Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 18 April 1906 - Karl Maria von Weber i Stuttgart (forts. o. slut) - Om »Faust»-musiken (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tygelse om Webers oskuld utan sökte
äfven att öfvertyga hans domare derom
och lopp sjelf fara att råka i onåd hos
kungen för att han försvarade den
anklagade. Emellertid begynte genast
förhöret med Weber och hans far —
till en del i konungens närvaro. Karl
Marias samtliga tillhörigheter blefvo på
det strängaste undersökta, och han
måste redogöra fr tillkomsten af hvarje
sak af något värde likt en 1 juf. Hade
än Webpr varit lättsinnig, så kunde
han dock med godt samvete påstå och
gä ed på, att han icke hade ringaste
vetskap om de förespeglingar Huber
gjort långifvaren Höner angående sonens
befriande från militärtjänst, och detta
måste ock Huber intyga. Likaså
bekräftade Webers far, som genom sonens
missöde bragts till beainning, alla dennes
uppgifter och sökte urskulda sitt eget
beteende såsom en följd af försvagade
själskrafter.
Den mycket skarpsynte konungen
genomskådade snart hela sammanhanget
och befalde att Weber skulle utsläppas
ur kriminalfängelset.
Då nu Webers många fordringsegare
började blifva oroliga och tänkte låta
sätta in honom i bysättningshäktet,
bestämde konungen att de båda herrarne
Weber, far och son, för alltid skulle
förvisas från Wiirtemberg och föras
öfver gränsen. Straffet, ehuru ej
alldeles oförtjent, var dock väl hårdt.
Det skedde som konungen befallt.
D. 26 jan. 1810 blefvo Karl Maria och
hans far af den för öfrigt mycket
hänsynsfulle och om Webers oskuld
öfver-tygade poliskommissarien Götz ledsagade
till Ffirfeld nära Heilbronn, ända till
riksgränsen. Då de landsförvista en- I
dast helt ringa voro försedda med mynt,
nödgade dem den med lidsamme Götz
vid afskedet från dem att mottaga nr
hans kassa ett lån af 25 gu’den.
I Stuttgart trodde man, att herrarne
Weber blifvit förda till statsfängelset
Hohenasperg och beklagade synnerligast
den allmänt omtyckte Karl Maria,
hvilken ingen i sjelfva verket ansåg för
brottslig.
Så blef då med denna katastrof för
Weber afslutad en period af
ungdomligt, genom dåliga exempel och
bekantskaper närdt öfvermod, dock utan att J
han derunder gjort sig saker till någon ]
låghet. Såsom en ny menniska, den |
der för alltid brutit med lättsinnet,
öfver-skred Weber den Würtenberg’ska
gränsen. Var honom sjelf återkomsten för
alltid förmenad — och frivilligt skulle
den väl icke ha skett, — så skulle
dock ej långt derefter hans verk, som
ställde honom i högsta rang bland
tyska tondiktare, segerrikt hålla sitt
intåg äfven der och göra den en gång
smädligt utstötte till en allmänt
beundrad älskling hos folk af skilda
samhällslager.
-—a«—■
Om ”Faust”-musiken.
(Forts)
Alla dehär förut omnämnda
»Faust»-kompositionerna utgöra emellertid
ingalunda den musikaliska lösningen af
Faust-problemet, som vi öfver hufvud
icke ha att söka i det musikaliska
dramat. Dock, musikerna ha äfven
från en annan sidan arbetat på denna
uppgift, och i det hänseendet ha vi
i främsta rummet att nämna Robert
Schumann, Hector Berlioz, Franz
Liszt och Richard Wagner, af hvilka
de båda förstnämnda tagit till hjelp
både instrumental- och vokalmusik, Liszt
endast den förra, på ett litet undantag
när, och Wagner uteslutande
Instrumentalmusiken. Alla dessa ha åratal
igenom sysselsatt sig med
Faust-problemet, Liszt allra kortast. Da
särskilda satserna i Schumann s
komposition fördela sig på åren 1847—-1853.
Berlioz och Wagner hade redan i sin
ungdom komponerat särskilda sånger och
körer ur Goethes »Faust», hvilka den !
förstnämnde också införlifvade med sitt
sfora Faust-verk, hvilket fullbordades
1846. R’chard Wagner åter bade redan
1840 skapat sin »Fanst-uvertyr», som
han fulls’ändigt, omarbetade 1855.
Schn-manns »Scener ur Goethes Faust för
solostämmor kör och orkester», såsom
den fullständiga titeln lyder, erinrar i
den yttre anläggningen mycket om
Berlioz’ >Damnation de Faust», hvars
framträdande och segertåg genom
Tyskland antagligen gifvit Schumann
impulsen till hans »Scener». Men
Schumann lånar från båda delarna af den
Goetho’ska dikten, Berlioz — slutet
oberäknadt — endast från den första. |
Hos Schumann är endast första delen !
tagen från Goethes första del, andra
och tredje afdelningarna däremot från
den andra. Första afdelningen
innehåller endast- Gretchen-episoden,
nämligen scenen i trädgården, Gretchen
framför bilden af Mater dolorosa och
scenen i kyrkan. Bortser man från
det odramatiska i kompositionen, så
erbjuder den stor musikalisk njutning.
Det dämoniska, djupsinniga i Goethes
»Faust» saknas dock nästan alldeles i
Schumanns musik.
Obeiingadt mera storartad är
Berlioz’ Damnation de Faust anlagd.
Den djärfve fransmannen beherskade
ej det tyska språket och kände Goethes
dikt endast genom en fransk
öfversätt-ning. Han kunde derför icke hänföras
af originalets sköna vers utan endast
af diktens innehåll.
»Damnation de Faust», under senaste
år äfven sceniskt framstäld med god
effekt, är ett verk af kolossalt omfång
i fyra hufvuddelar. Första delen börjar
med en scen i Ungern, emedan
komponisten ville använda den af honom
verkningsfullt bearbetade och
instru-menterade Rakoczy-marschen. Annars
är hela denna del tagen ur
spatser-gången hos Goethe. En monolog af
Faust i ensamheten gifver först
anledning till en stämnings-målning i
orkestern: ensamheten i naturen med fråu
fjerran ljudande menniskoröster. Så
följer en originell bonddansoch skildringen
af en framryckande här med den
omnämnda marschen. Andra delen spelar
i Nordtyskland. Den innehåller först en
scen i Fausts studerkammare (ilen
bekanta påsknatts-scenen). Derefter
uppträder Mefistofeles, erbjudande honom
alla jordens fröjder, och försvinner med
honom i lufren medelst trollmanteln.
Nu följer scenen i Auerbach-källaren,
likasom skapad för Berlioz, med en
dryckeskör. Branders visa om råttan med
trestämm’g körrefrfiug, afslutad med en
kontrapunktiken förhånande skämtfuga
på »Amen», samt Mefistos sång om
loppan. (I Gounods »Faust» förvandlad
till visan om »gyllne kalfven»).
Följande scen visar en trakt vid
Elbe-fioden. Mefisto uppfordrar de honom
underdåniga andarna att invagga Faust i
sömn. Faust ser i drömmen första
gången Margareta och betages af längtaD
efter henne. Scenen innehåller den
bekanta »sylfernas dans» med dess luftiga
musik. Andra delens final bildar en i
soldat- och studentsång, hvilka äfven
förenas kontrapunktiskt. Tredje delen
visar oss kärleksscenen mellan Faust
och Gretchen, till en del ock
afvikan-de från originaldikten. F«ust är om
aftonen i Gretchens kammare, der han
utgjuter sig i en kärleksaria under
när-va’o af Mefisto. Denne aflägsnar sig
och Faust gömmer sig hakom ett
förhänge då Gretchen återvänder.
Hon sjunger nu balladen om »konungen
i Thule». Mefisto återvänder och gör
Gretchen sinnesförvirrad genom
irrblossen: äfven musiken till denna
irrbloss-dans är berömd. Mefisto sjunger
här sin förförelse-serenad och irrblossen
instämma i en fyretämmig kör. Nu
följer en präktig käil-ksduett mellan
Faust och Gren-ben. MetLio stor de
älskande, berättande att grannarne fattat
misstankar; de tu förälskade vilja fly
men stanna sedan länge tillsamman,
till dess grannarne verkligen närma sig
och med larmande kör afsluta denna
afdeloing.
I fjärde delen klagar först Gretchen
öfver sin sorg och saknad i en romans.
Bakom scenen hör man åter soldater
och studenter sjunga. Sedan följer
naturens besvärjelse, scenen i skogen
och hålan, hvarvid man återigen icke
får tänka på Goethe. Mefisto berättar
för Faust att Gre’chen försmäktar i
fängelset och skall afrättas såsom
mör-derska, men han vill rädda henne, om
Faust vill skrifva under att han
morgonen derpå skall tillhöra honom. Faust
gör detta och Mefisto ilar med honom
på trollhästarna till fängelset. Nästa
scen skildrar Fausts helvetesfärd i en
lika förfärande som storslagen
orkestermålning med vilda körer af det
förskräckta landtfolket, som bevittnar
af-grundsryttarnes framilande. Slutligen
störtar Mefisto jämte Faust ned i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
