honom åt sitt öde, vare sig
att han nu ansåg Weber brottslig eller I
att han icke ville stöta sig med den
nu oförsonlige konungen. Endast Danzi
gjorde ett undantag och visade sig
som Webers trogne vän. Han icke
allenast uttalade öfverallt sin öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
