Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 3 september 1906 - Robert Schumann (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afgjord tendens allt mera befäst och
stegrad.
Från 1835 till 1844 skötte han
ensam redaktionen af tidningen ock
skref för densamma ett stort antal
högst fängslande artiklar, bland kvilka
en af de första påpekade Chopins
genialitet. Senare riktade han äfven
musikverldens uppmärksamhet på en
ny uppgående stjerna — Johannes
Brahms. Schumann, hvilken såsom en
äkta romantiker älskade det
hemlighetsfulla och sällsamma, bildade sig af
den ofvannämnda kretsen likasinnade
vänner på poetiskt vis ett allenast i
hans fantasi existerande förbund, som
han ksllade »Die Davidsbtiudler» och
i sammanhang med de idéer, som
härvid föresväfvade honom, uppstod dessa
hans första pianoverk (från orakr. 1S29
till 1839), kvilka man kan anse för
hans oppo3itionela kompositioner, d.v.8.
tondikter, genom hvilka han förklarade
krig mot den gamla musikaliska
slentrianen. Wasielewski säger om detta
fantasi-förbund; »Davidsbiindler»-idén
låg hufvudsakligen i den fantastiska
omklädningen och den i Jean Pauls
anda poetiserande tonen i vissa
uppsatser, som flöto ur Schumanns penna.
Han sjelf dolde sig under namnen
Florestan och Eusebius och ville till en
person sammansmälta de båla genom
olika karaktärer representerade
motsatserna med Raro, under hvilket namn
han ursprungligen tänkte sig Fr. Wieck;
C. Bank fick det besynnerliga namnet
Serpentinus, »Julius» representerade
Knorr, »Ghiara» Clara Wieck. Han
besökte äfven de dödas rike, för att
värfva sig »bundsförvandter».
Såskrif-ver han en gång till H. Dorn:
»Mozart var en lika stor »Biindier», som
nu Berlioz är».
Schumanns böjelse för den unga
geniala pianisten Clara Wieck, dotter till
hans lärare, utvecklade sig så
småningom allt efter som hon växte upp.
Iledan 1837 anhöll han hos fadern om
hennes hand, men fick afslag på grund
deraf, att Schumann då ännu icke hade
någon betryggad existens. Han
försökte nu att i Wien göra större
ekonomisk lycka med sin »Neue Zeitschrift
für Musik (1838), men misslyckades
och vände åter till Leipzig 1839. Aret
derefter förlänades honom af
universitetet i Jena den filosofiska
doktorsvärdigheten och redan samma år gifte han
sig med sitt hjertas utkorade trots
faderns motstånd. Kärleken öppnade hos
honom sångens källsprång, och samma
år han gifte sig nppstodo ej mindre
än 138 större eller mindre sånger,
deribland den hans brud tillegnade
samlingen »Myrthen», cykeln
»Frauenliebe und Leben» och de sköna
sångerna i »Liederkrans» till ord af
Eichendorff och i »Liebesfriihling» med ord
af Riickert, i hvilken samling n:o 2,
4 och 11 hafva Clara till författarinna.
Aret 1841 skref han sina både första
symfonier och Heines »Tragödie»; 1842
de tre stråkkvartetterna äfvensom piano-
kvintetten och kvartetten i Ess dur,
1843 »Paradies und Peri», 1845
piano-och orgelfngorna, 1846
C-dur-symfo-nien, 1848 afslutades operan
»Genoveva» och munken till »Manfred» ;
från 1849 ha vi »Spanisches
Liederspiel», »Requiem für Mignon» och
»Nachtlied» af Hebbol: 1850
fullbordades musiken tili Göthes »Faust»
(Ouverturen komp. 1853) och Ess
dur-symfonien, 1851 »Der Rose
Pilgerfahrt» o. s. v.
En ny vändning i Schumanns lif
inträ Ide, då konservatoriet i Leipz’g
1843 grundades af Mendelssohn. Han
blef då anstäld vid detta såsom lärare
i partiturspelning. Schumann var
naturligtvis sedan längre tid tillbaka
bekant med Mendelssohn och hyste för
honom en stor beundran, hvilken också
framlyser i hans bref och skrifter på
flere ställen; Mendelssohn deremot
synes icke rätt ha förstått Schumanns
konstriktning, då man förgäfves söker
i hans bref efter några yttranden af
erkännande i fråga om denna. LäDge
höll Schumann icke ut vid
konservatoriet; man kan svårligen antaga att han
lemnade detsamma emedan han ville
flytta till Dresden; snarare egde ett
omvändt förhållande rum, då hau alls
icke egde någon garanti för sin
existens när han flyttade dit. 1844, efter
att förut med sin hustru ha företagit
en bonsertresa till Ryss’and. I
Dresden lefde nu Schumann, flitigt
sysselsatt med komposition och äfven
gif-vande lektioner, hvarjemte han blef
dirigent för dervarande »Liedertafel»
och grundade körsångföreningen (1848).
Han kallade3 1850 till musikdirektör
i Düsseldorf efter Ferd. Hiller, som
flyttade till Köln. Beklagligen
försvårades straxt derefter ett hjernlidande,
hvaraf han led, och som efter att
redan ha spårats 1833, tog en hotande
vändning 1845. I första stadiet
yttrade det sig som fruktan för lifsfara,
han tordes t. ex. ej bo högt upp af
rädsla att han i ett anfall af svårmod
kunde kasta sig ut genom fönstret.
Han förlorade derefter sin andliga
spänstighet, så att han icke förmådde
uppfatta musik med hastigare tempo,
livar-före han också förklarade
metronomi-seringen i hans egna äldre verk för
oriktig. Under sådana omständigheter
kunde han naturligtvis ej sköta sin
dirigentbefaotning, utan måste lemna
densamma på hösten 1853. Ett
utbrott af verkligt vansinne inträffade
den 7 febr. 1854, då Schumann
plötsligen lemnade hemmet, der flere hans
vänner voro församlade, och störtade
sig i Rhein. Han blef räddad, men
förståndet var nu så rubbadt, att man
nödgades föra honom till en anstalt
för sinnessjuka i Endenich, der han
tillbragte under två år ett lif, som
endast sällan hade några ljusare
ögonblick och som der ändades den 29
juli 1S56. Den 2 maj 1880
aftäck-tes på kyrkogården i Bonn ett den
allmänt högt skattade mästaren värdigt
grafmonument.
1 Schumanns verk finner man en
sällsynt förening af glödande passion,
innerligaste känsla och rikaste fantasi
jemte den sorgfälligaste, i de finaste
detaljer utmejslade faktur. I piano*
literaturen har han skapat en alldeles
ny riktning, som han utvecklat till en
icke anad fulländning, nämligen
minia-turarbetet i de små karaktersstyckena,
hvilket hvarken hos Schubert eller
Mendelssohn är fullt utprägladt. På
detta fält kan man med rätta tala om
den Schumannska skolan. Schumann
är i sitt innersta väsen lyriker; det
karakteristiska i hans skapelser är en
sällsynt rikedom af nyanser, hans
tankar äro vanligen mycket koncentrerade
och ej egnade för att utspinnas på
längden, men de göra därför i sin
trånga ram så mycket större verkan.
Bristen på motivernas utarbetande på
bredden ersätter han genom nya
intressanta temata, och hans större verk
förråda ofta, att hans hufvudfält var
de små formerna; i synnerhet förefaller
genomföringen i hans sj’mfonier
något abrupt. Någon egentlig
utveckling finner man hos Schumann lika
litet som hos Chopin. Han trädde på
en gång fnllfärdig fram med sina
»Pa-pillons» och »Paganinistudier» och
öfvergången till kompositionen af
ensemble-, kör- och orkesterstycken var
endast en öfverflyttning af hans
skrif-sätt på dessa konstarter.
I en tysk musiktidning, som har ett
särskildt Scbumann-nummer med
anledning af den femtioåriga dödsdagen,
läser man följande om Schumann och
romantiken.
Redan väsendet i Schumanns konst
är romantiskt, ty som en äkta
romantiker sammanknyter han lifvet och
konsten med hvarandra. Lifstilldragelser
af skiljaktigaste slag, glädje och sorg,
lycka och missöden ger honom
mångfaldig anledning till skapelser: en
stämning, drömineri och grubbel
förvandlar han till toner; ögonblickets känsla
förstår han att liksom med trollmakt
musikaliskt fasthålla. Och, omvändt,
är honom konsten en ledsagarinna och
tröstarinna i alla lifvets förhållanden.
Hvad som menskligt taget måste
betraktas som olycka och bekymmer, det
synes vara det fruktbringande för
konstnären. Så har den glödande kärleken
till Klara fyllt Schumanns, menniskans
som konstnärens hjärta. I denna
kärlek med dess vexlingar mellan
him-melshögt jubel och bedröfvelse till döds,
med dess bergfasta ömsesidiga trohet,
den hårdbjertade fadern till trots, bjöd
lifvet åt Schumann själskval och
bjerte-fröjd, som han omsatte i toner; efter
hans egen bekännelso fiuner man
striden om Klara i hans musik:
Davids-bündler-danserna, nove’letterna,
föranledda af henne, fiss-moll-sonaten op. 11,
ett enda hjerteskri efter Klara, hans
»Kinderscene» hänföra sig till ett ömt
I skämtsamt ord af henne. Hans odöd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
