Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 15 oktober 1906 - Om konserten för violoncell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i tre satser. Fornt och äfven sedan
voro de fiesta som publicerades icke
kammar- utan kyrkokonserter. Sedan
Jacchini upphöjt violoncellen bland
kon-serterande soloins’rument, begynner
småningom en konsertlittera’ur för
violoncellen att utveckla sig. Så hastigt
som för violinen och klaveret gick det
icke, ty så länge violoncellen hade del
i generalbas-ledningen, var det ej att
tänka på ett fritt solistiskt uppträdande
för instrumentet. Mannheimer-skolan,
med J. Stamitz (1717—1761) och
söner, m. fl., som slog de första slagen
till störtande af generalbasbj^ggnaden,
lemnade i virtuosa violoncell-konserter
af Filtz och Holzbauer äfven de
första bidragen till denna litteratur.
Till dem slöto sig Tartini i Italien,
Haydn i Österrike, båda sträfvande
att i Mannheimer-stilen sjelfständigt
gestalta basföringen. Särdeles Haydns
sköna konserter — deribiand den i
D dur — hafva med sin intagande
friskhet och mönstergilla afrundade
form ännu i dag många vänner bland
violoncellspelarne.
Boccherini (1743 —1805), »fru von
Haydn», såsom Puppo kallade honom,
är med sin honungsöta melodik, i sin
tids smak, nu för tiden endast njutbar
i mindre stycken, menuetter eller
rondon, men hade en gång såsom
representant för kantabiliteten på
violoncellen de förnämsta på sin tid för sig.
Äfven Borghi (1780 i London) och
C. F. Abel (1725 — 1787), hvilka stå
Mozart nära, skrefvo tacksamma och
vackra konserter för violoneell, Abel i
synnerhet för sitt favoritinstrument
gamban. Konung Fredrik II:s förkärlek
för violoncellen drog en rad duktiga
spelare till preussiska hofvet. Konungen
sjelf spelade instrumentet med
färdighet och lade sig till en samling af de
bästa konsertstycken för detta, hvilka
ännu finnas förvarade i kgl.
hofbiblioteket i Berlin. Jemte Borghi och
Boccherini är förnämligast de båda
Duports förtjenta att nämnas. Jean Louis
Duport (den yngre, 1749 —1819)
intager inom violoncellens rike ungefär
samma ställning som Viotti (1753 —
1824) bland violin-mästarne. Hans på
Corrett’ska förstudier grundade
violon-cellskola fastställer för första gången
systematiskt grundsatserna för det
virtuosa cellospelet, i det dessa lägga en
hufvudvikt på tummens rationella
placering och en elegant stråkföring. J.
L. Duports konserter sluta sig till
typen för den franska violinist-skolan och
vittna om en god och grundlig
kompositorisk bildning, under det att den
äldre brodern Jean Pierre Duport (1741
—1818), i sina verk till en del ännu
röner inflytande af Mannheimarnes
kan-tabilitet. Äfven Hus-Deforges och
Anton lieicha (1770 — 1853) öro beroende
af äldre förebilder. Fullkomligt franska,
ungefär i Kreutzers stil, äro Nie. Kraft
(1778—1853) Max Bohrer (1785 —
1867) och N. J. Platel (1777-1835)
i sina konserter; J. B. Zumsteeg (1760
1802) inskräuker virtuositeten till
behagligt melodiföredrag.
Violoncelli8ternas Spohr äro Beruh.
Homberg (1742 —1814). Lik denne
fyller Romberg den franska formen
med tysk uppfinning, i det han låter
romantisk känsla komma till uttryck,
och skriver till en del djärft och
eldigt, till en del elegiskt och
sentimentalt. Såsom tekniker gifver han
vio-loncell-virtuositeten en utpräglad
klassisk riktning och blir derigenom
huf-vudman för en skola. Af Romberg
har man 10 violoncellkonserter och
några koncertinos, i hvilka melodisk
begåfning håller jemnvikt med
temperament och solidt arbete.
Fantasifullare skrifver J. F. Dotzauer
(1783—1860); han gör sig till godo
registeråtskillnaden mellan de höga och
låga tonerna, tillåter sig språng och
eleganta staccati och ger i’kvicka
rondos å la polacca och boléro sidostycken
till Rodes kompositioner. I fråga om
hans femte konsert (Ess dur), som eger
en bred inledning i Mozarts
symfonistil, kan man påvisa ett egendomligt
drag för den senare
violoncellkonser-ten. Så länge den franska konserttypen
var den herskande hörde utförliga
tutti-förspel till hvarje god konsert. Men
ju mer man aflägsnade sig från denna,
ju kortare framträdde de just i
violon-cellkonserten. Denna konsekvens blef
betingad af instrumentets egen karakiär.
Redan Schubart (1739 —1791) hade
yttrat att soli på basiustrument hade,
»om de timslångt varade, något
vidrigt uti sig». Vid längre åhörande
tröttar också verkligen de djupa
instrumentens klangfärg och kommer
uppmärksamheten på hela stycket att
slappas, om man icke sörjer för behaglig
omvexling. Ända in i den njmste
violoncellitteraturen låter sig derför påvisa
exempel på halft medveten, halft
omedvetet företagen öfverhoppning af
begynnelse tutti eller åtminstone deras
inskränkning till några få takter. Man
gick till och med ännu längre och
föredrog den ensatsiga formen. Just
de verksammaste violoncellkonserterna
i det 19:de århundradet, från Rombergs
koncertinos öfver Servais, Piatti,
Volk-mann, Schumann ända fram till Popper,
Saint-Saens, Rubinstein, d’Albert, äro
ensatsiga eller korta och utan pauser.
I stället för att ställa på prof
slagkraften hos de till antalet inskränkta
virtuoseffekterna på violoneell genom
fördelningen på tre långa afslutade satser,
spelte man den heldre i korta sträckor
och vann derigenom fördelen af att
verka ständigt nytt och öfverraskande.
Intelligenta hufvuden påfunno dertill
ännu ett andra kompositoriskt
stegrings-medel: den tillfälliga förändringen af
konsertstämman från af orkester
ackompanjerade perioder till oackompanjerade.
Aldrig påträffar man så ofta hela rader
oackompanjerade soli med
recitativ-färg, som i violoncellkonserten. Hvad
violinen saknar: närmandet till mans-
stämmans mä tade klangfärg, den bristen
ersätter i talrika fall violoncellen. Der
alla virtuosa melel klicka, vid
höjdpunkter och ställen af yttersta affekt,
der börjar den att tala och recitera.
Instinktivt blanda derför betydande
violoncellkomponister sina konsertsatser
med rent solistiska exklamationer,
somliga mera, somliga mindre rikligt. I
nyttjandet af denna effekt inom ett
inskränkt satstal skall man Anna den
enda stilistiska skilnaden mellan
violoneell-och violinkonserten. Spohrs
»Sångscen», som utplånar denna, fann ock
snart (genom Griitzmacker) en
öfver-(lyttning på violoncellen.
K. J. Bischoff (1823—1893)
skrifver sedermera som original ett
»konsertstycke i form af en sångscen»
(op. 40) med många
recitativ-vänd-uingar, dock i ett lätt och behagligt
manér. G. K. Goltermann (1824 —1898)
förkortar det första tuttit i sin
pauslösa konsert op. 14 med uteslutande
af det andra temat; likaså förfar K.
Davidoff (1838—1889), Bob. Volkmann
(1815—-1883), och Bob. Schumann
(1810 -1856) låtande solisterna genast
falla in. Wilh. Fitzenhagen (1848 —
1890), som sjTnes ha tagit inflytande
af Vieuxtemps, gör i sin »Conserto
fantastique» (op. 4), som genom
poetiskt tonspråk och delarnes tematiska
samband väcker uppmärksamhet,
rikligt bruk af instrumentaldeklamation.
Fr. Griltzmachers (1832—1893)
konserter höra till de klassiska
virtuosstyckena, äro kompositoriskt duktiga
och allvarligt utarbetade men icke
egentligen inspirerade: de representera
den tyska tekniken, under det Alfredo
Piatti (1822—1878) och A. F. Servais
(1807 —1877) och dennes lärjunge Jules
de Swert (1843—1891) hålla sig till
den eleganta franska. Isjmnerhet böra
framhållas A. F. Servais’ konserter,
lidelsefulla, eldiga stycken, sådana som
Bériot skref för violinen, rika på
oktaver och andra tekniska svårigheter.
Edouard Lalo (1823—1892), Henri
Vieuxtemps (1820—1881) och Camille
Saint-Saens (f. 1835) ha gifvit oss
inspirerade ensatsiga konserter, hvilka kunna
gälla såsom efterföljare till de för
virtuosen Lamare (Jacques Huruel de
Lamare, 1772—1823) af D. F. E.
Au-ber (1782—1871) skrifva konserterna.
Äfven Anton Bubinsteins (1829—1894)
bidrag, op. 65 och 96, äro helt och
hållet tänkta i instrumentets anda, fulla
af monologer och tacksam melodik.
David Popper (f. 1843) representerar
den moderna virtuosa
violoncellkonserten med ett par lyckade exemplar,
likaså Julius Klengel (f. 1859) som
isynnerhet uppmärksammar det
allvarliga satsarbetet, Hugo Becker (f. 1864),
Emil Hartmann (1836—1898), Joh.
Svendsen (f. 1840), A. Klughardt
(f. 1847) och andra. På senaste tid
hafva Anton Dvoräks (1841 —1904)
H moll-konsert och Eugen d’Alberts
(f. 1864) poesirika A dur-konsert (op.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
