Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 19 Maj 1906 - Den första Svenska musikfesten 31 maj och 1 juni 1906. Kommitéer — Medverkande — Program - Musikkorrespondens från Roma, maj 1906. Giordános »Siberia», Alfredo Cataláni och hans »Loreley», Miécio Horzóvski etc., af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tagas en entré af 50 öre som tillfaller
musikfesten för täckande af alla stora
utgifter. Tal, sång, och militärmusik
skola illustrera denna festlighet.
Musikkorrespondens från
Roma. — Maj 1906.
i
Giordänos »Sibéria» — Alfredo
Ca-taläni och hans »Loreley» —
Miécio Horzdvski, etc.
Materialets rent af öfverväldigande
mångfald, omfattande sedan våra
senaste meddelanden en tidrymd af
bortåt fyra månader, nödsakar oss till att
allenast med en, i det hela taget,
krö-nikeartad öfversikt fortsätta och afsluta
vår redogörelse för den, strängt taget,
med april månads utgång tilländalupna
romerska musiksäsongen. På operans
område har CosföHi/-teatern öfverhufvud
värdigt häfdat sin ställning såsom
Komas främsta operascen. Tyvärr
motsvarade emellertid dess egentliga
no-vitet, Giordänos lyriska drama
»Sibéria», hvilken af på sista tiden i Paris
exekverade italienska verk rönt ett
alldeles särskildt entusiastiskt mottagande
af både den franska hnfvudstadens
kritik och publik, ingalunda de särskildt
på grund deraf rätt högt spända
för-väntningarne. Härstädes upptagen i
förra hälften af januari under undert:s
vistelse i Egypten, lär densamma i
dramatiskt hänseende kännetecknas af,
förutom åtskilliga effektfulla episoder,
sin libretti8t IUicas öfliga formella
defekter och konstiga fantasterier.
Musiken förklaras, trots intentionernas
storslagenhet och den för det mesta
anslående andra akten, i högre grad än
sin maestros äldre skapelser — hvaraf
den näst föregående »Fédéra» utgör
ett betydligt framsteg, isynnerhet i
jemförelse med hans förstlingsverk
»Mala vita», men också öfverträffar
hans »Andréa Chénier» — ega en
nästan total brist på melodiska, idéer och
en föga lycklig aptering af ryska
folkmotiv. Ej ens det efter vanligheten
utmärkta återgifvandet å »Costänzi»,
speciellt i fråga om det af Amélia Pinto
tolkade kvinliga hufvudpartiet, lyckades
förhjelpa »Sibéria» till mer än ett
fåtal representationer.
I besittning af större dragningskraft
visade sig all t j em t Halémjs »1,’Ebréa»
(Judinnan) med samma ypperliga
sångerska i Rebeckas roll samt
Mariu-Gilion i Eleazars äfvensom, i än högre
grad, Verdis »Ballo in inåschera»
och »Rigoletto», den förra operan
med den dramatiskt och musikaliskt
lika framstående franske tenoristen och
Mattia Battistini i barytonpartiet, den
senare med en så lysande trio som den
sistnämnde — »protagouista*), Irans
*) Ital. benämningen å titelrollens
in-nehafvare, såsom förut i Sv. M. T. nämnts.
cesco Marconi**) — hertigen och Regina
Pinkert — Gilda, den ej minst i Italien J
högt uppburna polska primadonnan, en j
sannskyldig sångens drottning.
Återupptagandet af »Loreley»
härstädes denna säsong i likhet med å
»La Scala» i Milano — hvilken jem- !
väl haft förtjensten att, under förra
spelåret, ur en oförtjent glömska
framdraga dess maestros andra »chef d’oeu- j
vre», »Vally» —, »S .Carlo» i Näpoli
samt Vitt. Eman.-teatrarne i Palermo
och Messina, kan betraktas såsom en
sent omsider inlöst hedersskuld till den
under sin lefnad misskände Alfredo
Ca-taläni (1854—1898), hvars rika
musikaliska geni dessvärre stäcktes af
sjuklighet och motgångar. Det mest
kännetecknande draget i hans kompositioner,
hvilka likafullt genom sin melodiska
klarhet vittna om sin skapares
nationalitet, som genom den eleganta
instrumentationen om frukterna af hans
studier vid Paris-konservatoriet,
hvar-jemte användningen af ledmotiv
förråder hans beundran för det Wagnerska
jättesnillet, är en ljuft vemodsfull ådra,
och det har om honom samt hans
namne, den celebra sångerskan
Ange-liea C;i (f 1849) förklarats, att de
begge besjungit tårarnes elegi. Af ett I
med sin medbroder i tonernas konst,
BelliDi, nära befryndadt temperament
var Catalåni, på samma gång som en
den subtilaste känslomenniska af djupt
melankolisk anläggning, en fint
aristokratisk natur, hvars ande aldrig sänkte
sig ur sina ideals höga regioner. Där- j
före hafva ock hans operor föga utsigt
att blifva fullt populära. Blott fem till
antalet, inberäknadt »Elda», hvaraf
»Loreley» utgör en omarbetning, äro
de betitlade efter sina resp. hjeltinnor,
en händelse, hvilken »ser ut som en
tanke», enär deras upphofsman, i
likhet med flertalet lidande, hyste en djup
veneration för kvinnan. Vi hafva
ansett lämpligt att förutskicka denna
generella teckning af en verkligt
betydande, men i Sverige snart sagdt okänd
operakompositör, hvars namn man till
och med förgäfves får leta efter i sjelfva
»Nordisk Familjebok» vid sidan af
An-gelica Catålanis.
På grundval af den tyska
Loreley-sagan, hvilken för sin popularitet
huf-vudsakligen har att tacka en berömd
sång af Heinrich Heine, som åter lånat
idén dertill från en ballad af Clemens
Brentano, hafva Ch. d’Ormeville och A.
Zanardini författat en af ett dussintal
libretter med detta ämne — oberäknadt
den af Mendelssohn påbörjade, men
aldrig fullbordade — och satta i musik
under mindre än ett halfsekel. Ej så
litet erinrande om den Meyerbeerska
stilen, har densamma en ganska
medelmåttig intrig och alltemellanåt rätt
otympliga verser, men det deri
förher-skande, hyperfantastiska element, hvar-
**) De båda sistnämnda, celebra
artisterna utförde sina resp. roller allenast några
få gånger och med ralativt stor framgång
af Giuseppe de Luea och Angelo Marcolin.
till Catalåni hade en alldeles särskild
dragniDg, inspirerade honom till ett på
melodiska skönheter samt färgrika och
dramatiskt effektfulla scener
synnerligen rikt partitur, hans näst sista,
. . . den åter af en mera realistisk prägel
stämplade, ett år senare fullbordade
»Vally» skulle blifva hans svanesång!
Redan i förspelet till »Loreley», hvari
tre hufvudmotiv, fiodandarnes samt
hjältinnans förförelse- och hämnd-tema
här äro inlagda, gifver maöstron prof
på sin geniala orkesterbehandling. Att
analysera alla de musikaliska perlor,
hvarmed operan är smyckad, skulle föra
oss för långt, och måste vi följaktligen
begränsa oss till att fästa läsarens
uppmärksamhet å de förnämsta. I första
akten märkes framför allt duetten
mellan Loreley och hennes älskare,
riddaren Walter med dess unisont sjungna,
verkligt hänryckande afslutning,
omedelbart hvarefter han brutalt
öfvergif-ver den fader- och moderlösa för att
fira sin förmäling med markgrefven af
Biberichs fränka, den blida Anna,
jem-väl älskad af hans vän Hermann, som,
drifven af svartsjuka, i en dramatiskt
effektfull scen försvärjer sig till
Rhen-guden, derest denne förhjelper Loreley
till hämnd. Dylik åslundar ock i rent
vanvettig förtviflan den sistnämnda
sjelf, och eggad af luftandarnes
osynliga kör, vinner hon oemotståndlig
trollkraft att bedåra sina offer, i det hon
viger sig åt mörkrets makter. Annas
ljufliga, barnafromma väsen erhåller en
ypperlig relief genom hennes romans:
»amor celéste» och bönen i
slottskapellet: »Ave del mar, o stella», under
andra aktens början. Följer så
bröllops-högtidligheten — »1’epitalåmio» — med ;
sina festliga körer och danser, hvilka
få ett tvärt afbrott genom apparitionen
af Loreley, som med sin vällustiga,
lidelsefulla sång till den grad tjusar
Walter, att han, glömmande allt annat
för den farliga sirenen, denna gång
hänsynslöst stöter från sig sjelfva sin
brud. Akten afslutas med de
närvarandes förbannelse af den trolöse. I
den storslagna finalen förena sig och
alternera soli, kör och orkester med en
den rikaste mångfald af effekter, under
det Loreleys melodiska fraser, äfven de
röjande sannskyldig ingifvelse,
dominera hela scenen. Rastlöst
kringirrande och af sina vaknande samvetskval
drifven till vansinnets gräns, råkar
Walter i nästa och sista akt
markgrefven med följe, som under tonerna
af en ljuft melankolisk cantiléna
funebre: »é morto un astro in ciel» till
grafven ledsaga stoftet af Anna, hvars
hjerta brustit af smärta. Vid denna
anblick bragt till yttersta förtviflan,
hindras den förre från sin afsigt att i
Rhen-flodens böljor göra ett slut på sin
eländiga tillvaro genom de detur
uppstigande undinerna, hvilkas dans i fråga
om musikens charm och elegans, icke
minst beträffande den utsökt
raffinerade instrumentationen, utgör ett
glänsande motstycke till sylfidernas balett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
