Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 15 oktober 1906 - Om konserten för violoncell - Om konfusionen i musiken. Ett maningsrop af Felix Draeseke - Dödsfall inom musik- och operavärlden 1905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20) eröfrat en framstående plats i
vio-loncell-litteraturen *.
Om konfusionen i musiken.
Ett maningsrop af Felix Draeseke.
Af den nu sjuttiårige
konservatorie-läraren i Dresden, komponisten Felix
Draeseke, finner man en uppsats med
ofvannämnda titel i Neue Musikzeitung
för första oktober, hvilkens innehåll
omnämnes i »Die Signale» såsom
mycket beaktansvfird, helst från en
konstnär af Draesekes betydenhet,
hvilken för öfrigt under sin Weimartid
var en ifrig anhängare af Liszt och
den tidens »nytyska» skola.
Vi anföra här inledningen till nämnda
uppsats med ett motto af Börne: »Stort
tror sig den göra, som öfverskrider
gränserna för det naturliga». Draeseke
yttrar sig deri som följer.
Med hänseende till de ganska
be-dröfliga omständigheter, i hvilka den
nutida musiken befinner sig, är man
väl berättigad att tala om konfusion.
Ty oklarheten och förvirringen har stigit
så högt, att äfven tiere konstnärer ej
mera finna sig till rätta i den. Fingo
äldre tider skåda förbittrade strider,
som utkämpades mellan mot hvarandra
fientliga partier, så förfärar oss vår
epok genom en skoningslös allas strid
mot alla, utan att man förmår
upptäcka den konstnärliga grunden till
denna strid. Ty den rasar nu icke
som fordom för en princip, — det
måste väl då vara för sjelfbevarelsen,
och kämparne skulle råka i förlägenhet
om man frågade dem om deras mål.
Förstöringslusten har vuxit fram öftrer
helgade traditioner och skönhetsregler;
likaså impieteten emot en stor förgången
tids storverk. I följd deraf försvinner
ock fullkomligt minnet af det som förr
beundrades såsom kriterium på det
sköna och i eå många mästerverk
hän-ryckte oss. Utan fattningsförmåga stirrar
man på oss om vi vilja göra unga
åhörare uppmärksamma på en ädelt
bildad melodi, en fint fogad
harmoni-väfnad, intressant sammansatt rytmik,
glatt och afrundad form, skönt
förmedlad eller öfverraskande
återinföranden af tema.
Alla dessa skönhetskriterier förefalla
dem som platser, hvilka de aldrig hört
omtalas, blott om man talar om
instrumentation, så öppna de öronen, emedan
enligt deras mening detta nya inträdda
färgelement vida öfverväger de tre
gamla hufvudelementen i musiken, och
de anse för likbetydande att
instrumentera väl och komponera väl. Derför
är melodiken nästan utsinad,
harmoni-ken efter en öfverdrifven förfining
genom allt större stegringar slutligen
* Ofvanstående uppsats är hemtad ur
A. Scherings »Geschichte des
Instrumentalkonzerts» med tillägg af
komponisternas födelse- och dödsår inom klammer.
Red.
öfvergången till absolut omusik, under
det, såsom beklagligen nu är fallet i
Tyskland, rytmiken för litet omhuldas,
ja synes rent af åsidosatt.
Instrumentera nu mest alla unga konstnärer
förträffligt, så öfverdrifva de dock ej sällan
färggifningen och såra oss till och med
ofta genom gäll och skriande
tonbildning. De älska också på ett rent af
oförlåtligt sätt ett hopande af medel
som äro öfverdrifna till och med för
en väl besatt orkester, och verka med
sina talrika trumpeter, horn och
ny-upp funna trä- och slaginstrument så
till vida ganska ogynnsamt på det
allmänna musiklifvet, att all denna
öfver-flödande rikedom förderfvar åhörarnes
öron och förslöar dem för mildare
orkesterklang. Då för närvarande det
allena saliggörande sökes i
programmusiken, förefaller hyllningen af
instrumentation skonsten naturlig nog, i
det den visar sig som ett nyttigt
hjelp-medel, ja rent af oumbärligt, för
framställning af de mest olikartade objekter.
Men vi betvifla starkt att denna
programmusik är välgörande för den
instrumentala konsten. Ty en så
öfver-tygande tydlighet, som de bildande
konsterna eller poesien eger, hvilka
förfoga öfver ett för alla begripligt
språk, besitter icke tonkonsten, och
dess bemödanden att genom musik ge
en bild af någonting blifver städse
hänvisande till den hörandes vilja och
medverkan.
Söka vi tröst hos sångkonsten, så
möta vi likaledes de mest nedslående
företeelser. En enkel sång eller visa
kan man knappast träffa på, fadd
deklamation och i operan ofta ett rått
utskriande af enskilda accenter ha trädt
i dess ställe. Öfverhufvud synes i den
nutida kompositionen det egentliga
känslospråket, om ej alldeles utdödt
åtminstone mycket tillbakahållet,
hvilket tyckes tyda på en fruktan hos
tonsättaren att bli beskyld för att vara
alltför vek eller sentimental. Kall
för-ståndsmässighet och likgiltighet
motsvarar för öfrigt så mycket tidens hela
anda och väsen, att man ej kan
förvåna sig öfver denna brist.
Riktningar med uttalade grundsatser
gifvas knappast, — frånsedt de
starrkonservativa — i vår tid. Ja, man
kan väl säga, att de flesta nu lefvande
i tonkonsten numera icke ega förmåga
att skilja mellan höger och venster.
Dödsfall inom musik- oeh
operavärlden 1905*.
Achard, Léon, berömd fransk
tenorsångare, f. 16 febr. 1831, f under
juli i Paris.
* Denna i musikhistoriskt intresse årligen
meddelade resumé af dödsfall under
föregående år, vanligen förekommande i Sv. M.
T. tidigare på året, har af bristande
utrymme, särskildt med anledning af den stora
musikfesten, först nu kommit att införas.
Been, Lars Magnus, musikdirektör,
f i Alleium (Skåne) 85 år.
Bianchini, Charlotte, född Lindahl,
f. d. operasångerska, f. i Stockholm
1833, f d. 23 nov. vid Nyqvarn.
Blau, Edvard, fransk librettist. f i
början af året, 70 år. Ensam eller i
kompaniskap författare till åtskilliga
opera- och operett-texter.
Bulthaupt, Heinrich, professor,
dramaturg, f. 1849 i Bremen, f derst.
20 aug.
Dahlström, Knut Leopold,
musikdirektör, organist i Norrköping, f. 1871, f
i Stockholm i aug.
Danbé, Jules, violinist, kapellmästare
vid Opéra Comique i Paris, f. 16 nov.
1840 i Caen, f der i slutet af året.
Dannreuther, Edward, pianist, lärare,
dirigent, musikskriftställare, f. 4 nov.
1844 i Strassburg, f 12 febr. i London.
Dente, Josef Gottlieb, violinist,
hof-kapellmästare, konservatorielärare, f. 23
jan. 1838 i Stockholm, f derst. 24
maj.
Däcker, Julius, f. d. operasångare i
Köpenhamn, f derst. 2 jan., 73 år.
Eitner, Robert, förtjenstfull
musikhistoriker, f. 22 okt. 1832 i Breslau,
f i Templin i börj. af året.
Erdmannsdörffer, Max, professor,
hof-kapellmästare, komponist, f. 14 juni
1848 i Nürnberg, f i München i febr.
Galli-Marié, Celestine, berömd fransk
operasångerska, f. i nov. 1840 i Paris,
f i sept. på sin villa i Vence vid
Nizza.
Holmes, Henri, violinvirtuos och
komponist, f. 7 nov. 1839 i London, + i
San Francisco vid årsskiftet.
Hrimaly, Jaromir, violoncellist, f. i
Böhmen, f i Helsingfors 25 juni, 59 år.
Imbert Hugues,’’ hufvudredaktör för
belgiskfranska musiktidskriften »La
Guide musicale» i Paris, f derst. i
början af året, f. 11 jan. 1842.
Jonas, Emile, operettkompositör, f. 5
mars 1827 i Paris, f under sommaren.
Kniese. Julius, dirigent och
kormästare, fr. 1889 körledare och
instruktör i Bayreuth, f. 21 dec. 1848 i
I Roda, f i Dresden i april.
Komzak, Karl, bekant fruktsam
komponist hufvudsakligen af dansmusik, f
vid påsktiden.
Kuhlau, Carl Oscar Fredrik,
violinist, musikdirektör, komponist, f. 1
dec. 1849 i Uddevalla, f i juli månad
i Göteborg. Elev vid Stockholms
konservatorium 1868-—73; studerade i
Berlin 1875—76; var violinist i
hofkapel-let 1871 — 89, blef musikdirektör vid
Vestg. regem. 1883. K. var länge
bosatt och verksam musikdirigent i
Gö-I teborg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
