Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 1 november 1906 - Florizel von Reuter (med porträtt från 1901 och 1906) - Wagners besök hos Rossini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gifva, att denne det 20:de
århundradets lille Paganini är värd den allra
störs1 a uppmärksamhet.»
Ung Flori zel var en yster pilt af
Ulligaste temperament,, så som han
be-skrifves för fem år sedan. Musiken
var irke hans hela värld. Att leka med
tennsoldater, gymnastisera och brottas
var han lika begifven på. Derjemte
var hans receptivitet och intilligens af
det mest omfattande slag.
Som tioåring, berättar hans
impresario hr Thalberg i sin intressanta bok
»Bland stjärnor», egde lian i alla
ämnen kunskaper långt mera än ordinära
barn vid de åren. I vissa ämneD,
såsom botanik, zoologi och vissa delar
af historien — särdeles krigshistoria
— besatt han studentkunskaper. Af
språk kunde han både tala och skrifva,
ej blott sitt modersmål, utan äfven
tyska och franska samt italienska;
äfven i matematik var han mycket slängd.
I harmoni, kontrapunkt och musikens
historia var det ej lätt att sätta honom
på det hala. Dessutom excellerade han
i målning och teckning, för hvilket
han hade så stor begåfning, att hans
föräldrar hade svårt för att afgöra
livil-ketdera han med allvar skulle slå sig
på, musik eller målning.
Betrakta vi nu vidare Florizels
konstnärsbana, så kan nämnas att sista
gången han gästade vårt land der gafs
med honom ej mindre än 2(1 konserter.
Under de två sista åren har han
kon-serterat i Tyskland, England, Frankrike,
Schweiz, Österrike och äfven
Balkan-staterna samt nu senast under vistelse
i hemlandet gjort furore i Mexico. På
senare år har han äfven framträdt som
kompositör och dirigent, i sistnämnda
egenskap först för två år sedan i Athen,
der han anförde hoforkestern.
i
Förra året kunde »Times» berätta,
att den vittra drottningen af Rumänien
vid hans besök der blifvit alldeles
förtjust i den unge violinistens talang
i och åt honom författade libretton till
en opera, med hvars komponerande
han strax gjorde början. I november
1904 uppträdde han i Manchester å en
konsert med en af honom komponerad
symfoni, som han sjelf dirigerade.
Kritiken yttrar om den, att musiken var
genuint hans egen, om ock man fann
första satsen i Haydns stil och Seherzot
påminnande om Schumann. Andantet
sades vara en modern »stämningsbild»
och slutet af verklig finalnatnr. Samma
år konserterade han äfven i London
likasom i början af förra året. En
hans egen »Lied» omtalas såsom
mycket förtjenstfall att vara af en så ung
komponist. Han sades då ega en
repertoar af 22 konserter, f!
Bach-sona-ter och omkring 50 mindre stycken.
Paganiui-Capricerna ha vi förut
omnämnt, likasom hans triumfer detta år !
i Mexicos hufvudstad. Bland
utmärkelser, som der af musikaliska
myndigheter och förtjusta åhörare tilldelades
honom, säges han ha fått mottaga en
guldmedalj med ädla stenar och ett
med krokodilskinn beklädt, dyrbart
violinfodral. Han biträddes der af den
unge pianisten mr Arthur Newstead, som
nu åtföljt honom hit och hvilken är
lärare vid »The royal musical College»
i London.
Pi ngrammet på hans första konsert
lär denna gång upptaga af hans egna
nummer: Tartinis Sonat »Le trille du
diable», konsert af Tschaikowsky,
Nocturne af Chopin-Sarasate, en hans egen
komposition: »Trois danses de Tziganes
roumains», »La Fe a d’amour» af Raff
samt »Nel cor piii non misento»
(violinsolo) af Paganini. På andra
konserten spelar han: Corellis» La Folia»,
konsert i E-dur af Yieuxtemps, W
althers Preislied (»Mås’ersångarue») af
Wagner-Wilhelmj, Bazziais »Ronde des
Lutins», Ballade, n:o 1, af Sinding,
»Non piii mesto» af Paganini och
Sa-rasates »Carmen»-Fantasi.
Wagners besök hos
Rossini.
Det är ej lätt att anföra något nytt
om en konstnär som mångfaldigt och
från alla sidor skärskådats. Emellertid
finner man sådant om Wagner i en af
E. Michotte ntgifven bok om »förut ej
utgifna detaljer», beträffande Wagners
besök hos Rossini i Paris år 1860
kort före »Tannhäuser»-katastrofen
der-städes.
Man torde eriora sig de
omständigheter, som föranledde detta besök.
Wagners otaliga vedersakare, deribland
de tidningar som med förbittring
arbetade på hans fall, skydde icke för att
göra sig Rossinis obegränsade anseende
till godo för sin sak, i det de lade i
hans mun en mängd bonmots och mer
eller mindre kvicka skämtord om
»fram-tidsniusiken»; så att Rossini slutligen,
uppbragt deröfver, skriftligen vände sig
till en tidning för att dementera denna
m au vais blague. Wagner, som kände
sig pinsamt berörd af dessa anfall, var
angenämt öfverraakad af den italienske
komponistens handlingssätt och beslöt
att göra honom ett besök. Detta möte
berättas oss nu af herr Edm. Michotte,
som förmedlat detsamma och såsom
enda vittnet var närvarande dervid.
Visserligen har Wagner sjelf berättat
det i sina minnen, men i mycket knapp
form. Kortheten i hans berättelse har
till och med gifvit anledning till olika
tydningar; sålunda af följande
välbekanta uttryck af Rossini, som, i det
han beklagade att han icke kommit i
åtnjutande af den gedigna tyska
bildningen, slutligen yttrade: »J’avais de
la faculté, et peutétre j’avais pu
arriver å quelque chose.»
Ryckt ur sitt sammanhang synas
dessa med ett visst nöje af Wagner
på franska återgifna ord, i munnen på
en då i höjden af sitt rykte stående
man och riktade till en ännu debute-
rande samt i Paris blott obetydligt känd
komponist, såsom öfverdrifven
blygsamhet. Derför uppställer hr Ad. Jnllien
i sitt verk om Wagner, äfven som det
tycks icke utan visst berättigande, den
förmodan, att den sluge italienaren
endast velat göra sig lustig öfver den
besökande och hans nysträfvanden. Vi finna
nu genom det oafkortade återgifvandet,
af denna del i samtalet, att så icke
var fallet.
Herr Edm. Michotte, författaren till
den ofvannämnda broschyren, är en
bedagad dilettant i Brüssel, som under
det andra kejsardömet bodde i Paris.
Stående i nära beröring der med
konst-närslifvet, från hvilket han nu dragit
sig tidbaka, hörde han till Rossinis
förtrogna och umgicks äfven å andra
sidan med den lilla krets som slöt sig
till Wagner. Vi kunna alltså icke
förvåna oss öfver att han åtagit sig sam
manförandet af de båda mästarne och
att presentera Wagner för Rossini,
sedan han försäkrat sig om att denne
ville mottaga den tyske komponisten.
De många detaljer han anför rörande
samtalet med de båda konstnärerna för
klaras deraf, att han i lägliga ögonblick
noterade dem, och genast efter sin
hemkomst redigerade sina notiser.
Ro.-einis yttranden äro, såsom han
försäkrar oss, nästan ordagrannt återgifna;
endast en del felaktigheter i språkligt
hänseende, hviika W7agner begick,
hvilken hade temligen svårt att reda sig
med franskan, erfordrade en liten filning,
Det meddelade samtalet bär alltså
obestridligen sanningens prägel; för öfrigt
kan herr Michottes karaktär i detta
hänseende ge oss full borgen. Först
sedan man under senare år i
Wahnfried uppfordrat honom dertill, har han
beslutat sig för att öfverlemna åt offent
ligheten dessa dokument, som han i
fyrtio år behållit för sig sjelf.
Man skall deri t. ex. finna
märkvärdiga af Rossini i samtalet inflätade
upplysningar om hans lif, om det sätt
hvarpå han i sin ungdom studerade
klassikerna, om hans förhållande till
Weber ooh Mendelssohn och framför
allt om hans besök hos Beethoven, —
det af Schindler bestridda be3öket.
Såsom hr Michotte med rätt bedömande
anmärker, anade säkert icke Rossini,
då han berättade för Wagner
enskildheterna vid detta möte med den
niondes jätte, att han hade inför sig en
annan jätte af samma slag! . . .
Hvad som i fråga om Rossini i all
synnerhet förvånade Wagner, var den
tystnad, i hvilken han under trettio år
insvept sig, upphörandet med en
verksamhet, som inbringat honom så sköna
framgångar för att, ehuruväl i sin fulla
skaparkraft, draga sig tillbaka i
skeptisk overksamhet och ett borgerligt
ren-tierlif. Denna omständighet kunde ej
annat än bringa Wagner med sin
exalterade konsthänförelse i förvirring,
hvar-före han ej heller kunde afhålla sig
från att fråga Rossini efter orsaken till
hans tystnad. Rossini svarade honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
