Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 3 Januari 1907 - Anton Andersen (med porträtt) - Mark Hambourg (med porträtt) - Dettmar Dressel (med porträtt) - Prenumerationsanmälan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjem 1864 och vid Kristiania teater
1865 blef han elev vid Stockholms
konservatorium 1866, der han
studerade violoncellspel för Gehrmann.
Tillika var han i komposition elev af Joh.
Lindegren. Efter afslutade
konserva-toriestudier började han 1871
tjänstgöra som violoncellist i hofkapellet
här-städes och blef 1876 lärare i
violoncellspel vid Konservatoriet. Denna
befattning, tillika med undervisning i
kontrabas, fortfar hr. Andersen ännu att
sköta men tog för halfannat år sedan
afsked från tjänsten i hofkapellet.
Af Andersens kompositioner framstå
i synnerhet 4 stora Symfonier, som
blifvit utförda här i Stockholm, de tre
första å hans egna konserter och på kgl. j
operan (Ess-dur) i H-moll (1884),
Ess-dur och D-dur (1891), den sista, i
D-dur, för första gåDgen å den nämnda
konserten af Konsertföreningen. Ingen
af dessa symfonier ha utgifvitspå tryck,
men den sista har i arrangement för
två pianon utkommit på Musikaliska
Konstföreningens förlag. På samma
förlag utkom redan 1876 en hans
Sonat för violoncell och piano. Af hans
öfriga verk må nämnas en
Stråkkvartett, Adagio för 3 violonceller, 2 born
och kontrabas, Konsertstycke för 5
violonceller och 3 kontrabasar, hans ny- j
aste, förut här omnämnda komposition,
samt Solo- och Körsånger.
Herr Andersen är sedan 1882
ledamot af Musikaliska akademien och
utnämndes 1897 till riddare af Vasa- 1
orden.
Hr. Andersens konstnärliga och smak- ’
fulla violoncellspel får man nu mera
sällan njuta af. En dotter till honom,
A8tri Andersen, har på flera konserter,
äfven å operans, gjort sig känd som
utmärkt pianist.
Ovanligt nog har strax i början på
året vår hufvudstad fått besök af två
främmande konsertgifvare, hvilka för
första gången låta höra sig här,
nämligen pianisten Mark Hambourg och
violinisten Dettmar Dressel, hvar för
sig gifvande konserter i Musikaliska
akademien. Vi ha med anledning der- t
af infört deras porträtt i dagens
nummer och lemna nu några biografiska
notiser om konstnärerna.
Mark Hambourg.
Eör den som följt med musiklifvet |
i utlandet är Mark Hambourg bekant
såsom en af nutidens förnämsta
pianovirtuoser, med hvilken det nu skall
blifva intressant att här få göra
bekantskap.
Mark Hambourg är född i
staden Boguczar, guvernementet
Vo-ronesj i Syd-Ryssland, d. 30 maj
1879. Från sin barndom fick han
undervisning i pianospel af sin fader,
som var elev af Rubinstein. Efter ett
halft års undervisning uppträdde han,
8 år gammal, på en
välgörenhetskon-sert och väckte sådan uppmärksamhet,
att fadern, för att gifva honom största
möjlighet till rik utveckling, flyttade
till London. Här gjorde han så stora
framsteg, att den berömde
pianoläraren Leschetitzky i Wien, som till 1878
verkade som konservatorie-professor i
Petersburg, begärde att få fullända
hans pianistiska utbildning. Under
tre år studerade nu den unge mannen
i Wien, hvarefter hans egentliga debut
som solist egde rum på en
filharmonisk konsert under Hans Richters
ledning. År 1895 gjorde Mark
Hambourg en konsertresa till Australien,
der han firade stora triumfer,
hvarefter han uteslutande egnade sig fit
studier, intill dess han 1899
framträdde som fullmogen och öfverlägsen
konstnär. Mark Hambourg, som
fortfarande har sitt hem i London, gaf
der 1901 en konsert, hvarvid han
spelade: Rubinsteins pianokonsert op. 70,
Melodi af Gluck-Sgambati, Capriccio
af Scarlatti, Nocturne, G-dur, af Chopin
och den med alla svårigheter utrustade
Pabst’ska bearbetningen af vals ur
»Eugen Onegin». Den förvånande
teknik han härvid ådagalade, kraften
och lifligheten i hans spel framkallade
verkliga bifallsstormar, heter det, och
en kritiker yttrar efter denna konsert:
»Nämner man namnen på de största
pianisterna, måste man ej förgäta Mark
Hambourg i framtiden». 1902 vann
konstnären stora framgångar i
Amerika och har för öfrigt på senare år
skördat sådana i Tyskland, Frankrike,
Italien, Holland, Ryssland och till med
i Syd-Afrika. Äfven som komponist
och författare har han väckt
uppmärksamhet.
Dettmar Dressel.
På en konsert här d. 9 jan.
presenterar sig för vår musikpublik en
violinist med ofvanstående namn.
Dettmar Dressel är född i
London 1878 af tyska föräldrar. Fadern var
sedan 1870 känd såsom en synnerligt
skicklig lärare vid musik-akademien i
London. .
Vid 6 års ålder började Dettmar
Dressel spela violin men måste
af-bryta musikstudierna för att under en
följd af år sköta skolstudier i Weimar.
Der intressade sig storhertigen Carl
Alexander mycket för honom, och år
1894 började han åter egna sig åt
violinspelet under ledning af den
berömde prof. August Wilhelmj och
sedan af Eugene Ysaye.
Som violinist debuterade han 1902
i St. James Hall i London med
mycket bifall. Wilhelmj skänkte honom
härefter som ett minne sin egen stråke,
hvilken han användt under sina många
turnéer. År 1903 konserterade Dress-
ier i Berlin och andra tyska städer
samt har gjort ett flertal turnéer på
kontinenten och vunnit beröm för sin
breda ton och konstnärliga
uppfattning.
Hans broder, Otto Dressel, som
medverkar vid konserten här i Stockholm,
är en af de yngsta lärarne vid
musikakademien i London. Han har
studerat pianospelet för sin far och den
bekante pianisten Arthur Friedheim.
Prenumerations-Änmälan.
SVENSK MUSIKTIDNING
upplefver sin 27:de årgång 1907
och anbefaller sig i våra
musikvänners åtanke. Behofvet äfven i vårt
land af en musiktidning,
tillgodoseende den allmänna musikbildningen —
ej endast fackmusici af lägre eller
högre ordning — är oomtvistligt, och
att den plan, efter hvilken Svensk
Musiktidning är redigerad, tillgodoser
detta behof — nämligen af en
populär-instruktiv musiktidning för den
musikaliska allmänheten — tycks bevisas
däraf, att ingen annan tidning för
musik så länge existerat i vårt land eller
ens i den skandinaviska norden. Svensk
Musiktidning har ej gjort till sin
uppgift att hos allmänheten söka tillfreds
ställa ett begär efter pikanta kåserier
och utförliga kritiker; den har ställt
sin uppgift högre, afseende att
tillgodose så väl vår konsthistoria genom
kontinuerliga uppgifter om
operaverksamheten och konsertväsendet i
huf-vudstaden samt genom utförliga
biografiska uppsatser, som ock att i det
allmänna musikvetandets intresse
meddela notiser om musikvärldens
viktigaste tilldragelser i in- och utlandet,
särski/dt i Finlands, Norges och
Danmarks hufvudstäder, instruktiva
uppsatser, blandade med
följetongsartik-lar, musikpressens alster,
musiklitteratur etc., hvarigenom både lärorikt och
omväxlande innehåll erbjudes. Fina
porträtt till biografierna illustrera
hvar-je nummer.
Klart är, att rätta platsen för
ut-gifvandet af en musiktidning är huf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
